Tankar kring linor och linklassning

Om det inte räcker och blir över med dagens - eller rent av gårdagens - kastlängder, vem har då lösningen för framtida linklassningssystem?

Av Anders Johannesson

  När jag började att fiska med fluga för trettio år sedan så var det relativt långt mellan butikerna som sålde redskap. I synnerhet linor var man tvungen att beställa långväga ifrån. Det handlade i huvudsak om flytande plastlinor som var jämntjocka (level) eller dubbeltaperade. Enstaka klumplinor hörde man talas om, men mer var det i regel inte. Det var heller ingen sensation att se någon "oldtimer" som fiskade med en dubbeltaperad silkelina. På stadsbiblioteket fanns boken "Sportfiske i Sverige" från år 1940. I den fanns det ett kapitel som bland annat behandlade fluglinor för tävlingskast. Dessa var av torpedotyp och tillverkade av silke med tre olika diametrar. I texten varnas läsaren för att linorna i regel är tjockare än vad som anges. Dessutom att de suger vatten och blir ännu tyngre mot fiskedagens slut och vi får rådet att välja den tjockare linan om vi fiskar i vatten som kräver korta kast. Förr i tiden fanns det en spötyp som kallades våtflugespön. De var till för att dra en sjunken lina ur vattnet. Spön med den typen av aktion är sällsynta idag. Som så ofta finns det information som kallnat lite i den moderna floran av information.

   Visst, silkeslinorna är underbara kastredskap än idag. Själv har jag en dubbeltaperad lina som är nytillverkad på 2000-talet. Den är, tack vare sin tunna diameter, underbar att kasta med. Dessutom är den helt stum. Perfekt för nymffiske som kanske mer än något annat fiske är ett korthållsfiske. Som ytterligare grädde på moset väger den - i torrt skick - exakt så mycket som AFTM-tabellen anger. Men den är ju inget kommersiellt alternativ eftersom den måste fettas in och torkas precis som förr i tiden för att flyta. Sådana linor kan dessutom poleras med silvergrafit, då skjuter de som trimmade boforskanoner. Men man blir så fruktansvärt svart om fingrarna så det är inte värt besväret...

   I Flugfiskarens handbok från år 1971 av Set A. Carlsson och Nils Färnström kan man i kapitlet flugfiske, skrivet av Nils Färnström, läsa följande: "en annan lintyp som under vissa förhållanden och för visst fiske kan vara utmärkt är den s.k. klumplinan (WF - dvs. weight forward). Den har hela tyngden i främre delen och medger i regel längre kast. Men den blir också klumpigare och är inte lämplig för t.ex. torrflugefiske på lugnvatten, eftersom den ger för mycket plask. Men fiskar man i strömmande vatten eller blåsigt väder och använder våtfluga, så kan den ökade kastlängd man får med WF-linan innebära ett plus."

   Denna sanning gränsade säkert till ett axiom eftersom det skrevs av en av våra största auktoriteter - genom alla tider - inom området. Kanske är dessa tankebanor om WF-linorna norna svåra att förstå för de som är nytillkomna i sporten.

   Insändarspalterna i tidningarna skulle bara några år senare översvämmas med kritik mot de dyra plastlinornas hållbarhet. I synnerhet en tillverkare, som hade haft så gott renommé att deras namn förknippades med den moderna plastlinan, användes ofta som referens för hur slitstyrkan kunde vara. Linornas övriga egenskaper diskuterades sällan.

   Den första författare som jag själv stötte på som rekommenderade klumplinor, och då i synnerhet långklumplinor, var Einar Björkegren med sin bok "Öringen och jag" från år 1976. Min första praktiska kontakt med shooting head var den hemsydda lina som en rumskamrat visade mig sommaren 1975 på gräsplanen utanför Hotell Rörvattnet i Jämtland där Fritidsfiskarna drev sin flugfiskeskola. Som jag minns det var det bara ledarna som kunde konsten att hantera den linan. Fast den monofila skjutlinan kanske inte var så lyckad i fjällvidet.

   I tidningen "Flugfiske i Norden" nr 2, 1979 fanns det en artikel om konsten att kasta en klump. I på annonseringen av den artikeln kan vi läsa att artikelförfattaren föredrar klumplinor även till "finfisket" med lätta flytlinor efter vakande öring! Detta visar något av tidsandan innan klumplinorna hade slagit igenom på allvar, de var ovanliga. Kanske var det så att "Reservoir rods" för sjöflugfisket visade vägen, även om Björkegren ofta refererade till långa spön för lätt lina. Någonstans i den här tidsepoken har sannolikt det definitiva startskottet i Skandinavien gått på bred front för klumplinor och dubbeldrag för praktiskt fiske.

   År 1975 publicerades boken "Fly fishing strategy" av författarparet Swischer/Richards. De rekommenderar WF tafsar tillverkade av flatslagen nylon. Riktigt dit tror jag inte att vi har nått ännu här hemma. Åtminstone är det få fiskare jag sett som använt den typen av tafsar. Men klumplinornas dominans torde vara odiskutabel i dagens läge. De dubbeltaperade linorna är minst sagt sällsynta.

   Men vi som inte var med när AFTM-systernet infördes får föreställa oss hur det var med stöd av det äldre gardet och tillgänglig litteratur. Som tidigare nämnts så tillverkades linorna av silke innan plasten gjorde sitt intåg. De nya materialen behövde ej fettas för att flyta och de kunde inte ruttna, men åandra sidan var de elastiska och hade ett visst linminne. Men de nya materialen medförde att det gamla klassificeringssättet för linorna som byggde på diametern blev omodernt över en natt eftersom varje tillverkare hade sin egen plastsmet. I en tysk specialutgåva av C. Ritz bok "Erlebtes Fliegenfishen" från år 1999 beskriver den gamle castingvärldsmästaren Hans Rudi Hebeisen i förordet hur det gick till när grunden till AFTM-systernet skapades. Fritt översatt och i snabb sammanfattning: "Fluglinornas komplicerade klassificering kunde ge benämningar som GBG eller HCF Detta begrep bara en fackman. År 1966 träffades ett gäng på en seriös schweitzisk nattklubb, bl. a. Leon Martuch Jr, innehavare av Scientific Anglers, den amerikanske casting legenden John Tarrantino och medlemmar ur Swiss Casting Club. Till den föreningen hörde även Charles Ritz."

   Ritz är ju annars berömd för sin HSHL (High speed hig line) teknik. John E Tarrantino var mästerkastaren som mördades av inbrottstjuvar i sin bostad. Hans initialer prydde Hardy's glasfiberspön på sjuttiotalet, Hardy JET.

   I plastlinornas pionjärålder var det uppenbarligen en utmaning att välja lina till sitt fiske. Av samtida svensk litteratur fanns det inte så mycket att hämta om linval och annat. I en mycket trevlig bok om glasfiberspönas segertåg med titeln "Fiberglass Fly Rods" VR & VR Johnsson Jr (ISBN 1-882418-24-7) har chefen för Cortland, Leon Chandler, med erfarenhet från 1940-talet till sin pensionering år 1992, skrivit förordet. I anslutning till förordet finns en översättningstabell som visar AFTMA-klass och motsvarande "bokstavskombination" för flera olika lintillverkare. Tabellen är daterad cirka 1963. Men den talar sitt tydliga språk.

   Don Phillips, konstruktören bakom de massiva boronspöna, berättar i sin fenomenala bok "The Technology of Fly Rods", ISBN 157188-190-5 om spökonstruktion och de nya linklasser som planeras. De nya klasserna är 0, 13,14 och 15. I en av bokens tabeller framgår hur stor viktskillnaden är mellan de olika linklasserna. För klass 3 är det +/- 10% och sedan ner till +/- 3% för klass 12. Skillnaden mellan klass 1 och den föreslagna klass 0 är minimal. Tabellen visar till och med att de skulle kunna tänkas överlappa varandra. Möjligen är det en lapsus...

   Dessutom har vi fått linor med utbytbara spetsar precis så som Einar Björkegren förutspådde på 1970-talet. Utbudet av linor har ökat enormt. Kanske är det inte fler tillverkare, men det är definitivt fler fabrikat att välja mellan i butikerna. Många linor finns hos en och samma tillverkare i olika serier med massvis av modeller med mer eller mindre fantasifulla namn som inte ger någon direkt vägledning. Det kan bli som att köpa grisen i säcken om det inte finns demonstrationslinor i butiken att pröva till det egna spöet. Sällan finns det tabeller som visar hur linornas profil ser ut. Detta har jag bara funnit i enstaka fall. Synd, för det ger åtminstone en fingervisning. Långklumplinorna har blivit allt mer vanliga. Ett tag såg det ut som om de gamla korta klumplinorna skulle försvinna helt. Men nu börjar det återigen dyka upp klumpar mellan sju och nio meter på marknaden. Möjligtvis kan det vara en tendens till att blåsa liv i den avsomnade debatten dubbeltaperad kontra klumplina...

   Att känslan när man kastar med exempelvis en sjunkande och en flytande lina i samma klass ur samma serie från en viss lintillverkare förändras beror bl.a. på viktsskillnaden och att linornas diameter är olika. Oftast väger en flytande lina mer än en sjunkande lina. Dessutom kan man ju mot bakgrund av toleransen för linornas viktsklasser dra vissa slutsatser. Om en lina, enligt regelverket, tillåts vara 10 % lättare eller tyngre från den idealvikt som AFTMA-gänget en gång specificerade så kan man ju tänka på vad det skulle kunna innebära i extremfallet. Sedan kan ju vän av ordning fråga sig om det verkligen förhåller sig så att alla lintillverkare alltid håller de angivna toleransklasserna. Kanske är det så att de dyrare linorna har mindre spridning avseende vikten. Själv saknar jag tillgänglig statistik för att uttala mig bestämt. Men genom åren har det varit ett återkommande tema i fackpressen. Låt oss för resonemangets skull förutsätta att kärnan håller måttet från fall till fall. Då kommer Iinans diameter att påverkas på ett sätt som motsvarar avvikelsen i vikt. Detta kommer onekligen att påverka linornas luftmotstånd som i sin tur påverkar linhastigheten. Det finns med andra ord en del tekniska finter bakom avvikelser från linans ideala mått. Dessutom kan ju spöna variera mellan exemplaren.

   Dagens högteknologiska utrustningar kan behandlas nästan hur som helst men ändå prestera kastlängder som ingen kunde drömma om ens för tjugo år sedan, då den förväntade normala kastlängden utgjorde basen för det klassificeringssystem som idag ibland får kritik. Dagens fiskare håller längre lina i luften än forna tiders. Det är väldigt lätt att överbelasta ett spö med för lång lina. Ett för långt bakkast kan aldrig ge ett bra kast. "The back cast is the foundation", som E C Powell skrev 1937 i en artikel med namnet "The Mecanics of Fly Casting and Subjects Closely Related".

   Begreppet flugfiske har med åren blivit allt mer omfattande. Många av dagens flugfiskare fiskar efter helt andra arter än vad som var vanligt på farfars tid. Detta har givetvis ändrat attityden till såväl linor som spön Flugorna är nödvändigtvis inte heller längre flugor i ordets ursprungliga betydelse utan allt oftare av 'Julgranstyp". Fisket sker dessutom i andra typer av vatten.

   Därför anser jag att vi flugfiskare borde göra gemensam sak mot tillverkarna av linor och kräva full information om linans mått och vikt oavsett vilken lintyp vi använder oss av i vårt fiske. Enstaka tillverkare har redan börjat, det är verkligen bra. Linor är idag ofta alldeles för dyrbara för att köpa fel bara för att marknaden översvämmas av linor i allsköns profiler.

   Kommer vi i framtiden att ha ett totalhavererat klassningssystem med alla de nya linprofiler som översvämmar marknaden? Många av de linor som sett dagens ljus den senaste tiden påminner om de linor som användes av steelheadfiskare i USA - seven tapers -som populariserades av Marvin Hedge för länge sedan. Skillnaden är bara att det förefaller som om den är vänd bak och fram med undantag AFTM systemet är uppbyggt så att en dubbeltaperad lina går upp en klass i vikt för en viss extra längd när man väl har passerat klassgränsen, trettio fot plus spetsen. Om man dessutom beaktar att det finns tillverkningstoleranser på linorna så kommer man snabbt fram till en relativt intressant slutsats.

   Längdmässigt skiljer det cirka trettio centimeter mellan lättast tillåtna sexa och tyngsta tillåtna femma! Så noga håller vi i allmänhet inte reda på våra kastlängder när vi fiskar. Möjligen är det en och annan som märkt linan med en spritpenna eller en klick lim på en given längd.

   Eftersom flugspöt oftast är det dyraste redskapet i en flugfiskeutrustning väljer vi oftast lina till spöt. I det långa perspektivet har de flesta säkert förbrukat linor för mer pengar än vad flugspöt kostade innan spöt är utslitet eller ersatt av andra skäl. Själv vänder jag ofta på steken och bestämmer mig först för vilken lina jag vill använda och tar sedan ett spö ur garderoben som passar för det vatten och den omgivande vegetationen där jag tänker fiska den dagen.

   Fast det är kanske inte alla flugfiskare som är villiga att påstå att längre kast ger mer fisk i korgen.

   Den bortgångne amerikanske spöbyggaren Walton Powell uttryckte sig så här i norska Elverum i början av 1990-talet på mässan vid skogbruksmuséet: "If you are going to fish in the next county, GO THERE!" Det säger det mesta om vart utvecklingen är på väg.

   Eller som Bengt Öste beskrev det i Fritidsfiskarnas Special 1971:

Han hade rätt, naturligtvis. Och han visste det själv. På stenen låg en öring som han måste vika dubbel för att få ned i korgen."

   Kan det exemplifieras bättre?

   Den unge fiskaren i berättelsen behövde förmodligen inte vänta länge på sin fisk. Men hur länge skall det dröja innan vi får ett modernt sätt att klassa linor?

   Om det inte räcker och blir över med dagens - eller rent av gårdagens kastlängder - vem har då lösningen för framtida klassningssystem som skall leda oss in i det nya seklet?

Anders Johannesson 2002 ©