Uppströmsfiske
med djupnymf
Text &
teckning: Johan Klingberg
Foto: Ulf Börjesson
Uppströms
nymffiske kan vara en mycket effektiv teknik, som får nymfen att snabbt
sjunka genom det snabbare ytvattnet ner till fisken, där den normalt
står i strömlä nära botten
Även i till
synes grunda vatten kan ytströmmen göra det svårt att få ner nymfen
till botten - om man inte använder rätt teknik. Foto: Ulf Börjesson ©
Solvärmen
har ännu inte lyckats tränga undan den råa morgonkylan. Dimslöjorna
dröjer sig kvar långt in på förmiddagen och kläckningarna är av
naturliga skäl ännu sporadiska. Därför har nymffisket visat sig mest
effektivt.
Jag
följer den klara strömmen en bit tills jag ser ett trädöverhäng på
andra sidan ån. Strax uppströms ligger en stor sten, och bland alla
barkflagor och grenrester på botten kan jag genom polaroidglasögonen se
en stor öring som då och då plockar i sig en nymf eller annan godbit.
Fisken verkar stundtals riktigt ivrig. Ibland lämnar den botten och går
upp någon meter för att plocka i sig av det som kommer driftande.
Jag
binder ett förtyngt Haröra i storlek 10 på tafsen och lägger kastet
ett par meter ovanför fiskens ståndplats. Flugan sjunker - men driver
förbi fisken helt obemärkt. Nästa kast placerar jag ytterligare tre
meter uppströms. Nu når flugan helt ner till botten och rullar makligt
mot fisken. När den befinner sig strax framför öringen lyfter jag
spötoppen så att flugan stiger.
Hugget
kommer omedelbart och tveklöst!
Öringen
rycker, skakar och går runt i cirklar för att bli kvitt min fluga, men
snart ligger den i håvnätet...
Detta
är ett utomordentligt trevligt sätt att fiska med djupnymf - att fiska
på en utvald fisk som man ser i vattnet. Men för det mesta fiskar man ju
efter fisk man inte ser, det vill säga rent blindfiske, och då kan det
många gånger kännas ganska hopplöst att bara gå och kasta sin
djupnymf över förmodade ståndplatser. Men misströsta inte. Finns det
bara fisk i vattnet, så är den vanligaste orsaken till uteblivna napp
helt enkelt att du inte urskiljer dem. Öringen ser din fluga och tar den
säkert också många gånger för att prova om den är ätbar - men
spottar sedan utan att du upptäcker det. Men den bristen kan du åtgärda
med rätt fisketeknik och en tafs som indikerar när fisken tar din fluga
i munnen.
Teknik
och utrustning
Självklart
ska du variera längd och linklass på ditt spö efter storleken på
vattnet. Men ett gott råd vid djupnymffiske är att använda ett så
långt spö som förhållandena och omgivningarna medger. Inte för
kastlängdens skull, för vid det här fisket är det aldrig fråga om
några långa kast. Men ett längre spö ger bättre kontroll och
möjlighet att styra linan på vattnet - och därmed tafsen och nymfen
nere i vattnet.
Ankarflugor
måste vara tunga och kompakta som husmaskimitationer eller
guldhuvudlarven till vänster, medan upphängarflugorna till höger kan
vara mer traditionellt bundna och försedda med hackel.
Foto: Ulf Börjesson ©
Om
strömmen är bredare än tio meter brukar jag använda mig av ett 10 fot
långt spö, klass 5-6, med en ganska snabb aktion. Till spöt har jag en
flytlina i passande klass. En något för tung lina gör emellertid att du
bättre utnyttjar spöts aktion vid de korta kast det här är fråga om.
Blindfisketeknik,
vilket det ju oftast handlar om i våra nordiska vatten, går till så att
du vadande ute i strömmen kastar din fluga sju, åtta meter snett
uppströms. Uppströmskastet ger din djupnymf möjlighet att sjunka på
slak lina medan den flyter ner mot fisken. I takt med att nymfen driftar
mot dig, höjer du spöt och får därmed kontroll över slaklinan och har
hela tiden kontakt med din nymf. När nymfen är jämsides med dig mendar
du linan och sänker sedan spöt i takt med att linan fortsätter att
flyta nedströms.
Var
extra uppmärksam och beredd att göra mothugg just när kastet fiskats
ut, eftersom fisken ofta nappar när linan sträcks. Det beror på att
linan då tvingar flugan till en uppåtgående rörelse på grund av
pressen från det snabbare ytvattnet på tafsen, samtidigt som denna
bromsas av den sträckta linan. Denna uppåtgående rörelse verkar mycket
övertygande på fisken och har omvittnats av många flugfiskare, bland
dem den amerikanske våtflugefiskaren Jim Leisenring, och efter honom har
tekniken döpts till Leisenring's lift.
Men
händer ingenting, tar du ett steg uppströms och lägger ut nästa kast
på samma sätt. Du kan självklart också sprida ut flera kast från
samma position. Men genom att du långsamt förflyttar dig uppströms
mellan varje kast, fiskar du av strömmen utan att lämna något parti
ofiskat bakom dig, eftersom kasten i solfjäderform kommer att täcka
över varandra - med andra ord den gamla hederliga våtflugefisketeknik
som nästan är bortglömd idag...
De
flesta fiskar står normalt i strömlä nära botten. Därför fiskar du
också din djupnymf där. Ett bra tips är att göra ett något häftigt
och aningen för hårt kast, så att flugan lättare slår igenom
vattenytan och sjunker snabbare. Men välj också flugor med vad
engelsmännen brukar kalla "good entry" - det vill säga bundna
utan alltför buskiga hackel eller andra material, som hindrar dem att
bryta vattnet.
Olika typer av
nappindikatorer
Det är oftast
omöjligt att känna när fisken tar en djupt fiskad nymf. Därför måste
du hela tiden titta på tafsen och låta den indikera nappet. Så fort du
ser att den stannar upp, dras ner eller åt sidan - eller gör någon
annan onaturlig rörelse - ska du omedelbart svara med ett mothugg, så
att du inte missar någon fisk.
Vid fiske med
djupnymf behövs en tunn tafs och någon form av nappindikator.
På den övre teckningen består denna av en infettad buttdel av tjockare
nylon, medan den andre teckningen visar en 40 cm lång indikator klippt
från en tjock fluglina och försedd med en ögla för snabbkoppling.
Den tafs jag
använder för det här fisket år mycket enkelt konstruerad; närmast
fluglinan sitter 40 cm 0,40 mm nylonlina, därefter följer en tunn spets
på 0,14 mm. En tunn spets har stor fördel genom att den har liten
"yta' och därmed ger lågt motstånd i vattnet. Den hjälper alltså
djupnymfen att sjunka snabbare. En tjock tafs har svårare att sjunka
igenom den snabbare ytströmmen - något de flesta flugfiskare aldrig
tänker på. Men gör bara experimentet att hålla handen utanför
bilförstret och vrid den sedan växelvis med "tumsidan"
respektive hela handflatan mot fartvinden, så märker du snart vilken
inverkan den större, vindfångande ytan har. En liknande effekt har det
strömmande vattnet på din tafs.
Spetsens längd
varierar jag beroende på vattendjupet. Är detta 1 meter, så låter jag
spetsen vara 0,9 meter lång. Tafsens korta, 0,40 mm tjocka buttdel har
jag alltid infettad med Gink eller liknande flytmedel. Det är nämligen
buttdelen som indikerar nappet.
Om du ändå har
svårt att se buttdelen, finns det en uppsjö av andra nappindikatorer att
välja mellan; allt från en påknuten och infettad garnstump till olika
typer av påträdda småflöten. Men det går sällan att enbart lita till
fluglinans spets eller tafsens buttdel i lite snabbare strömmande vatten.
På flytlinor i lägre viktsklasser är dessutom spetsen oftast så tunn
att den består mer av kärna än coating. Spetsen vill därför gärna
sjunka, även om du fettar in den gång på gång. Därför kan det vara
lämpligt med en tjockare fluglina och använda denna speciellt för ditt
djupnymffiske - speciellt i lite oroligare vatten. Som jag redan
poängterat, så är det aldrig fråga om annat än korta kast.
Det är nära
nog omöjligt att knyta samman så skilda lindiametrar som 0,40 och 0,14 mm
med traditionella tafsknutar. Använd istället den skarvknut som
redovisas ovan: Slå en vanlig överhandsknut på 0,40-linan, men dra
endast ihop knuten till en lös, mindre ögla. För in den tunna
tafsspetsen genom öglan och gör en glidknut (A) runt den grövre butten.
Fukta med saliv och dra åt båda knutarna. Dra sedan ner glidknuten mot
den åtdragna stoppknuten. Trimma.
För att belasta
ditt spö och ta fram aktionen i det, kan du därför med fördel till ett
klass 5-6 spö använda en billig WF7 flytlina, som du helt enkelt klipper
av spetsen på framför klumpen. Montera sedan tafsspetsen direkt i linan
och strunta i buttdelen av nylon. Då får istället den tjockare och mer
välflytande fluglinan fungera som nappindikator. Ett billigare alternativ
år att klippa cirka 40 cm av klumpen på en kasserad lina, förse den med
tafsspets och montera den med en ögla för snabbkoppling till din
fluglina. Då har du en fluglineindikator som tydligt visar när fisken
tar.
Manipulationer av
detta slag har ingen betydelse för presentationen av flugan.
Djupnymffisket är ett korthållsfiske, och dessutom gäller det ju att
med hårda kast få nymfen att bryta ytan. Så det är knappast tal om
någon delikat presentation, där du smeker ut din fluga och därför
behöver en långsamt taperad fluglina med tunn spets.
Ankare och
upphängare
Vid djupnymffiske
brukar jag använda mig av två flugor samtidigt - ett ankare och en
upphängare. På så vis fiskar jag av två djup samtidigt; ankarflugan
nere vid botten och upphängarflugan en bit ovanför.
Flugmönstren
skiljer sig säkert inte från dem du redan brukar använda. Men det är
viktigt att ankarflugan är bunden så att den lätt slår igenom
vattenytan och sedan sjunker mot botten. Därför bör den inte vara
försedd med yvigt hackel och helst bunden av vattensugande material, till
exempel chenille. Den kan också vara förtyngd med blytråd eller
försedd med guldhuvudpärla.
Upphängarflugan
ska vara lättare än ankaret och kan också vara mer traditionellt bunden
och till exempel försedd med ett livfullt hackel. Upphängarflugan fästs
på en kortare eller längre upphängartafs en bit ovanför ankarflugan
så som framgår av teckningen, Längden på upphängartafsen väljer du
naturligtvis efter det djup du vill att denna fluga ska fiska på.
Många kanske
tvekar för att fiska med två flugor på tafsen, eftersom man tror att
det lätt innebär trassel. Men vid korta kast är den risken minimal.
Däremot gäller det att ta hänsyn till den extra kroken når man drillar
och landar fisken - eller fiskarna - för med den här metoden kan man ju
faktiskt få en doublé...
Text & teckning: Johan
Klingberg ©
Foto: Ulf Börjesson ©
Besök gärna
Johans hemsida och Blogg
|