|
En plats i mitt
hjärta
av Tommy Hjelm
En
dag i början av maj ställer jag årets första flugfisketur till regnbågssjön Lilla
Ton, som ligger i Bergslagen. Sjön, eller det är väl snarare en skogstjärn, är
relativt liten och liknar till formen ett päron eller om man så vill en cykelsadel sedd
uppifrån. Något egentligt tillopp saknas, däremot finns det ett utlopp som ringlar sig
genom skogen och så småningom mynnar ut i den, som namnet antyder, betydligt större
Stora Ton.
Lilla Ton har ett mycket
klart vatten eftersom det är en källsjö. En underjordisk källa, någonstans under
vattenytan, håller vattennivån relativt konstant året om. Vattnets kvalitet är
faktiskt så pass bra att det duger till kaffekok, om man så vill, och pH-värdet ligger
på anständiga 6,6-6,7. För att vara en liten skogstjärn är den djup, maxdjupet ligger
på ca. 15 meter, men det finns även grunda partier.
Grundast är den norra delen där det
blir djupt tiotalet meter ut från stranden. Tjärnens östra del kantas av en tallbeväxt
ås, som sträcker sig efter hela vattnets längd. Bara några meter ut från strandkanten
blir vattnet snabbt djupare och det är också där som den djupaste delen ligger.
Vattnets södra del är också relativt grund och är bara fiskbar tidigt på våren
eftersom ett brett bälte av näckrosor täcker vattenytan under sommaren. Den västra
delen bjuder på något omväxlande topografi. Halva delen består av gran- och tallskog
och den andra halvan av ett öppet myrområde, som brukar vara mest frekventerat av
flugfiskare på grund av att det där finns gott om plats för bakkastet.
Jag har förblivit Lilla Ton trogen allt
sedan mina första trassliga försök med ett flugspö i handen. Mycket beroende på dess
vildmarkslika omgivningar, den fina vattenkvaliteten och att man oftast inte behöver
trängas med andra flugfiskare. Ibland så har man hela vattnet för sig själv, kanske
beroende på att tjärnen emellanåt kan vara nog så svårfiskad, i så måtto att det
inte är alltid som någon fisk landas. Enligt mitt förmenande ett förhållande som är
helt i sin ordning, vem vill fiska i vatten med fångstgaranti…?
Vid sällsynta tillfällen kan emellertid
förhållandena vara av motsatt slag, då fisken tycks ta på nästan vad som helst. Att
det skulle bli en sådan dag vid mitt premiärfiske detta år anade jag föga då jag
anlände till Lilla Ton.
Min vana trogen gick jag till den norra
delen av tjärnen, där jag oftast brukade ha ett gott fiske. Två sotsvarta, kraxande
korpar följde mig på vingliga vingar när jag vandrade efter stigen som löpte ett
stycke från strandregionen. Kanske var det sagans Hugin och Mugin som bevakade mina
steg…
Det blåste ganska friskt och jag hade
dessutom vinden rakt mot mig, vilket försvårade kastandet en hel del. Vattentemperaturen
låg på blygsamma 7,2 grader och lufttemperaturen orkade knappt upp till nio plusgrader.
Jag har tagit för vana att alltid mäta luft- och vattentemperatur vid mina fisketurer
med en liten digital termometer som är lätt och smidig att bära med sig. Dessa
uppgifter och andra iakttagelser antecknar jag sedan i min fiskedagbok.
Efter några timmars resultatlöst fiske
utan tillstymmelse eller antydan till några vak, som nog kunde skyllas på de blåsiga
förhållandena som rådde, började jag känna mig ganska så frusen. Beslöt därför
att uppsöka den södra delen av tjärnen där det troligen var mera lä och därmed lite
drägligare förhållanden. Precis när jag vände mig om för att gå upptäckte jag en
älgko, som obemärkt smugit sig fram till strandkanten för att dricka. Med klippande
öron stod hon och iakttog mig när jag försiktigt avlägsnade mig.
De medhavda smörgåsarna och det varma
kaffet ur termosen fick mina något frusna livsandar att åter vakna till liv.
Eftermiddagens solstrålar mellan jagande molntappar värmde mig ytterligare, varför lust
och inspiration för ytterligare några fisketimmar infann sig. Medan jag knöt på en
Catīs Whisker på tafsen så gjorde en kärrhök en lov över tjärnen på utbredda
vingar. Smidigt och elegant parerade den vindens rörelser i luftrummet. Jag gjorde mitt
första kast och kärrhöken seglade bort mot nordost över skog och myr. Förhoppningsvis
hade den större jaktlycka än jag hittills hade haft.
Plötsligt hade jag fast fisk och kunde
efter en del givande och tagande landa en vacker regnbåge i åttahektosklassen. En kort
stund senare hade jag landat ytterligare en fisk i ungefär samma storlek. Strax därpå
hade jag återutsatt ytterligare två regnbågar. Det här fisket gick alldeles för
lätt, varför jag avbröt fisket för en paus och en kaffeslurk.
Jag fann det något märkligt att jag
inte hade haft någon känning vid den norra delen av tjärnen. Det verkade nästan som om
fisken, liksom jag, trivdes bättre i lovart. Trots det lyckosamma valet av fluga, beslöt
jag mig för att testa om en liten Black Martinez skulle fungera lika bra.
Solens strålar befann sig nu i en sådan
vinkel mot vattenytan att jag, med hjälp av polaroidglasögonen, kunde se bottnen långt
ut och därmed även hur flugan uppförde sig under vattenytan. För övrigt en mycket
lärorik och intressant iakttagelse som jag ej upplevt tidigare.
Plötsligt får jag se en regnbåge komma
simmande tre, kanske fyra meter från flugan, som jag tar in i maklig takt. Jag ser hur
den får syn på flugan och blixtsnabbt sätter efter den. Fisken tar flugan och vänder
snabbt ut mot djupare vatten. Krokningen går utan problem eftersom regnbågen krokar sig
själv. Hela förloppet fram till landningen kan jag sedan följa genom det solbelysta
vattnet. En fantastisk upplevelse av det extraordinära slaget, som fått en plats i mitt
hjärta.
Några minuter senare hade tyvärr solen
förflyttat sig och omöjliggjorde därför ytterligare seende genom vattenytan. Det
magiska ögonblicket var borta, men fisket var inte sämre för det. Återutsatte
ytterligare fem fiskar samt hade ett par stycken som snodde fast tafsen runt några grenar
på botten med tafsbrott som följd.
Ett fiske som började i moll slutade i
dur. Däri ligger en stor del av tjusningen med fiske. Det finns alltid något nytt att
upptäcka, se och lära och bära med sig i sitt hjärta…
Tommy Hjelm 2001 ©
|
