Råstojaure igen - åter till Sandåslandet

Christer Boisen berättar om en härlig fiskevecka
i fiskeparadiset Råstojaure

  Landvetter kl 07.30, Arlanda kl 09.00, Nikkaloukta kl 14.00, campen kl 15.00 - och första öringen krokad två timmar senare. 6-7 hekto – lagom middag för två.

  Så var det äntligen dags igen. Det var sex år sedan senaste gången vi var i Råstojaure. Då var vi sju flugfiskare som for iväg, men nu var det bara Staffan och jag. Den här gången hade vi valt att flyga till Kiruna, obetydligt dyrare men mycket bekvämare och betydligt snabbare. Flyget går via Arlanda där vi precis hade tid att byta plan utan onödig väntan.

  Väl framme i Kiruna möttes vi av en trevlig tjej som var "alltiallo" på flygbasen. Hon använde semestern för detta jobb där inga ordnade arbetstider förekom. Men att hon trivdes kunde man inte missta sig på. Tillsammans med några andra fiskare, som skulle till en annan sjö, kördes vi till Nikkaloukta en dryg mil utanför Kiruna. Där vid älven ligger flygstationen.

  Vi hade ett par timmar på oss innan vårt plan skulle iväg och det var precis lagom för att göra den veckohandling vi behövde. (Glöm inte rödspriten - det finns inget eldningsbart där uppe i norr). På campingen i Råsto finns dessutom inget att tala om i matväg att köpa. Bara några burkar med Bullens pilsnerkorv, lite kex och väldigt dyr lättöl och läsk. Det gäller alltså att proviantera på rätt sätt och i lämpliga mängder. Rökt kött, pasta, mjukost på tub och liknande klarar man att hålla någorlunda fräscht om man flyttar runt maten under huset efter solens gång. En sådan sommar som denna gällde det verkligen att alltid ligga före solen, vilket kan vara nog så svårt när man är ute och fiskar hela dagarna. Om man har tur kan man komplettera matförrådet genom att passa piloten när han av någon anledning kommer upp till campen. På så sätt fick vi köpt norra Europas garanterat dyraste limpor. Inte så att vi behövde betala mer än butikspriset, icke, men det gäller att piloten kommer ihåg att lämna varorna när han kommer och inte flyger tillbaka till Kiruna med lasten. En liten nätt extratur på ca två timmar för två brödlimpor!

  - "Det kunde varit värre, många fler mil värre", var kommentaren på hemresan.
Vi hade inte märkt misstaget, vi var ju och fiskade!

  Innan vi flög upp till campingen fick vi också en pratstund med ett par som varit i Råsto under de senaste 20 åren. Tyvärr hade de upplevt ett dåligt fiske detta år, inte på grund av brist på fisk, nej då, men beroende på den intensiva sommarvärmen. Ca 25-28 grader under hela veckan kan bli för mycket. De hade i stort sett bara badat i sjön och solat på sandstranden. Eftersom Råsto-området nästan helt saknar växtlighet över knähöjd finns det ingen skugga att söka sig till men som tur var fick vi det lite svalare, ca 15-20 grader. Lite knott, men mängder av mygg. Man behöver inte mycket för att klara sig däruppe, men ett rejält myggmedel är ett måste. Och mycket myggmedel dessutom, det går åt!

  Nåväl, efter inkvartering i en ganska nybyggd och mycket fin stuga (utan el, men med gasolspis) bar det iväg till "bron" ca 3,5 km österut. "Bron" kallar vi den därför att det går en bro över en liten fin strömsträcka där det alltid brukar vara både fisk och fiskare. Vi träffade ett par som emellertid hade upplevt ett väldigt trögt fiske.

  - "Bara några små", sade de, när de packade ihop utrustningen.

  Staffan drog iväg en bit utefter den södra delen av strömmen och jag gick ett tjugotal meter på den norra. Precis efter en liten forsnacke prövade jag med en liten nymf och efter bara ett par, tre kast, kändes det där efterlängtade suget i linan. Där satt den!

  En rejäl bit dessutom kände jag. För att undvika att den trasslade till det vid stenarna nära land fick den gå och dra en bit ute i vattnet och jag var mycket spänd på om jag skulle lyckas ta hem den eller om den skulle vinna fajten.

  Vi åt den till middag. Det var en fin öring på ca 6-7 hekto, vilket kändes gott i dubbel bemärkelse.

  - "Fortsätter det så här så blir det en fin vecka", tänkte vi båda två.

  Nästa dag drog vi iväg till "vår" speciella rödingtjärn, också den ca 3,5 km från campingen men i sydlig riktning. Skoterlederna blir på sommaren fina riktmärken och stigar. Det är tämligen lättvandrat här uppe även om sten-och grusåsarna kan bli kämpiga ibland. Väl uppe på toppen av en kanske 30-40 meter hög kulle får man dock lön för mödan eftersom det flacka landskapet bjuder på kilometervida utsikter nästan runt om. Mot Norge är fjällen däremot rejält höga och snötäckta året runt. Det är en både underlig känsla och syn när man upplever att midnattsolen vandrar ner mellan fjällsidorna för att skymmas ett kort ögonblick och sedan stiga upp med fullt dagsljus mitt i natten.

  Tyvärr var inte rödingarna på hugget när vi kom fram efter vår lilla vandring. Det blåste en del, just så mycket att ingen fisk vakade. Tjärnet ligger nedsänkt mellan några grusåsar som gör att det kan vara helt spegelblankt ibland, något som verkar vara nödvändigt just här för att fisken skall vaka och hugga. Tyvärr har vi inte upplevt det så ofta. Men det har hänt … jag minns en gång i slutet på åttiotalet då ….. Nej, åter till nutiden, slutet på åttiotalet får vi ta en annan gång.

  Men denna dag - inte ett liv. Vi fortsatte ett par kilometer längre bort till Omatjonka som är en liten fin åsträcka där det brukar finnas grov harr. Så också denna gång. Vi hade ett fint fiske där och framför allt Staffan krokade ett flertal fina harrar. Själv var jag nöjd med de jag fångade där jag stod inklämd i ett riktigt risigt snårparti vid strömkanten. Kanterna efter ån är nog det enda ställe på många kilometer där snåren är manshöga och till och med lite till. För att riktigt komma åt det bra fisket behövde man ovanligt nog vadarbyxor eftersom vattnet var relativt högt.

  Staffan hade släpat med byxorna och det hade han stor glädje av nu.

  Vi tog paus i fisket och stekte ett antal harrar på vårt fjällkök och njöt riktigt ordentligt över hur fint vi mådde!

  Vädret var fint under hela veckan och vi hade tillfälle att fiska på flera olika platser. Strax nedanför "bron" ligger ett större sel där vi förgäves försökte kroka några rödingar som gick runt i ganska regelbundna mönster. Men dom varierade hela tiden sista svängen vilket gjorde att vi alltid lade ut flugan på fel plats inför sista vaket. Bättre tur hade vi lite längre ner där selet smalnade av på en kort sträcka innan vattnet på nytt övergick i sjö. Där träffade vi ett par grabbar från Västeråstrakten som tillsammans med fyra andra hyrde en tältkåta med tillhörande kamin och vedsäck. Ett annorlunda och bra mycket billigare alternativ (under förutsättning att vädret är bra) än vad vi kostat på oss. Grabbarna var dock inte riktigt nöjda med fisket, deras flugor stripade för mycket i strömmen och "då hugger ingen harr", påstod dom. Själva krokade vi ett par harrar, varav den ena vägde nästan kilot. Och detta alldeles bakom ryggen på en av grabbarna medan han ivrigt både förklarade och bytte flugor. Sånt är livet! 

  Ytterligare några kilometer bortom "bron" ligger Hearganjarga med en liten fin å som rinner ut i Heargejavrisjön. Vägen dit går delvis över myrmark och det är en ganska kämpig vandring.

  Men oftast blir man belönad med fint harr och även öringsfiske. Även denna dag kunde vi äta nystekt harr vid strömkanten medan vi slogs mot myggen. Som omväxling hade vi hyrt båt och på hemvägen stannade vi till för lite nattfiske vid några uddar i Råstojauresjön. Staffan fick ett par rejäla harrar som vägde strax under kilot styck. Ett par kvällar senare upprepade vi nattfisket och då fick jag ett par fina bitar på drygt 9 hekto. Den ena högg under förflyttning med aktersnurrans hjälp. Tala om att stripa flugan!

  Eftersom det fortfarande fanns snö i vissa skuggpartier kunde jag förvara fiskarna där under natten och i rejält stelfruset tillstånd ta med dem hem på flyget. Vi hade en fin tur med allt vad vi hoppats på. Bra väder, trevligt tillsammans och så mycket fisk vi kunde önska. Till och med harr, öring och röding på samma dag.

Råstojaure – när möts vi igen?

Christer Boisen © 2001