Laxfiske, laxflugor och laxfiskare.
av Petru Dima

I det här ämnet finns inga hundraprocentiga svar på frågan "Varför", men det finns ett tradition som förpliktar och inspirerar. Det är just hundraårs traditionerna som seger vem vi är.
Eller hur?!

  Hej bröder

  Hur mår ni efter den här långa vintern? Hur ser det ut i flugaskarna?
Har ni bockat sommarens fiskeresa? Ohh sommaren! Mmmm…!!! Flugfiskarens högtid och målet för höstens och vinterns förberedelser.

  Under många mörka vinterkvällar står vi som fastbundna framför bindstädet, binder nya och gamla flugmönster, eller med blicken i böcker, tidskrifter eller nu för tiden framför dataskärmarna, läser vi hundratals meter sidor om flugor, nya material, bindteknik, kastteknik, osv.

  Vi tar en kopp kaffe eller en whisky och granskar den sista flugan som lämnade bindstädet. Den får godkänt betyg och så plötsligt känner vi i näsan älvens doft, ser vaken bryta älvens blanka yta, knyter flugan och gör det perfekta kastet, känner hur vinden smeker våra kinder samtidigt som den sjätte synen seger att nu kommer att hända, blicken följer linans slingrande väg på vattenytan och så kommer hugget och … "Du, vakna och gå ner till affären …"

  Vi drömmer oss bort från allt elände och bekymmer. Men just det här är så härligt med vår älskade hobby. Det finns alltid något att lära sig, att drömma om och utreda i vår lilla hobbyhörna.

  Visst flugorna är fortfarande flugor.

  I en artikel "Öringsfiskarens laxfluga" av Niclas L. i en flugfisketidning – läste jag att det har inte hänt något avgörande i utvecklingen av laxflugor sedan rävhåret introducerades.

  Visst flugorna är fortfarande flugor och alla som älskar att binda sina egna är tacksamma för det.

…Men samtidigt är det ju så att tron på en fluga från början byggs upp efter vad den, eller liknande flugor, tidigare har presterat. Det är kanske därför som just laxflugorna inte haft någon våldsam uppsving i evolutionen, ingen har vågat experimentera med nya flugor, eftersom de gamla ju har fångat åtskilliga laxar…"

  Jag tycker att artikel författaren är motsägelsefull och saknar både praktiskt erfarenhet och teoretiskt kunskap i ämnet för att kunna dra så kategoriska slutsatser. Sanna laxfiskare vet att det är inte mängden av hugg och landade fiskarnas storlek som blir målet, utan vägen ditt. Och förståelsen av innebörden i just det här påståendet är det som skiljer den riktige laxfiskaren från alla andra fiskare.

  Ovissheten inför varje säsong och att den är inte sig lik, skapar en kontinuerligt spänning under förberedelserna, som bidrar till att man utvecklas lite gran, hela tiden. Vi människor är så olika och en del väljer att vara traditions trogna, andra söker sina egna vägar, eller det finns faktiskt de som gör båda samtidigt. Ingen av de valda vägarna är hundraprocentiga men kombination av tradition och nytänkande kan vara lösningen. Av laxfiske och laxflugor man blir aldrig mätt och fulländad, som laxfiskare. Jag citerar och instämmer fullständigt med vad min gode vän Erling Olsen skriver i en av sina brev till mig:

 En god gammel venn av meg, Rolf Enge som dessverre er død år tilbake, var den mest tradisjonstroe fluefisker jeg noen gang har møtt. Han kunne sine mestere og var ellers et levende bibliotek. Alt han gjorde og foretok seg, hadde en klar adresse tilbake, likevel har jeg til gode å møte en fisker med så mange kreative og vel gjennomtenkte ideer som nettopp denne Rolf. Trådte jeg selv litt utenom, eller var upresis i beskrivelser etc. fikk jag straks tilbakemelding, historien rundt det aktuelle mønster og hvorfor. Det Rolf viste til fulle, var at det slettes ikke behøvde være noen konflikt mellom gammel og nytt. Men hadde du ikke en plattform å stå på, ledet det ingen veier. Derfor er artikkelen til denne Niclas en sjelden frekkehet. ..."

  "Men hadde du ikke en plattform å stå på, ledet det ingen veier." – det här är något att fundera över.

  Jag tycker att utvecklingen av laxflugor har pågått just på materialsidan de sista decennier. De nya materialen har öppnat dörren till nya bindtekniska lösningar. I Skandinavien har vi fantastiskt skickliga flugbindare som gläder oss med sina konsthantverk. Vem har inte hört talas om Torils Kolbo´s virkade underbara kreationer, Mikael Frödin med sina otroligt vackra klassiska och hårvingade flugor för lax och havsöring, Håkan Norling med Tempelhunds dundertuberna, eller läromästarnas mästare Lennart Bergqvist, bara för att nämna några av dagens stora personligheter inom skandinaviskt flugbindning. Hur många av oss "amatörer" har inte blivit inspirerade av mästarnas kreationer eller steg för steg bind instruktioner? Hur många av oss är det inte som innerst inne erkänner att de har blivit mycket bättre flugbindare och flugfiskare just på grund av de ovannämnda? Vi skall vara stolta och tacksamma att de finns och att de delar med sig av sin kunskap och erfarenheter.

  I princip flugfiskar vi, så som våra förfäder gjorde långt tillbaka i tiden, genom att binda fast några fjädrar eller hårstrå på en krok och via en lina och spö kasta den framför öringen, haren, laxen eller havsöringen. Enkelt! Och som i alt annat som är enkelt är svårt att komma med något nytt och banbrytande. Men att påstå så kategoriskt att laxfisket är "tidsödande" och "ologiskt fiske" gör att författaren diskvalificerar sig själv som kunnig i ämnet. Laxarna stiger till torrflugor bundna på 10-or och 12-or likt en öring. Men skillnaden är att öringen står vid sitt "matställe" för att äta, äta och igen äta och laxens huvudmål under sin vistelse i älven är att fortplanta sig och bara ibland kollar det som de tror är ätbart och "tar" flugan.

  Laxfiskarna älskar att vara ute vid sin älv och "bara fiska" utan att få hugg. Laxfisket är ett fiske som bedrivs på laxens "ologiska" villkor och just därför är så "svårt" för visa och lätt och underbar för andra.

  De som tycker att laxfisket är svårt har missat poängen med laxfisket.

  Våra kända lax- och havsöringsfiskare har demonstrerat praktiskt sedan länge att en fångstgivande fluga inte behöver vara mer den än vinge av hår knuten på en plasttub. (Se Mikael Frödins mikrotuber i FFA #6. 2000) Så jag har svårt att förstå vad är meningen och budskapet i Niclas Anderssons artikel. Skillnaden mellan mikrotubernas enkelhet och de klassiska fulldressade flugornas detaljrikedom är rejäl. Men flugbindare över hela värden trotsar enkelheten och skapar fantastiskt vackra kreationer som gör att vi, vid vattnet i mötet med fisken, känner oss som mästarmålare som skapar sitt mästerverk.

  Först vill han ha i tavlan något som fångar förbipasserandes uppmärksamhet och därefter förmedla sitt budskap. Samma strategi gäller för oss flugfiskare. Med runda och mjuka rörelse kastar vi våra vackra kreationer i älvens kristallklara vatten, där de vackra flugornas roll blir att fånga fiskarnas blick och förmedla vår budskap: "Bit i den". Att allt det här utspelar sig i ett underbar naturmiljö är "grädde på moset". Hugget blir bekräftelsen att budskapet har nåt fram, men i de flesta fallen den "dumma" laxen struntar i vår budskap.

  Bara att vara på plats när laxen och havsöringen börjar sin vandring och med spö och fluga vara en del av en hundraårs tradition är en upplevelse över den vanliga och inte går att beskrivas i ord. Beskrivningen blir fattig. Den saknar mångfalden av känslor som överrumplar våra sinnen. De som inte får rusningar längst ryggraden år efter år vid samma tidpunkt på året, har verkligen missat poängen med laxfisket och de kommer i fortsättningen blir barra fiskare.

Ha en minnesvärd fiskesommar och glöm inte att själva poängen med flugfiske är naturupplevelserna runt i kring den. Det låter bekant? Men det är sanningen.

  Sist men inte minst vill jag slå ett slag för "Fair play". Flugfiske skapades av gentleman för gentleman. Moral och etik måste vinna över girighet.

  Låt inte "Flugfisketerroristerna" ta över!!!

Skit fiske.

Petru Dima 2002 ©