Madeira år 2003
Utdrag ur dagboken

Av Michael Fransson Östersund
Patrik Bergdahl Vingåker

År 2003 var jag "Michael" och min mångårige fiskekamrat Patrik på Madeira för andra gången. Detta är ett utdrag ur dagboken, som innehåller 68 sidor från dom tre veckorna som vi var där.

  Fiske i Rebeira da Janela

  9/1 torsdag:

  Michael: Vi vaknar kring sjutiden, fjällheden är borta i töcken och dimma, vi ligger och drar oss till 07:40. När man väl kommer ut så möts man av hård kall nordanvind. Temperaturen ligger kring 5-10 grader men vi har inte frusit något i natt.

  Patrik: Kanariepiplärkorna börjar sjunga så fort ljuset kommer. Vi packar ihop och far till dagens etappmål, Rabbacal och Rebeira da Janela, men tyvärr så här vägen stängd på grund av ett förmodat ras, så vi bestämmer oss för att åka ner till Porto Moniz. Vi stannar även i dag vid dammen där vi i går såg sädesärlorna. I dag är dom borta och det som ses är bara forsärlor och sjungande kanariefåglar.

  Michael: Vi tar av strax ovanför vid Santa, där vi ska titta på en kraftverksdamm för att se om det finns regnbågar i vattensystemet.

  Patrik: På vägen dit stannar vi och tittar på en tornfalk som sitter och spanar på en telefonledning och på ett fält intill ser vi 35 duvor där några av dom har den typiska klippduvedräkten. På samma fält ser vi även bla hämpling. Vid kraftverket såg jag en sparvhök dra ner där pipelinen till kraftverket börjar.

  Michael: Vid kraftverket ser vi en hel del regnbåge men det är mest smått, några enstaka vak förkunnar att det finns större fisk. Sen drar vi ner till Porto Moniz där vi äter frukost, mjölk och chokladflingor och några brödskivor med rökt korv, vid havet.

  Patrik: Rödhaken och kanariefåglar håller oss sällskap för ute till havs är det totalt dött förutom gulfotad trut som man ser dagligen var man än befinner sig på Madeira, en liten fiskebåt försvinner utom synhåll bland vågorna. Uppe över berget kretsar det minst tre ormvråkar och en tornfalk.

  Michael: Vi far vidare till dagens etappmål Rebeira da Janela. Väl framme vid strömmen så såg det inte ut att vara mycket vatten men det rann en hel del. Sist vi var hit -97 så var det mycket mer vatten men då var det också andra förhållanden, som tex mycket snö uppe på platån Paul da Serra som gjorde att det kom mycket smältvatten, men nu är det varmt och relativt torrt så det här är nog normalt vattenstånd i Janela. 

  Vi kör upp med bilen så långt det går efter strömmen och tar sen och går uppöver vägen innan vi viker av mot strömmen. Vi bestämmer oss för att göra ett försök. Vi packar tursäckarna och börjar gå från bilen ca kl 11:00, vi vandrar efter den väg som vi gick förra gången vi var hit -97. Väl nere vid strömmen så börjar sökandet efter fisk, med polaroidglasögonen. "ska sanningen fram så trodde jag inte det skulle finnas någon regnbåge så här långt ner, Janela är ju ca 1,2 mil lång och här nere kan vem som helst komma åt att fiska så det är nog hårdfiskat".

  Vi vandrar fram bland stora stenar som ligger utefter stranden och blickar ut mot strömmen i sökandet efter fisk "stalking trout fishing" som vi lärde oss på Nya Zeeland, när vi når en bred långsmal och djup hölja koncentrerar jag mig extra noga och läser av varenda del av botten i sökandet efter något som inte stämmer med bottenkonturen, och där, mitt på en ljus sten nära botten på ca 2-3 m djup, är det?! jo, det är en regnbåge och den är inte liten, någonstans kring halvkilot/kilot, jag ser den äta emellanåt.

  Strömmen rinner utefter en bergvägg och det hänger en slingerväxt strax ovanför fisken. Den stör fisket en hel del eftersom det är svårt att komma åt fisken och efter ett par kast sätter jag fast den ena flugan i växten, när jag drar in den för att lossa flugan ser jag att den går ända ner till botten och därigenom så skrämmer jag fisken omgående. Inget att göra men nu vet vi att det finns fisk och stor sådan, man går på helspänn hela tiden i sökandet efter fisk men jag ser inget mera, jag fiskar på måfå i en del fina djupa höljer men inget händer.

  Patrik: Ganska snart ses tre ormvråkar i dalen, med dom även ett gäng enfärgade seglare.

  Michael: Vi har gått långt uppströms innan jag signalerar till Patrik att vi gör i ordning kaffe. Vid platsen där vi ska fika gör strömmen en kraftig vänstersväng och utefter den höljan som bildas i svängen, stupar berget rätt ned i strömmen. Jag provar den först innan vi gör fika. Jag fiskar med den Nya Zeeländska metoden, en torrfluga längst fram och en nymf ca halvmetern bakom. I det här fallet har jag valt som torr en Hamphy no 12 och som nymf en förtyngd Guldribbad haröra no 10. Linan dansar ut i strömmen som så många gånger den gjort under dagens fiske.

  Patrik står strax bakom och filmar naturen, jag gör ett sista kast in i vitskummet strax där vattnet rinner in i höljan och det stramar till, första tanken är att flugan fastnat i någon av dom stenar som man ser i vitskummet, men det är fast fisk, en ordentligt stor regnbåge visar sig i ytan, jag blir rätt knäsvag, en helt otrolig känsla, det här hade jag inte ens vågat hoppas på. Fisken är rätt snäll, det blir inga tjurrusningar, utan vi spänner åt varsitt håll, några gånger kör den ner i djupgropen vid vitskummet,. När jag fått in fisken nära så hakar skarven till fluglina och tafs i toppöglan så det blir lite pirrigt då fisken är på väg att dra ner till botten, men efter en kort stund greppar jag fisken.

  Det är en grann regnbåge, rätt blank med fullt av små svarta prickar med den karakteristiska rosa randen utefter sidolinjen, storlek ca 43-45 cm, 8-9 hg, den tog på torrflugan. Det syns att det är en vild regnbåge, inga av de skador man brukar se på fenorna på odlad regnbåge syns. Otroligt vilken känsla en ren en ren njutning. Och det bästa av allt, Patrik har filmat allting från början. Jag lossar flugan och släpper varsamt tillbaka fisken, den simmar sakta ner i djupgropen. Snart sprakar det en kaffeeld och vi sitter och njuter av kaffe och den vackra plats vi sitter på är omgärdad av lodräta grönskande djungelklädda bergskanter.

  Patrik: I fågelväg ser vi forsärlor, brandkronad kungsfågel och kanariefåglar.

  Michael: Vi måfå-fiskar av varannan gång i de vackra undersköna höljer vi ser uppöver, någon fisk har vi inte sett trots att vi koncentrerat oss ordentligt. Det är mycket vatten att titta igenom och säkert har vi gått förbi fisk?! Efter att vi gått en bra bit uppöver utan att känna något, så kommer vi till en snabb, smal, storstenig hölja där jag krokar dagens andra regnbåge, den är mycket mindre ca 3 hg, men det är ändå skönt att känna fisk efter alla tomma höljer vi gått igenom, och en stund senare så bommar jag en till.

  Det är långt mellan fiskarna. Efter vad jag har sett så verkar det vara ca 300 m mellan varje fisk så frågan är hur många man gått förbi? Vi bryter upp kl 15:30 och går raskt tillbaka till bilen. Kl 16:25 når vi bilen, så vi har nog gått ca 1-1,5 km om man räknar på hur terrängen ser ut uppöver och då man måste vada över på många ställen. Trots att vi inte har sett eller känt så många fiskar så var det en givande tur som jag kommer att minnas och känna länge.

  Vi åker in till Porto Moniz igen där vi handlar lite kvällsmat, vi köper en skaldjursmix som bl a. innehåller räkor, musslor och bläckfisk.

  Patrik: Utanför affären sitter det en tornfalk på fint videoavstånd och det hörs svarthätta mm. Sedan vänder vi tillbaka och åker mot Sáu Vicente och vidare upp i bergen till den stora rastplatsen Encumeadapasset, där vi låg i bilen första gången. I skymningen så hörs koltrasten, rödhaken och från bergen så jamar en ormvråk.

  Michael: Jag sitter nu och skriver denna dagbok i ljuset av campinglyktan, vi har just ätit färdigt skaldjursmix och nudlar som vi stekt och kokat över öppen eld vid en av de många eldstäder som finns här. Klockan är 19:45, hårda vindar drar genom landskapet och emellanåt tittar halvmånen fram mellan de tjocka molnen som far fram över himlavalvet. Denna dag har hittills varit resans höjdpunkt, mitt mål för resan är nådd med råge, att jag skulle få så stor regnbåge hade jag aldrig trott, jag hade ju som mål att få en på 3 hg. I morgon ska vi till Funchal

© Michael Fransson 2005