Bara ett kast till
av Tommy Hjelm

  Oktober månad är snart till ända, endast några få skälvande dagar återstår innan vi vänder blad i almanackan och skriver November - den första vintermånaden. Jag är ensam kvar vid regnbågssjön. Tre andra flugfiskare har frusna och molokna lämnat sjön för någon timme sedan - utan fisk. Men än ger jag inte upp, trots att skymningen kommer smygande och ingen fisk ännu har landats.

  Det är verkligen riktigt ruskigt höstväder. Mulet, fuktigt och gråkallt. En sådan där fuktig krypande kyla som obarmhärtigt tränger igenom både märg och ben. Huttrande luftkastar jag och låter kastet gå. Den lilla torrflugan dalar lätt ner mot vattenytan, landar och ligger orörlig - livlös. Några små drag i linan och flugan dansar nätt på vattenspegeln - får liv.

  - Där! Var det inte en virvel på ytan bara några få meter till höger om min fluga? Jo, visst var det en fisk som tog något ätbart strax under ytan! Hjärtat bankar hastigare och jag drar lite i linan så att flugan hasar ett stycke. Ingenting händer dock, men plötsligt så uppenbarar sig ännu en virvel. Denna gång ett stycke till vänster om flugan. Jag höjer spöet för att lägga flugan i virveln.

  - Förbaskat också! Flugan fastnar i bakkastet. Den sitter orubbligt fast i en buske. Irriterad tar jag tag i linan och rycker till, med påföljd att tafsen brister. Muttrande går jag bort till busken och lossar flugan. Eftersom jag ändå inte har någon fluga på tafsspetsen kanske ett flugbyte vore passande. Black Martinez är en liten nymf som ofta brukar gå bra på hösten. Det får bli en sådan i storlek 12. Flugbytet tar sin rundliga tid. Fingrarna är stela och otympliga av köld. Flera gånger måste jag börja om med knuten som ska hålla flugan. Till sist lyckas jag med fumliga fingrar få till en godkänd knut.

  Jag spanar över sjön för att försöka upptäcka något tecken till liv, då någonting lösgör sig ur den dunkla storskogen på andra sidan sjön. Ett rådjur smyger försiktigt fram till strandkanten för att dricka. Jag studerar det vackra djuret ett ögonblick, men den råa kylan gör att jag måste göra några åkarbrasor för att inte stelna till alldeles. Rådjuret lyfter huvudet från vattnet, står stilla några sekunder och glor på mig med klippande öron, gör sedan helt om och försvinner in i skuggorna. Det sista jag ser av djuret är den guppande vita akterspegeln. En dyster tanke för en flugfiskare slår mig. Kanske är det här sista tillfället som bjuds detta år att få svinga mitt flugspö. Som ett svar på mina funderingar börjar små vita flingor sakta dala ner från den blygrå himmeln ovanför mitt huvud. Höstens första snöfall är ett faktum.

  En rysning far igenom kroppen och tanken på en värmande brasa i stugan får mig nästan att packa ihop och fara hem. Dessutom tror jag att jag håller på att bli förkyld på kuppen. Men jag biter ihop. Bara ett kast till, sedan far jag hem. Kastet går, men ingenting händer. Armarna värker, kroppen värker och fingrarna är stela som pinnar. Kast läggs till kast och som ett mantra upprepar jag för mig själv - bara ett kast till, bara ett kast till…

Tommy Hjelm 2001 ©