Utdrag ur kommande roman med arbetsnamnet ”Vredesskålarna”
Av Magnus Ottelid

 Sture Eriksson nickade och hivade upp sitt tomma fodral till flugrullen en bit i luften. Det singlade ner på gräset, studsade en liten bit neråt älvens vatten, men stannade snabbt upp och hamnade med fabrikslogotypen uppåt. Han log mot sin kamrat.

 - Jag börjar.

 Han fortsatte med en skämtsamt triumferande min att tackla upp sitt spö. Ny tafs. Inget slarv i fall det blir allvar. Knöt på en ljus, nästan skir fluga bunden på dubbelkrok. Rätt djupt därute i fåran. Och kallt i det klara vattnet. Det gäller att komma ner en bit lite snabbt. Sommaren hade inte varit varm precis. Och här lite längre norrut hade det regnat ihärdigt långa perioder. Vattenståndet var därför kanske något högre än vad som kunde betraktas som optimalt för fiske. Hade faktiskt sett bättre ut hemma i Jämtland. Men där var fiskesäsongen över och ville man fiska öring nu i september så fick man ge sig norrut.

 Stures fiskekamrat såg inte särskilt besviken ut trots att han fick vänta. Det där med att singla någonting var mera ett praktiskt sätt att bestämma vem som skulle gå ut i strömmen först. Han skulle låta Sture gå så där trettio meter nedströms innan han själv klev i.

 - Man kanske borde köra tub i stället, sa Sture när han var klar. 

 Tänk att man ska vara så eländigt villrådig jämt. Trots att det förmodligen inte har någon som helst betydelse vad man har för fluga på. Ibland biter dom på vad som helst. Andra gånger hjälper ingenting.

 - Skit i det nu. Ut och fiska, gubbjävel, sa hans kamrat med ett flin. Annars får du ta rygg på mig i stället.

 Han såg nöjt på den tubfluga han själv just plockat fram. Lutade sig lättjefullt mot bilen som de så lättsamt kunnat köra nästan ända ner till älvstranden. Sture suckade och tog de sista stegen ner mot vattnet. Strunt i flugan, han fick ju börja i alla fall.

 Det var en fin eftermiddag för flugfiske. Klar hög luft, lite kallt kanske, men ingen blåst och tunna grå molnskyar skymde solen. Trots att de befann sig på ett mycket populärt ställe var de än så länge ensamma. De tänkte också fiska i skymningen senare, och då skulle de helt säkert få vara för sig själva. Få turister gillade att fiska i svarta natten. Men å andra sidan var inte Sture säker på att han skulle klara mörkret nåt vidare. Det gick allt sämre med åren. Försämringen hade väl märkts redan i fyrtioårsåldern, och nu var han ju faktiskt över sextio. Han tyckte inte att han såg vare sig vatten eller lina nuförtiden när det blev skumt ute. Men förhållandena här var ändå idealiska för en halvblind gubbe, tänkte han godmodigt. Bara man kom ut några meter så fanns det inget som störde vare sig bakkast eller linans gång i vattnet. Inga stenar ovanför vattenytan eller nedfallna träd där man riskerade att fastna. Inte undra på att de kallade stället för ”Gubbrakan”. Fast å andra sidan fanns de där hala stenarna ute i strömmen. Man skulle behöva sugfötter på vadarkängorna, tänkte Sture, så man kunde klösa sig fast ordentligt. Efter några vacklande och försiktigt prövande steg ställde han sig stadigt och la ut sitt första kast. Följde flugan med blicken. Den sjönk allt lite väl snabbt. Vad fan skulle jag ta dubbelkrok för? Han stod kvar, drog ut mer lina, lyfte och skickade ut flugan igen efter ett par luftkast. Sture hann knappt menda upp förrän det small till. Det var ett kraftigt påslag strax under ytan. Vattnet välvde upp och fisken gick ner mot botten. Bestämt, tungt. Stures puls skenade upp och han ordnade till löslinan så att han fick perfekt kontakt med fisken som nu stod helt stilla.

 - Har du fisk på? ropade den uppmärksamme kamraten från land. Jag håvar när det blir dags om du vill, tillade han tjänstvilligt.

 Han ställde ifrån sig spöet, tog fram kamera och håv. Tog några bilder på Sture som bara höll fisken utan att sätta någon större press på den. Inte stressa. Han vände sig mot land.

 - Helvete! Den här är inte dålig.

 Kamraten skrockade nöjt, för han kunde höra att Sture var lite exalterad. Nu skulle det förhoppningsvis bli en spektakulär fight. Och han var på första parkett.

 - Vad tror du? Tre?

 - Mera, svarade Sture som redan började känna tyngden i armarna trots att det bara gått en kort stund.

 Han rätade till ryggen och försökte ändra belastningen något genom att byta grepp. Men bara en kort stund, för det gällde att vara beredd på vad som helst.

 Så började öringen röra på sig. Sakta gick den rakt mot Sture som vevade in och höjde spöet för att behålla kontakt. Nu stannade den igen. Sture justerade spö och lina, flyttade sig lite in mot stranden och hittade ett mindre riskabelt ställe mellan stenarna att stå på.

 Om öringen sticker nedströms så har jag åtminstone etthundrafemtio meter rak fin strand att följa med på, tänkte Sture och kastade en blick neröver. Tack god gud för Gubbrakan. Det här ska kunna gå bra. Vad har vi för storlek? Över tre helt säkert. Kanske mer än fyra? Det var nästan så knäna började skaka på honom. Nu drog öringen iväg, sakta tvärsöver, lite snett uppströms, mot andra stranden. Rullen knarrade jämnt och lugnt. Fisken stannade rätt långt bort och Sture välsignade all backinglina han hade på rullen. Här skulle det kunna bli åka av, det kände han på sig. Så kom den tillbaka samma väg, denna gång i lite snabbare tempo. Sture vevade in för kung och fosterland för att undvika slaklina. Herregud, snart var den uppe mot hans fötter. Då plötsligt 3 var det som en raket tändes nere i vattnet. Öringen vände upp i vattenytan med ett fräsande och både Sture och kamraten kunde se den. Jisses, den var stor. Definitivt över fyra. Men mer hann de inte tänka. Öringen drog nedströms som ett expresslok i kanske tio sekunder medan Sture bara försökte hålla i grejerna så gott han kunde och bromsa den ylande rullen lite med handen. Att stoppa upp fisken var inte att tänka på.

 Sedan dog linan med ens och allt blev bara stilla. Först var det förvåning – vad hände? – sedan kom insikten – nej, den släppte! – därefter förtvivlan och den grymma svarta tomheten. Nej, nej, det får inte vara sant. Jag som gjorde allt rätt. Vad fan hände? Gick tafsen?

  En stund stod de båda fiskevännerna lika stilla och besvikna. Sen svor de båda, kamraten på land med beklagande och tröstande tonfall. Sture fick in linan. Tafsen var hel och flugan kvar. Den ena krokspetsen var något uppböjd och det satt en liten bit brosk från öringens mun på den. Händerna var inte helt stadiga och han klev upp.

 - Såg du? Va, såg du? Vilken jävla rusning!

 Han tystnade. Besvikelsen var stor, mycket stor. Men egentligen visste han att den ganska snart skulle förvandlas till en härlig berättelse och bara bli en i raden av många glädjefyllda stunder. Det var bara den där jäkla tomheten som kändes i hela ens existens just när man tappat en sån där. Allra jobbigast är det att kroppen inte riktigt är med på att man tappat fisken. Huvudet vet, men resten av en själv är fortfarande beredd att drilla och springa och vara på helspänn. Nej, en sådan här historia måste liksom bearbetas och ältas ett antal gånger innan det lägger sig. Tragglandet får gärna avslutas framåt nattkröken och ackompanjeras av en eller annan whiskypinne. Då brukar det bli bra.

 - Nu behöver jag kaffe. Även om vi kom alldeles nyss. Såg du? Vilken jävla rusning!

 Kamraten tog också fram sin termos. Han visste hur det var.

Magnus Ottelid © 2005

Boken ges ut av förlaget: www.hammerdalforlag.se/index.htm

Vredesskålarna, ISBN 91-976574-0-9