Flugspöets historia
Text & foto av Anders Johannesson

En kavalkad genom flugspöets historia fram till dagens moderna redskap av grafit och boron visar på en teknisk utveckling mot allt bättre spön, men också hur den ekonomiska handelspolitiken påverkat orienteringen mot syntetiska material. USA:s handelsembargo mot Kina betydde till exempel att splitcanespöna i det närmaste försvann från marknaden - för att få en renässans när embargot upphävdes 1971.

  För ett par tusen år sedan var flugfisket etablerat i Makedonien. Mönsterbeskrivningar på flugor från denna tid finns bevarade, men rullen var ännu inte uppfunnen. Spöt var en omsorgsfullt utvald vidja av något segt och smidigt träslag, vilket ökade räckvidden jämfört med att hålla linan med bara handen. Från 1700-talet börjar utvecklingen på allvar, och vid slutet av 1800-talet var splitcanespöt, av samma typ som används idag, konstruerat.

Från vänster till höger; Don Phillips boronspö med rullfäste av kork/trä, ett Orvis-spö med rullfäste av mörk valnöt och ett Thomas & Thomas med cocobolo. Därefter Hardys med kork och aluminium, och slutligen ett rullfäste av briarrot med sliding rings.

  Flugspöts utveckling sträcker sig emellertid över flera hundra år, om man räknar tiden för dess utveckling från att det i egentlig mening hade blivit ett flugspö. Det första som skrevs i ämnet noterades av Dame Juliana Berners år 1496. Boken heter "The Book Of Saint Albans" Ett kapitel heter "The Treatise Of Fishing With An Angle", och det behandlar utförligt dåtidens redskap och tillbehör. "TheTreatise" handlar inte bara om sporten som sådan utan också om flugbindning, lintillverkning och hur man väljer och/eller bygger sitt eget spö.

  Låt oss se på några av de material, som använts för spöbygge sedan dess.

  Bambu användes i början av 1700-talet i form av obehandlade och obearbetade stockar, sk afrikaspön. Lite klurigare, men framför allt omständligare, var framställningen av spön med röd ceder som utgångsmaterial. Den röda cedern lät man under några år ligga och mogna i sumpigt kärrvatten. Efter mogningsprocessen kunde tillverkningen starta.

  Lancewood kommer från Västindien. Det är finfibrigt och elastiskt. Dessa egenskaper bidrog till att materialet snabbt blev omtyckt till toppar och mittdelar.

  Järnved är ett nordamerikanskt träslag som främst användes av spöbyggarna i nordöstra Amerika.

  Bathabara (washaba) användes endast av några få nordamerikanska spöbyggare. Träslagets polityr påminner om svart valnöt. Materialets hårdhet är fullt jämförbar med hickory.

  Ask är lätt och hållbart. Det är ändamålsenligt till skaftdelar, då det är lätt att urholka, så att ett lämpligt antal toppar kan inrymmas i skaftdelen.

  Mahock kommer från Cuba och dess egenskaper är snarlika askens.

  Hickory, det amerikanska, vita valnötsträdet, är slitstarkt och tungt. Dess stora nackdel var att det gärna ville slå sig. Engelska laxspön var ofta gjorda av hickory.

  Greenhart kommer från Västindien. Det är extremt segt och synnerligen elastiskt. Materialets tyngd är orsaken till grenhartspöns drivande aktion. Materialet bearbetas mycket lite, då det växer synnerligen rakt. Materialet hängde med ända in på 1930-talet. GEO Wilkins and Sons Limited, England, saluförde ännu för några år sedan klingor i greenhart.

  Splitcane

  Bambu bearbetat till klingor kallas för splitcane. Bambu tillhör grässläktet och förekommer allmänt i tropiska sumpmarker. Vissa arter kan bli upp till 40 meter höga och cirka 30 cm i diameter. Den bambu som används till fiskespön kommer uteslutande från de kinesiska bergstrakterna. Normaldimensionen är cirka 4-5 m lång och 50-60 mm diameter. Bergbambuns fibrer är kompakta och avståndet mellan bladknutarna är relativt stort. Bergbambun har "härdats" av väder och vind. Den har därför föredragits framför sumpbambun av spöbyggarna. Fram till slutet av 1800-talet användes uteslutande Calcutta cane, men den kom att ersättas av Arundinaria amabilis, som används än idag. Den kallas även Arundinaria amabilis Mc Clure, Tonkin cane, Tea stick bamboo eller Tsinglee bamboo. Tonkin cane kallas så eftersom den har skeppats ut från Tonkinbukten. Arundinaria amabilis växer norr om Canton i Kwangsi och Kwantung provinserna.

  Bambun växer upp till sin fulla längd på ett år, men den måste stå och mogna i ytterligare fyra år, innan den kan avverkas för att få rätt fiberstruktur. Den avverkade bambun bör ligga och torka i många år. Den amerikanska firman Thomas & Thomas säger att deras "grönaste" stock är från 1936. Torkningen syftar till att ge bambun önskad fuktkvot (8-10%).

  Limningsproceduren ökar fukten i det färdiga spöt. Limmen, som användes vid sammanfogningen i äldre tider, var måttligt bra. De dåliga limmen kompenserades med stödlindningar på cirka en tums avstånd från varandra. Metoden kallas för tätlindning. Ett tätlindat spö blir inte bara starkare, det ser samtidigt mäktigare ut.

  För att ge spöt extra "sprätt" samt öka säkerheten mot sättningar av den färdiga klingan, sker även en värmebehandling i ugn eller över öppen låga (s.k flamhärdning).

  Förhistorien till dagens flugspön

  Vid 1851 års Game Fair på Crystal Palace i London hade flera brittiska spöbyggare laminerad bambu i sina montrar. Det var Alfred, Bernard, Farlow och den ryktbare flugbindaren William Blacker. Mot 1840-talets slut började bambuspön gjorda av tre eller fyra segment bli vanliga. En annan engelsk spöbyggare, Richard Walker, byggde spön av tre bambu och tre greenhart-sektioner. En Mr Clark, som bodde i Londons utkant, sägs dock ha gjort laminerade bambuspön redan år 1805. Uppgiften är emellertid klent verifierad av dåtidens skribenter. I och med de laminerade bambuspönas födelse myntades begreppet builtcane i England, något senare i Amerika blev det splitcane.

  Samuel Phillipe från Easton, Pennsylvania, var den fördomsfrie vapensmeden och fiolbyggaren, som kom på att ett sexkantigt spö blev ojämförligt mycket bättre än de som dittills tillverkats. Är 1845 skrevs den viktigaste delen av spökonstruktionens historia. Andra menar att det var den sedermera världsberömde Hiriam Lewis Leonard, som skulle ha varit den förste att göra sexkantiga spön. Martin J Keane, världens kanske störste kännare av gamla spön, hävdar dock att Phillipe var först. Oavsett vem som var först med uppfinningen, så var Phillipe den förste att producera hexagonala spön för avsalu. Fältet var nu öppet att bygga de förnämligaste spön som någonsin skulle komma att tillverkas.

  Det har under årens lopp diskuterats om femkantiga eller sexkantiga spön är bäst. Låt oss ta ett exempel, där ett femkantigt spö jämförs med ett sexkantigt. Om arean förutsätts vara lika i båda fallen är viktskillnaden försumbar. Dämpfaktorn är ej lika, den varierar till och med var på klingan man mäter. Det femkantiga blir 2% spänstigare men påkänningen blir 1,44 gånger större. Det vanliga argumentet, att böjningen sker i limfogen på ett sexkantigt spö, är riktigt men oväsentligt. Vi har alla lärt oss att höjd betyder styvhet (jämför med en linjals bredd/höjd), men därmed inte sagt att det är en fördel med ett sexkantigt spö på "höjden" (vridet 30 grader runt sin egen axel). Om ett spö byggs på det viset kommer det att kollapsa i förtid.

  Enkelbyggda: är den vanligaste spötypen. Sex ribbor är vanligast. Den ryktbare Nataniel Uslan, USA, bygger femkantiga spön av fem sektioner. Även danska Pandion har femkantiga spön i sitt sortiment.

  Hålbyggda: vanligast hos laxspön, där man gör spöt lättare genom att ta bort den dåliga märgveden. Den är för mjuk. Hålbyggda spön uppfanns år 1933 av de amerikanska spöbyggarna och tävlingskastarna Douglas Merrick och Lew Stoner. De saluförde sina spön under namnet Winston. E C Powell har fått patent på en metod, där klingan endast är partiellt hålbyggd.

  Dubbelbyggda: enkelt uttryckt ett konventionellt spö instoppat i ett hålbyggt, tårta på tårta. Sådana spön blir mycket tunga men de har en otrolig spänst.

Äldre tiders förhållandevis dåliga limkvaliteter tvingade byggarna att tätlinda sina spön.

  Stjärnbyggda: har det enkelbyggda spöts starka konstruktion men lägre vikt. Den komplicerade klingan gav dem ett högt pris. Stjärnbyggda spön användes främst i castingsammanhang.

  Spiralbyggda: på amerikanska västkusten verkade Letcher Lambuth (1890-1974), som tog upp en gammal idé att limma segmenten i spiral längs klingans axel. Tanken var att minska klingornas vikt i förhållande till den kraft de kan leverera. Att Lechter vågade ge sig in på metoden berodde förmodligen på att han var sin tids störste expert på bambu i USA. Han var också inblandad i försöken att odla bambu i södra USA.

   Hiram L Leonard

  Hiram Lewis Leonard föddes den 23 juni 1831, samma år som C F Orvis! I ungdomsåren utvecklade han två huvudintressen. Det ena var känslan för mekaniska "leksaker" och det andra var landsbygden och dess naturliga liv.

  1851 flyttade han till Bangor i Main County, där han blev vapensmed och konservator. Efter ett tag blev han yrkesjägare och trapperguide, trots att han hade blivit ingenjör hos "The Pennsylvania Coal Company". Han var helt självlärd, men tyckte att luften blev instängd och beslöt sig för att lämna konstruktionsarbetet.

  Hirams intresse för sportfiske vaknade inte förrän långt senare. År 1871 byggde han sitt första spö, någonting som är förvånande, då han bodde vid de idag så ryktbara "limestones". Då han väl byggt sitt första spö började han fiska intensivt. Han hade inte tänkt sig att leva på att bygga spön till en början, men en sportfiskare på orten föreslog att han skulle sända sitt alster till den välkända sportfirman Bradford and Anthony i Boston. Hans spö i ask och lancewood gjorde ett så stort intryck på de välkända sporthandlarna att de omedelbart skickade bud efter Leonard.

  Bradford och Anthony visade Leonard en spömodell byggd av fyra sektioner som man saluförde. Klarade han av att göra ett som var avsevärt mycket bättre? Hans lösning blev att ersätta de fyra ribborna med sex stycken. Efter några år hade han lärt upp några medhjälpare. Han bytte distributör och William Mills and Sons i New York fick äran.

  Mills övertalade honom att flytta till staten New York. H L Leonards gyllene era hade börjat. Hans lärlingar och medhjälpare kom alla att bli stora namn inom spöbyggnadskonsten. De var Fred Thomas, William Edwards, Edward Payne sedermera Kosmic och Lomas Hawes. Hiram kunde tack vare sina medarbetare tryggt ägna stor tid åt att konstruera raffinerade maskiner för framställning av de ovanliga spösegmenten. Aktionens egenskaper berodde till stor del på en sk swelled butt, som innebär att klingan har en kraftig dimensionsökning under handtaget och en bit framför detta.

  Leonards bambu kom till en början huvudsakligen från Calcutta. Från och med 1910 importerades den kinesiska bergbambun.

  Den 26 oktober 1875 tog Leonard ut patent på en vattentät holk. Holken svarvades i nickelsilver och de olika beståndsdelarna löddes för hand. Nickelsilverholkar har ingenting med silver att göra, som många mindre nogräknade europeiska fabrikanter tycks tro. Nickelsilver består nämligen av koppar, zink och nickel, ca 18%, medan de sk mässingsholkarna består av koppar och zink.

  GEM Skues, den "amerikanske" fiskaren som bodde i London, fascinerades så av Leonards spön, att han alltid i sina böcker refererade till sitt "WBR - The Worlds Best Rod". I ett brev daterat 21 juli 1941 skrev advokat Skues: "Jag skulle inte sälja mitt spö för 50 pund". En svindlande summa på 1940-talet Spöet beskrivs i detalj av Donald Overfield i boken "The way of a man with a trout".

   Charles Orvis och Wesley Jordan

   Charles F Orvis hette grundaren till det idag största företaget då det gäller framställning av kvalitetspön i stora serier. Charles Frederice Orvis föddes i Manchester, Vermont, år 1831.

  Missnöjd med de spön som då fanns, började han forska och experimentera med olika material. Sitt första spö byggde han år 1856. Under sina första år som spöbyggare använde han mest lancewood. Han övergick emellertid snart till bambu. Men med den bambu som fanns i Amerika kunde ingen bli legend, oavsett skicklighet. Unge Orvis tvingades att importera sin. Orvis spöhandtag har i alla tider varit långa och smala. Charles var också den förste att byta ut rotting mot kork i handtagen. Charles Frederice Orvis dog år 1915. Han blev 84 år gammal.

  Wesley Jordan föddes år 1894. Redan från tidig ålder kretsade det mesta kring flugfisket. Då Amerika ingrep i första världskriget hamnade Wesley i armén som motorcykelordonnans. Han hade tidigare tävlat på motorcykel. Efter kriget började han bygga flugspön för avsalu under eget namn. Hans spön var så bra att han blev uppköpt av Cross Rod Company, som i sin tur blev "inkorporerade" med jätten South Bend Company. Hos Southbend konstruerade han många förstklassiga maskiner och specialverktyg under det att företagets renommé oavbrutet ökade. West gav upp spöbyggandet år 1938 för att starta en egen bilverkstad. Två år senare övertalades han av Orvis dåvarande ägare Mr B Arkel och Mr D C Corkran att gå över till Orvis. Wes satte in hela sitt expertkunnande och firmans allra finaste period började.

  1945 fanns under Orvis tak Wes Jordan, Pinky Gillum och George Halstead. Wesley Jordan fulländade metoden att impregnera spön. Principen för impregnering är att den färdigbyggda klingan får ligga cirka sju dygn i ett bakelitbad. Klingans celler tätas då fullständigt, och spöna blir mörkt bruna till färgen. Orvis har amerikanskt patent (US pat.no 2532814) och Farlow Sharpe har det europeiska patentet. Impregnerade spön blir mindre känsliga för röta, hetta, kyla etc. I reklamen förekom ett isblock med ett fastfruset spö, som det hälldes kokande vatten över, för att visa vilka påfrestningar det tålde.

  Wes förbättrade också gamle Orvis beprövade fjädrande rullfäste, och gav Orvis-spöna deras distinkta särdrag, rullfäste med inlägg av mörk valnöt.

Ett spö från tidigt 1900-tal med tidstypiskt rullfäste och handtag av trä försett med fyra korkstrimlor.

   Kriget och embargo mot Kina

   Efter attacken mot Pearl Harbor förbjöd amerikanska regeringen tillverkningen av sportredskap. Walton Powell och hans bröder gick ut i kriget. Gamle Edvin Powell svor och drog ner rullgardinerna i butikens skyltfönster för att fortsätta med sin spöbyggnad, medan Orvis gjorde vitlackade skidstavar av cane till armén.

  Från och med första januari 1950 fick inga varor importeras från det kommunistiska Kina. Powells liksom Orvis hade egna bambuodlingar där. Efter importstoppet fick deras män odla ris. Den enda användbara bambun kommer från Kina. De större fabrikanterna fick därför övergå till den helt nyligen uppfunna glasfibern, medan de mindre fabrikanterna tvangs gå i konkurs när deras lager av bambu var slut.

  Orvis ägare Leigh Perkins var nära att hamna i fängelse. Farlow/Sharpe, och Pezon et Michel värmebehandlade och grovfräste cane i Europa för vidare leverans till Staterna. FBI och Foreign Assets Control hade synpunkter på detta sätt att kringgå embargot. Jurister och en flugfiskande kemist hjälpte Orvis att reda ut begreppen "produced" eller "processed". "Produced" innebar att allt var lagligt, "processed" var det inte. Det stoppade med 30 000 dollar i böter. En vecka efter dessa hårklyverier upphävdes importförbudet från Kina av USA:s dåvarande president Richard Nixon. Året var 1971. Bambun kom att uppleva en renässans som ingen trott var möjligt.

   Glasfiber, kol och boron

   Den franske fysikern Réarnur förutsa redan år 1713 tillverkningen av mycket fina glasfibrer, så fina att de skulle kunna vävas, och 180 år senare (1893) visades en klänning som var gjord av glasfibrer. På 1930-talet skedde en utveckling av materialet, men innan glasfibern var helt klar bröt andra världskriget ut, och till en början hade ingen tid med fibern. Men flygindustrin krävde nya material och forskningen sköt fart. Shakespeare sålde serietillverkade spön redan år 1950. Nu för tiden är det sällan man ser glasspön ute vid vattnen. Charles Ritz, Hørgaard m fl har tillverkat spön med klingor av glas och cane. Dagens Rackelhanespön är något liknande i cane/kolfiber.

  Den som egentligen uppfann kolfibern var ingen annan än Thomas Edison. Hans första glödtrådar, avsedda för glödlampor, var ingenting annat än primitiv kolfiber.

  Spön av kolfiber är rörbyggda. För att inte spöt skall bli för styvt måste väggarna göras tunna, vilket gör kolfiberspön relativt bräckliga. Dagens spön har armerats med glasfiber, vilket har ökat deras styrka. Enbart kolfiber skulle bli alltför sprött. Dessa spön är idag helt förhärskande... Åter ett bevis för hur den moderna flyg och rymdteknologin har drivit vår tekniska nivå till vad den är. Flyg- och rymdindustrin har varit drivfjädern till våra dagars otroligt lätta och starka metallegeringar, plaster, limtyper och konstfibrer.

  Grundämnet till boronspön ingår i borax, en borförening som sedan nära etthundra år bryts i Death Valley, Kalifornien. Till en början användes det till desinfektions- och tvättmedel. För en del år sedan upptäckte den kemiska industrin att föreningen i gasform hade en tendens att ändra egenskaper, då det kom i kontakt med upphettad metall. Efter mycket experimenterande och laborerande fick man fram boronfibern, som är kristalliserat bor kring en kärna av tungstensfilament.

  Boronspön har samma nackdelar som bambuspön - de åldras. På grund av sin hårdhet tål materialet inte heller att ömsom sträckas och komprimeras. Följden blir att mikroskopiska sprickor uppstår i ytskiktet. För bambuns del är problemet hittills olöst men för boronet är det redan löst. Ett lager av grafit läggs ovanpå boronet. Men vart tog dessa spön vägen ... ?

© 2003 Text & foto: Anders Johannesson