Att fisken stundom blir selektiv i valet av föda, är ett för flugfiskaren betydelsefullt fenomen. Selektiv fisk förekommer dock inte överallt och när som helst. Det är bara under vissa förutsättningar fisken blir selektiv.

I norrländska strömvatten är säsongen kort men intensiv. Insektskläckningarna är ofta kraftiga, och det är för framgång i fisket en stor fördel att veta något om insektslivet

  I naturen, i vatten såväl som på land varierar tillgången på föda mycket. Det är lätt att konstatera hur tillgången minskar under vintern och att den maximeras under sommarhalvåret. Men att födotillgången även under sommarhalvåret är högst varierande kanske inte alltid är så tydligt. Den mest intensiva perioden för insekter med vattenbaserat larv eller nymfstadium brukar vara under försommar och en bit in på högsommaren. Under denna högsäsong sker de flesta kläckningar och äggläggningar inom begränsade tidsperioder, i huvudsak eftermiddag och kväll - däremellan råder mer begränsad tillgång på födodjur.

  Under perioderna mellan större insektskläckningar är fisken inställd på att undersöka alla tänkbara födoobjekt. Oätliga föremål, som bitar av växtdelar m.m provsmakas och spottas ut. Denna form av ätande förbrukar dock energi och det är mest den mindre fisken som är aktiv under perioder med begränsad födotillgäng.

  Då födodjuren förekommer ymnigt, exempelvis vid en insektskläckning, gäller det att hinna äta så mycket som möjligt under denna korta tid av överflöd. Om fisken vore lika kritisk inför varje enskilt födodjur vid en rik insektskläckning, som då födan förekommer sparsamt, skulle fiskens tillväxt reduceras. Urvalsinriktat ätande, selektivitet, är fiskens sätt att anpassa sig till en situation av överflöd. Fisken lär sig vissa karakteristiska detaljer hos födan och kan därigenom fä i sig maximalt mycket föda under en kort tid. Denna orsak till fiskens selektivitet kompliceras dock av påverkan från flugfiske. Denna påverkan, som sker oavsett om vattnet har riklig förekomst av olika födodjur eller inte, har förvirrat begreppen kring selektivitet.

  Akvarieförsök

  Det finns mängder av vetenskapliga undersökningar som bevisar att fisken kan vara selektiv. Några försök i syfte att berika flugfiskekunnandet är det dock inte fråga om. Vad forskningen huvudsakligen gått ut på är att utröna fiskens näringsval i syfte att få kunskap om begränsande faktorer för produktionen av fiskkött vid fiskodling. Dessa vetenskapliga undersökningar där fiskens beteende och vanor dokumenterats kan dock vara intressanta för oss flugfiskare.

  Nils-Arvid Nilsson har i den utmärkta boken "Fiskebiologi" redovisat ett antal olika akvarieförsök med både karpfiskar och laxfiskar. Vad man kan ta fasta på av detta är kortfattat de olika faktorer som bidrar till hur fisken väljer sin föda:

1. Medfödd preferens för vissa näringsobjekt framför andra.

2. Näringsobjektens storlek, dess mängd och dess tillgänglighet.

3. Fiskens tillstånd - hur hungrig den är, hur stor den är osv.

4. Fiskens benägenhet att låta sig dresseras på vissa näringsobjekt.

Utöver dessa faktorer vågar jag lägga till ytterligare två faktorer.

5. Sportfiskets intensitet i vattnet och tidpunkten på säsongen.

6. Om vattnet är strömmande eller stillastående.

  Faktor 1: För oss flugfiskare är det värdefullt att veta att vissa laxfiskarter är mer benägna att äta små födodjur än andra. Harren till exempel blir aldrig någon utpräglad fiskätare utan stannar vid insektsdiet hela sitt liv. Detta gäller i ännu högre grad för siken, som med sin lilla min är specialiserad på små näringsdjur. Regnbågen och öringen har inbördes stora likheter men med en viktig skillnad; öringen blir, om omständigheterna medger, en utpräglad fiskätare redan vid en storlek av 25-30 cm.

  Regnbågen kan mer framgångsrikt nyttja små födodjur vid större kroppsstorlek och övergår inte till fiskdiet förrän vid en storlek av 35-40 cm. I vissa små stilla vatten i västra USA och Kanada når regnbågen vikter på upp till åtta kilo enbart på en diet av insekter och iglar. Ett yttre tecken på denna insektsspecialisering är regnbågens mindre mun. Denna anpassning till små födodjur kan vara förklaringen till varför regnbågen av flugfiskare ofta anses som mer lättfångad (ibland uttryckt som mindre selektiv) än öringen.

  Faktor 2 och 3: En generell regel säger att vid valet mellan flera näringstyper, som är lika ymnigt förekommande och lika lätta att fånga föredrar fisken de största upp till den storlek då de inte längre är bekväma att svälja. Som flugfiskare blir man ofta medveten om denna regel.

  Förutsätt att vi fiskar i ett vattendrag där åsandsländan är vanlig. Dessa stora dagsländor har kläckts under några dagar och fisken är fullt upptagen med att äta dem. Parallellt med dessa kläckande stora dagsländor förekommer även rikliga kläckningar av mindre insektsarter, men det är nästan uteslutande de stora sandsländorna eller dess nymfer, sorn utgör fiskens diet. Längre uppströms finns en sjö med ett antal fina ståndplatser i utloppsströmmen. Den rika förekomsten av driftfauna från sjön gynnar fångstnätbyggande arterna av nattsländor. Förvisso ser man många åsandsländor här uppe också, men överflödet av driftande kläckande nattsländepupporna gör dessa mer intressanta som föda åt fisken trots att de är mindre än åsandsländorna. l detta exempel är alltså mängden och tillgängligheten mer avgörande än storleken på födan.

  I boken "Fiskebiologi" finns ett akvarieförsök av den ryske biologen VS Ivlev redovisat. Denna biolog har i akvarier undersökt framförallt karpens, men även andra fiskarters näringsval. Kortfattat gick försöken ut på att utfordra fisken med fyra olika födodjur: Mygglarver, märlkräftor, sötvattensgråsuggor och mollusker. Det visade sig att fjädermygglarver hamnade främst följt av märlkräftor, sötvattensgråsuggor och sist mollusker. Det framgår inte i detta försök vilken storlek näringsdjuren hade, men man far väl anta att fjädermygglarverna, utifrån regelns största möjliga vinst för minsta möjliga ansträngning, var de mest fördelaktiga att fånga. Vid ökad täthet av samtliga näringsdjur visar det sig att mygglarverna nästan helt dominerar som föda hos fisken. Om så favoritnäringen drastiskt minskas intar näringsdjur nr 2; märlkräftor, tätplaceringen.

  Detta försök har sin tydliga motsvarighet i naturliga vatten. Antag att vi står i begrepp att sätta ut öring eller regnbåge i en fisktom sjö eller damm, som bar en stor rikedom av födodjur. Genom analyser av fiskmagar i ett sådant vatten har jag blivit helt övertygad om i detta fall regnbågens selektivitet. Om man i samma vatten sätter ut optimalt antal ungar av regnbåge kommer man att finna en större variation av födodjur i fiskens föda. Orn man sätter ut optimalt antal ungar av flera arter, exempelvis öring och regnbåge, intar fisken mer tydliga 'födonischer". Öringen dominerar vid de strandnära områdena där den lever av framförallt bottenfaunan. Regnbågen blir mer specialiserad på de fria vattenytorna där den kan dra fördel av mindre födodjur som fjädermyggpuppor och plankton.

Öring av denna storlek är i de flesta nordiska vatten fiskätare. Få vatten har tillräckligt med små födodjur för att livnära fisken till denna storlek. Vid intensiva kläckningar ändrar dock många av dessa öringar sin diet till insekter.

  För att kunna göra en korrekt bedömning av om fisken valt sin föda selektivt måste man givetvis vara klar över den samlade bilden av för fisken tillgängliga födodjur. Sten-Åke Lindqvist har i skriften "Information från Sötvattenslaboratoriet", nr 2, 1981: "Regnbågensnäringsval i några västkustsjöar" beskrivit detta. Av maganalyser kan man konstatera att ett näringsdjur, exempelvis fjädermyggpuppor, dominerar maginnehållet. Om just detta näringsdjur utgör ett av flera, för tillfället lika ymnigt förekommande födoobjekt, kan man dra slutsatsen att fisken valt födan selektivt. Men om just detta näringsdjur vid tillfället helt dominerar födoutbudet i vattnet kan man inte dra slutsatsen att fisken valt sin föda selektivt. Sten-Åke Lindqvist beskriver detta som "äkta- respektive skenbar selektivitet".

  Faktor 4: Alla flugfiskare med någon erfarenhet har säkert råkat ut för fisk med så kallat "matminne". Till exempel fortsätter fisken en tid efter Ephemerasäsongen att stiga till May Fly imitationer även om inga riktiga dagsländor finns på vattnet. I akvarieförsök har man visat att fisk som utfordras med leverbitar häller sig till denna föda om den samtidigt utfordras med fiskbitar, Om samma fiskar därefter enbart erbjudes fiskbitar och lär sig äta denna föda, stannar den vid denna föda även då den efter en tid samtidigt erbjudes sin tidigare favoritnäring leverbitar.

  Faktor 5: Sportfiskets och framförallt flugfiskets intensitet i vattnet påverkar fiskens selektivitet. Bäst illustreras detta av ett exempel ur verkligheten. Denna episod tilldrog sig i ett västamerikanskt strömvatten.

  Jag sitter uppkrupen på en sandstensklippa och tittar med förundran ned i de kristallklara vattnen. I floden, som flyter fram ett tiotal meter nedanför mig frossar ett halvdussin stora regnbågar och öringar oavbrutet på de tusentals små olivgröna dagsländor som kläcker. Fisken står omedelbart under vattenytan och bryter oavbrutet denna i regelbundna vak. En del fiskar är mer ljudliga med ett urskiljbart smackande då gommen slår ned mot vattenytan. Skådespelet är så märkligt att jag helt glömmer bort att fiska. Fiskat har jag gjort ett par dagar med hyfsad framgång, men det är först, denna eftermiddag, som jag konfronterats med en riktigt stor kläckning av dagsländor.

  Längs stigen uppströms min utkiksplats på klippan kommer ett par fiskare gående, får syn på mig och stannar till för att inte störa. Fisken har dock redan fått syn på de annalkande människorna. Detta märks genast på fiskens beteende. Inte så att den flyr eller slutar äta, som den antagligen skulle göra i ett mindre frekventerat vatten. Fiskarna står kvar på sina positioner men de är nu betydligt mer vaksamma. Vissa fiskar driftar tiotalet meter under sländorna innan de tar dem. Ibland återvänder fisken till sin tidigare position utan att ha tagit sländan

  Då jag efter en stund återupptar mitt fiske blir jag ännu mer övertygad om denna av människan påverkade selektivitet. Det är först efter ett otal försök och misslyckanden med dunimitationer av de små oliva sländorna som jag till slut lyckas lura ett par fiskar med en liten brunoliv nymf fiskad i ytfilmen. Då jag sedan också nackar en fisk bekräftas mina antaganden av maginnehållet -nästan uteslutande små brunoliva nymfer!

  Att fisken i detta fall, från att tidigare ha ätit sländorna i dunstadiet, övergår till att selektivt äta de kläckande nymferna kan kanske förklaras enligt regeln mesta möjliga energiintag till minsta möjliga energiutgift, som beskrivs under faktor två och tre. En troligare förklaring är dock människans påverkan. Torrflugefiske, och djupnymffiske är de fiskemetoder som dominerar i floden och det är helt naturligt att fisken, vid människans närvaro, är mer kritisk till födoobjekt på vattenytan än i eller strax under ytfilmen. Fisken ändrade sin diet från de "opåligtliga" sländorna till de mer "säkra" nymferna.

  I denna flod, Green River i delstaten Utah, finns alla förutsättningar för att fisken ska bli selektiv: A. Rik tillgång på olika födodjur eller olika stadier av samma födodjur under ett och samma tillfälle. B. Vild, "stor" laxfisk. C. Hårt fisketryck där en stor del av fisken blivit återutsatt eller stucken av krokar. Jag fiskade dessutom under den senare delen av säsongen, då fiskens vaksamhet mot flugfiskare och försåtliga flugkrokar antagligen var på topp.

  Liknande erfarenheter kan även våra egna put and takevatten erbjuda en bit in på säsongen. Kanske inte alltid så att där finns rikligt av flera parallellt förekommande insekter eller stadier av en insekt. Men för människor vaksamma och krokskygga fiskar finns det gott om. Speciellt vid stilla vattenyta och kläckande myggpuppor kan dessa fiskar vara påtagligt svåra att fånga med något annat än en riktig myggpuppeimitation, lång fin tafs och en ytterst diskret presentation av flugan. I brist på någon vedertagen benämning skulle man kunna kalla detta för "av flugfisket dresserat selektivt ätande".

  Faktor 6: I ett strömmande vatten där fisken intar fasta ståndplatser blir sportfiskets intensitet mer påtaglig än i ett stilla vatten där fisken rör sig över stora ytor I intensivt fiskade små sjöar eller dammar får fisken dock en liknande vaksamhet och erfarenhet, som fisken i ett strömmande vatten.

  Av det sagda kan man till sist kanske lite förvirrat konstatera att begreppet selektivitet kan innebära olika saker för olika fiskare med skilda erfarenheter. De olika begreppen faller in i varandra och det kan vara svårt att definiera vad selektivitet egentligen betyder.

Text & bild: Tomas Olson © 1995