Att göra en fluga på smällen
av Tommy Hjelm

  Lördagsmorgon, Emanuel återvände långsamt från drömmarnas rike, där han just vadat i land och på ett både proffsigt och elegant vis, drillat och landat en sagolikt stor regnbåge. Han vred på sig så att han låg på rygg och med en blick åt sidan konstaterade han trött att dubbelsängens andra sida var tom, där hans osedvanligt morgonpigga hustru brukade slumra sött. Han sträckte på sig och drog ett djupt andetag. Den omisskännliga doften från nybryggt kaffe och rostat bröd letade sig fram till hans vibrerande näsvingar, och han drog begärligt in den ljuvliga aromen.

  Emanuel rullade ur sängen och steg upp, gnuggade sömnen ur ögonen, fick på sig morgonrocken och hasade sig in till köket. Där satt redan Regina vid köksbordet, med ett korsord och en rykande varm kopp kaffe framför sig. Hon fick syn på Emanuel och hälsade honom med ett piggt:

- God morgon! Så herrn har äntligen behagat stiga upp?

- Jo… god morgon, svarade Emanuel med en illa dold gäspning. Han gick fram till kaffebryggaren, hällde upp en stor mugg kaffe och slog sig sedan ner vid köksbordet, mittemot Regina.

- Fem bokstäver för ett sätt att måla, andra bokstaven är o, sade Regina medan hon smuttade på sitt kaffe.

  Emanuel tog en stor mun kaffe, svalde den välsmakande drycken och lutade sig med slutna ögon bakåt mot stolsryggen. Han befann sig fortfarande en smula i drömmarnas rike och svarade därför något förvirrat:

- Rollkast…

- Ooh jaa, kvittrade Regina. Rolla blir det ju, tack, tack.

- Va, vad då…?

- Ja, ett sätt att måla - rolla - det vet du väl vad det är? Du rollade ju taket i badrummet i vintras, minns du inte det?

- Jovisst, visst gör jag det, svarade Emanuel trött och började bre sig en smörgås, samtidigt som han kastade en blick ut genom fönstret. Det såg ut att bli en fantastiskt fin försommardag. Solen verkade vara på sitt allra bästa humör och strålade som aldrig förr. Narcisserna stod i full blom och småfåglarnas kivande och kvittrande trängde in genom det halvöppna fönstret. Och det var kort sagt, en alldeles utmärkt dag att ägna åt flugfiske.

- Joo, du Regina… började han lite trevande, jag hade tänkt åka iväg en sväng till Svärtansjö för att fiska ett slag och…

  Längre hann Emanuel inte innan Regina bryskt avbröt honom.

- I dag!? Det blir ingenting av med det, utbrast hon. Du lovade ju dyrt och heligt i måndags att du skulle följa med mig till stan för att shoppa i dag!

- Jasså, gjorde jag…? Det hade jag totalt glömt bort.

- Jo, jo, försöka duger ju. Du med ditt fiske. Det är väl allt du har i skallen, men du kan väl åka och meta i morgon, sade hon med ett spjuveraktigt leende.

  Meta!! Fan, tänkte han. Att hon aldrig kan lära sig att han bara fiskar med fluga. Hon säger så där bara för att retas, för hon vet ju så väl hur mycket han ogillar det. Meta!! Flugfiskare hade han varit så länge han kunde minnas och kommer så att förbli, även när han lämnar det jordiska och förhoppningsvis fiskar i något himmelskt vatten. Meta…!

- Jag bara måste ha lite nya sommarkläder och ett par nya skor, förresten så skulle du också behöva förnya din garderob.

- Nja… som du vet ligger det inte för mig att springa runt i allehanda klädaffärer. Jag tycker nog de kläder som jag har duger gott, jag köpte ju en del nytt i fjol som du kanske minns.

- Ja, ja, jag ska inte tjata mer om det, bara du kör mig till stan. Du behöver ju inte följa med mig in i butikerna. Du kan väl göra någonting annat under tiden. Till exempel besöka sportfiskebutiken som du brukar titta in i så ofta du hinner.

- Mmm… ja, jag skulle faktiskt behöva ett par nya vadarstövlar, de gamla har jag lappat och lagat så de liknar rakt ingenting. Det får nog bli ett besök hos Rune.

- Ja, men då säger vi det. Jag ska bara göra mig i ordning så åker vi om någon timme. Du kan väl vara snäll och ta hand om disken så länge, replikerade Regina och reste sig från köksbordet.

  Emanuel släppte av Regina vid torget och innan de skildes åt kom de överens om att de skulle mötas på samma plats om ett par timmar. Medan Regina trippade iväg till närmaste klädbutik, så lade Emanuel in ettans växel och körde mot sportfiskebutiken.

  Med ett dovt surrande öppnades de automatiska butiksdörrarna och Emanuel steg in. Bakom disken stod Rune, butikens innehavare. Han sken upp när han fick se Emanuel.

- Tjänare! Dig hade jag inte väntat mig att få se här i dag. Jag trodde att du redan stod och svingade ditt flugspö vid Svärtansjö. Det är ju fint fiskeväder.

- Ja, det är synd och skam, men jag hade lovat Regina att köra henne till stan i dag, för hon skulle visst handla nya kläder.

- Hon har väl redan fullt i garderoberna, skrattade Rune.

- Jo, men du vet hur det är. Det ska köpas nytt för de gamla kläderna duger ju inte. Gamla och gamla förresten, det hinner de aldrig bli för det hängs ju stup i ett in nya och de som redan hänger där är varken slitna eller urtvättade. Faktum är att en hel del förblir hängande helt oanvända innan de till sist åker ut och hamnar hos Frälsningsarme'ns klädinsamling.

- Ja, se fruntimmer. Frugan är likadan, hon är också klädtokig.

- Jo, jag har hört det. Fruntimmer blir man visst aldrig klok på. Men från det ena till det andra, hur är det, har du några bra vadarstövlar inne? frågade Emanuel medan han såg sig om.

- Jag har precis fått in ett parti finska stövlar som ska vara helt suveräna. De tror jag att du skulle gilla.

- Säger du det. Är det de där som det annonserats om i fisketidningarna?

- Stämmer bra det, Nokian heter de. Du har väl storlek 42, sade Rune och plockade fram ett par.

- Javisst, svarade Emanuel medan han körde ner fötterna i stövlarna och prövande tog några steg.

- Du vet, de här kan du även använda vid vandring i fjällen. Du viker bara ner stövelskaften så här, visade Rune. Och vips har du ett par kombinerade vandrings- och vadarstövlar. Bra va?

- Det var inte illa, faktiskt både praktiskt och smart. Dessutom känns de bekväma och sköna, men de är väl ganska dyra va?

- Nja… dyra och dyra. Ska du ha kvalitetsstövlar så kostar de såklart en slant, men om du lovar mig att testa dem, så ska du få stövlarna för inköpspris plus moms. Glöm bara inte att komma in och berätta hur du tycker de är.

  Så fick det bli. Emanuel lämnade Rune, fortfarande med vadarstövlarna på fötterna. Han hade redan beslutat sig för att testa stövlarna på en gång.

  Bara ett stenkast från sportfiskebutiken, flöt den steniga Kallån genom staden. Där satte den lokala sportfiskeklubben årligen ut regnbåge. Flugspöet med rulle och lina samt en ask flugor, låg i skuffen på bilen. Vädret var fortfarande strålande och Emanuel skulle inte möta sin kära hustru på en lång stund ännu, alltså ett utomordentligt tillfälle att slå två flugor i en smäll. Eller, som han hade hört en invandrarkvinna uttrycka saken - göra en fluga på smällen…

  Med fiskehatten käckt på huvudet, flugspöet och flugasken i vardera näven och de sprillans nya vadarstövlarna på fötterna, knallade Emanuel småvisslande ner till ån. Väl framme riggade han spöet och knöt på en passande fluga. Därefter vadade han ut ett stycke på de hala stenarna och började sitt fiske.

  Efter många och långa kast, måhända mera många än långa, så stramade det i alla fall till i linan. En regnbåge hade fattat tycke för flugan och stretade och drog nu för att komma loss. Detsamma gjorde Emanuel i andra änden, men inte för att komma loss, utan snarare för att få in den motsträviga kombattanten. Fisken var av den grövre kalibern och fan vet om den inte var både större och starkare än den sagolikt stora regnbågen Emanuel hade drillat i drömmarnas rike. Nåväl, Emanuel fann det klokast att försöka vada i land och därifrån drilla fisken på ett både proffsigt och elegant vis.

Några åskådare hade dykt upp vid åbrinken och följde med glada och trevliga tillrop den sega tvekampen. Ett par överförfriskade personers skränande rop fann emellertid Emanuel mindre trevliga, när han försiktigt påbörjade vadningen in mot land.

- Öööh, du fiskar'n, aktare så du inte trillar i drickat! Öööh, du, langa hit spöet så ska vi dra upp firren åt dig! Hö, hö… Öööh, du fi… skanderade de allt annat än nyktra personerna.

  Att med spöet böjt till bristningsgränsen och fötterna ostadigt balanserande på såphala stenar försöka att ta sig in till land, är inte det enklaste. Det inser var och en som försökt sig på konststycket. Har man dessutom nerverna på helspänn och högljudda åskådare därtill, blir vadningen inte precis lättare. Svettig och småsvärande trevade Emanuel sig vidare in mot land.

  Antalet åskådare hade nu växt betydligt och det diskuterades livligt och högljutt om utgången av tvekampen. Några hade till och med den dåliga smaken att slå vad om utgången. Att halka omkull nu vore verkligen en förödmjukelse av värsta slag.

  Konstigt att folk inte hade något annat för sig en lördagsförmiddag än att kommentera mina förehavanden, tänkte Emanuel när det som inte fick ske trots allt skedde. Plötsligt slant vänsterfoten på en hal sten och vattnet kom rusande mot Emanuel i en hiskelig fart. Precis när han föll, såg han i ögonvrån hur Rune och Regina springande och gestikulerande närmade sig strandkanten. Ryktet om hans situation hade tydligen nått även dem.

  Ibland färdas rykten snabbt, alltför snabbt, tänkte Emanuel medan han plaskande och frustande låg i det virvlande vattnet. Och medan han drogs med av strömmen, som en punkterad Michelingubbe, hörde han åskådarnas skadeglada jubel stiga mot skyn. Spöet höll han trots allt högt och i ett fast grepp, medan han febrilt sökte fäste för fötterna. Men förgäves, Emanuel drogs med allt längre och längre nedströms. Han passerade under en gångbro, där förvånade lördagsflanörer stannade upp och ivrigt pekande kommenterade hans prekära situation.

  När så fötterna äntligen fick fäste och han mödosamt lyckats kravla sig i land, konstaterade han genomvåt och inte så litet surmulet att linan, som nyss varit spänd som en fiolsträng, hängde slak från spöspetsen - fisken hade gått loss. Detsamma hade även Emanuels fiskehatt, som glatt guppade vidare på vågorna. Och som lök på laxen, kom Rune och Regina rusande fram mot honom.

- Vad tror du att du håller på med, va? Vi kom ju överens om att du inte skulle fiska i dag och definitivt inte bada med kläderna på. Man får ju skämmas, flåsade en andfådd hustru.

  Emanuel orkade inte svara, han gav henne bara en trött blick, där han satt som en sur hösäck på en sten vid åkanten.

  Rune stod snett bakom Regina och tycktes ha uppenbara svårigheter att hålla sig för skratt.

- Men snälla Emanuel, jag bad dig ju bara att testa vadarstövlarna, inte att simma med dem, flinade Rune skadeglatt.

- Nu är du så god och kommer med mig hem, här kan du inte sitta och bli till allmänt åtlöje, sade Regina uppfordrande.

  Emanuel tog sig upp i stående ställning med vattnet sipprande från kläderna. Klafs, klafs lät det från vadarstövlarna, när han prövande tog några steg. Med Regina, som höll ett fast grepp om Emanuels arm, vandrade han uppför åbrinken. Hon med rak rygg och högburet huvud, han med sänkt blick, krum rygg och en förargligt klafsande gång…

Tommy Hjelm 2002 ©