|
Laxlek i
Säveån
Av Jan Faltin
Så
var det dags för ett septemberbesök i Säveån för att försöka se
eventuella laxar i sina lekbestyr. Jag stod och spanade ett bra
tag innan mina ögon kunde skymta en laxstjärt, eller var det
bara sjögräs som jag såg! Varför tog jag inte med mig
polaroidglasögonen. Man blir osäker efter att man ansträngt sina
ögon, men nu kunde jag se att det verkligen var lax, och ingen
liten fisk heller.
Vågar mej på en gissning, cirka 9-10 kilo så
pass mycket väger nog denna laxhona ser så skymten av ytterligare laxar i hennes
närhet, en laxhane på 3-4 kilo glider upp vid hennes sida, för att i nästa ögonblick
bli bortjagad av en riktigt stor laxhane, en fisk som man kan drömma om att få på sin
fluga, vilken vacker fisk.
Den stora laxhanen ställer jämsides med
honan, och glider sedan sakta bakåt samtidigt som han öppnar sin käft så att den lyser
alldeles ljus, och lägger sig sedan på sidan och slår med stjärten för att efteråt
glida ner i djupet igen. Detta, mina vänner är i sanningen ett vackert skådespel, i
denna stund så börjar man att fundera i andra banor, tänk att under fiskesäsongen gör
vi allt för att försöka fresta dessa laxar. Men nu när jag står här vid ån och
bevittnar leken, så önskar jag att inga laxar som vandrar upp i ån skulle låta sig
fångas, varken på fluga eller andra redskap. Att få se fiskar i dessa viktklasser på
så nära håll det känns mäktigt.
Men trots allt så är det inte många
laxar som kommer upp för lek, när man ser dem på en och samma plats så får man lätt
en uppfattning om att här finns det väldigt gott om lax. I sanningen så ligger det inte
till på det viset, om man tittar på fångsterna för i år så ser det inte speciellt
ljust ut.
Efter denna upplevelse vandrar jag ner en
bit för att försöka se fler fiskar, men vattenståndet i ån är väldigt lågt, så
det gäller att smyga sig försiktigt fram om man skall se fisken. Här kan man inte
direkt klampa fram, då ser man på sin höjd en virvel, och så är den fisken borta. Men
eftersom jag inte har glasögonen med så går jag upp igen, och i samma stund hoppar en
rödfärgad lax rätt upp i luften, nu skulle kameran varit med, vilken bild det hade
blivit.
Nu är jag tillbaka vid samma plats igen
och kan skymta ytterligare 5-6 individer som står i strömmen efter varandra. Jag
bestämmer mig för att i morgon igen åka ner till ån, men med kamera och glasögon, om
turen håller i sig kanske jag får en vacker lax på bild trots allt.
När vi återkommer följande dag så
finns alla grejor med, och nu kan vi se fiskarna tydligare än vad jag gjorde igår. Vi
får återigen se dom stora laxarna som bråkar om ståndplatserna, och som har fullt upp
med att jaga undan dom mindre friarna, men eftersom dom inte ger sig så lätt blir det
ett enda revirjagande.
Nu ser vi även öringar som leker på
andra ställen i ån, och jag passar på att fota så mycket som det går, och jag kan
bara hoppas att bilderna blir bra. När vi så vandrar neröver så ser jag en ljus skugga
mellan träden, så jag säger till Leif och Peter, vänta här så går jag ner och
tittar efter vad det är.
Då jag kommer fram ser jag en laxhane
som ligger med buken upp, fisken har inte legat länge och vikten 8-9 kilo kan nog
stämma, och inga tydliga skador syns på kroppen heller så jag kan inte gissa vad som
hänt. Jag passar på att vända den på rätt köl, och tar så ett kort innan den så
småningom får glida iväg samtidigt som jag tänker vilket slöseri, men så är det ju
i naturen trots allt.
Mvh Jan Faltin © 2003
|
