Hur många gånger har jag inte tänkt tillbaka på den gången då jag mötte storharren i Sömån. Den gången då jag utvadad i ån stående på en stor sten fick hugg på den största harr jag någonsin krokat. Varken förr och senare. Den gången fick jag bara se den vid ytan innan den knyckte till och försvann ner i djupet.

  Denna gången regnade det inte som det gjorde förra gången. Vädret var behagligt milt med nästan ingen vind. Perfekt för flugfiske. Jag nästan halvsprang ner till åkanten, följde den snåriga stigen åt höger, passerade det tråkiga taggtrådsstängslet som innebar en uppenbar fara för vadarna. Men allt gick bra precis som förra gången.

Strax innan jag kom fram till målet fick jag se en man utvadad i ån från andra sidan. Han såg bekant ut, och visst var det samma man som den förra gången, han som med bar överkropp förevisat sina oräkneliga flugor på campingen när knotten svärmat som mest och man knappt kunde öppna munnen utan att storkna av alla knott som for in. Flugorna var perfekt ordnade i rader efter storlek och mönster. Förvarade i eleganta träaskar och givetvis bundna av honom själv.

Visst var det han. Jag nickade så där som man gör när man möter någon man tror sig känna igen, eller bara av artighet flugfiskare emellen. Jag fick en lätt vinkning till svar, han var allt för upptagen med sitt fiske, precis som då för några år sedan. Det var ju här han stått tidigare, och senare på kvällen förklarat att just i den åkröken gick de stora fiskarna. Men jag visste bättre nu. Jag skulle vidare ner till min sten där jag fått hugget, det där som jag inte kunde glömma.

  Den här gången var jag bättre förberedd. Håven fanns med, vadarstaven likaså, jag visste ju hur besvärligt det var att ta sig ut på stenen. Vis av skadan från tidigare satte jag mig ner på stenen direkt när jag väl vinglat ut till den. Förra gången stod jag upp då hugget kom och hade så när stått på huvudet i ån av rycket. Men inte denna gång. Lika bra att sitta ner direkt. Att resa sig efter ett hugg och drillning var visserligen inte lätt men man slapp förhoppningsvis bli blöt.

  Flugvalet var klart sedan länge, en guldhuvudförsedd nymf som snabbt tog sig ner i djupet. För djupt var det, det visste jag ju. Det var ju långt där nere den fanns. Jätteharren som jag hoppades skulle finnas kvar.

  En så stor fisk låter väl inte lura sig så enkelt så den var nog kvar. Efter ett par kast fick jag flugan att driva ner mot forskanten och sjunka exakt där jag ville. Nu var det bara att vänta och se vad som skulle hända.

  "Christer", jag ryckte till när jag hörde den omilda rösten någonstans i bakgrunden. "Nu får du sluta att sitta och drömma vid datorn. Gå och lägg dig, du behöver väl inte sitta och läsa Rackelhanen hela natten.