|
Hasar-fiske
med torrfluga
Text &
foto: Johan Klingberg
Att en
torrfluga alltid måste fiskas med fridrift utan att stripa är en regel
med undantag
Hasar-fiske fungerar
bäst där strömmen bryter vattenytan, så att rörelsen från tafsen
inte lika lätt skrämmer fisken.
Visst är det
märkligt att man alltid minns sin barndoms somrar med ett sådant
välbehag. Kanske har det att göra med de långa och bekymmersfria
sommarloven då livet lekte. Just en sådan varm och grönskande
sommarkväll hade jag cyklat ut till ån för att fiska.
Öringen stod som
vanligt mellan storstenen och nacken, strax till vänster efter där
strömmen snirklade sig fram i två grenar på var sin sida av gräsön.
De kantande mörkgröna algrenarna nästan snuddade vid vattenytan och
utgjorde ett utmärkt skydd för de öringar som ställde sig där. Men
som tolvårig, ovan flugfiskare vållade grenarna mig problem, eftersom de
kast efter kast slukade mina flugor.
Men som för de
flesta tolvåringar kom fantasin att lösa situationen. Jag lät helt
enkelt flugan driva in under grenverket och höll sedan kvar den över
fiskeri. Om det varit fråga om våtflugefiske, så skulle säkert de
flesta gillande nickat sitt bifall, men nu var fisket riktat efter vakande
fisk med torrfluga - och därmed mot "regelboken".
Varför fisken tog
mina hasande nattsländeimitationer den kvällen kan säkert förklaras
på flera olika sätt; som tur, engångsföreteelse eller kanske som en
variant på det välkända fenomenet "induced take" - fast med
torrfluga!
Erfarenheter från
fiske i många liknande situationer under senare år har emellertid
raderat bort "tur" och "engångsföreteelse" som orsak
till att fisken tar trots att flugan stripar och hasar på vattnet.
Tvärtom har metoden fungerat både för mig och mina fiskekamrater vid
upprepade tillfällen. Vad är det då som talar emot metoden? jo, helt
enkelt en generellt utbredd uppfattning, nämligen den att en torrfluga
aldrig får "dragga" på vattnet.
Denna något
puristiska regel härstammar från den tid då den legendariske
torrflugefiskaren F M Halford tillsammans med likasinnade flugfiskevänner
utformade de oskrivna reglerna kring torrflugefisket vid södra Englands
kalkströmmar. Dessa är som regel ganska lugnflytande, klara och grunda,
till skillnad från våra egna strömvatten, vilka istället oftast är
snabba och humusfärgade.
En flyende
insekt
De strömvatten
jag oftast fiskar ligger på det småländska höglandet öster om
Jönköping. Dessa strömmar är i jämförelse med de engelska
kalkströmmarna ganska näringsfattiga. I mina vatten har öringen helt
enkelt inte råd att låta bli en munsbit som hastigt rör sig förbi. Det
är här som hasar-fisket med torrfluga har sin poäng!
Hasar-fisket går
nämligen ut på att imitera en flyende insekt på vattenytan. Metoden är
enkel; flugan placeras strax uppströms fiskens ståndplats, men istället
för att sträva efter att låta flugan driva fritt ner mot fisken, så
mendas linan uppströms. På så vis undviker man slack på tafs och lina.
Samtidigt höjs spöet och sänks sedan bitvis tills flugan nått sitt
mål. Eftersom spöet sänks med jämna mellanrum kommer linan att
sträckas upp och flugan draggar. Själv brukar jag låta flugan fiska av
ytterligare en bit bakom fiskens ståndplats för att vara på den säkra
sidan. Oftast tar fiskeri naturligtvis strax framför sin ståndplats på
vanligt sätt, men många gånger har det hänt att hugget kommer på
"hemvägen" när jag tar tillbaka flugan över fiskeri.
Ett annat enligt
regelboken något suspekt sätt att presentera flugan är att, istället
för att som ovan låta flugan hasa på vattnet, lyfta den så att den mer
eller mindre studsar på ytan. Denna metod, imiterar nattsländornas
rörelser på ett helt fantastiskt sätt. För att göra detta krävs
emellertid ett något längre spö än vid hasar-fisket.
Personligen tycker
jag att metoden fungerar bäst där strömmen har lite fart, till skillnad
mot i höljor eller blankstryk där nylontafs eller fluglina kan rista upp
ett allför märkbart sår på ytan och därmed riskerar att skrämma
fisken. Eftersom detta fiske kräver hundraprocentig kontroll är det
sällan tal om några långa kast. I mina småströmmar räcker det oftast
med kast på 4-5 meter. Själv använder jag ett 8 fot långt spö, vilket
klarar de flesta situationer.
Bäcköringar tagna med
hasar-metoden
Induced take
Som jag redan
nämnt kan tekniken påminna om "induced take", det vill säga
ett "framprovocerat" eller "framkallat" hugg, till
exempel Leisenring's lift, vilket är ett ypperligt sätt att lura fisken
till hugg. Framgången med "induced take" är att alla
predatorer reagerar på ett byte som flyr eller skiljer sig från
mängden. Tänk bara på kattens lek med snöret. Hur den väntar med att
attackera tills snöret rör på sig. "Induced take",
Leisenring's lift eller hasar-fiske lockar fisken till hugg på samma
sitt, även om det senare sker uppe på vattenytan, nämligen genom att
man ger flugan en rörelse som fisken upptäcker och då försöker ta
flugan då den är på väg bort från fisken.
Tekniken fungerar
även när ingen fisk visar sig och baseras då på rent blindfiske. Många
gånger händer det att fiskeri lockas av flugans rörelse men vänder
utan att ta betet. Är man då vaksam har fiskeri avslöjat sin
ståndplats, antingen genom att bilda en vakrörelse på vattnet eller
genom att man ser en reflex från fiskkroppen under ytan. Om situationen
upprepas utan resultat kan det vara en god idé att istället fiska av
platsen med traditionellt fridriftsfiske med torrfluga eller nymf.
Ett speciellt
minne från fisket i min å återvänder ofta i mina tankar. Händelsen
inträffade för några år sedan i början av maj månad. Vattnet gick
högt över det normala flödet och inga tendenser till ytaktivitet under
hela dagen tydde på att något skulle ske. Jag hade fiskat av en av de
vanligtvis mest fiskrika höljorna med både djupnymf och skaters utan att
känna någon fisk.
Eftersom dagen
gick mot sitt slut förflyttade jag mig för att pröva de under normala
förhållanden fiskfattigare strömmarna högre upp i systemet. Inte
heller där visade fiskeri intresse för mina fridriftande nymfer. Det var
dags för "sista kastet" innan jag skulle åka hem. En stor och
buskig bäcksländeimitation fick bli sista försöket, Medan flugan
fiskade av mittströmmen hände inget. Men när flugan kom in mot kanten
såg jag en försiktig liten plog, Händelsen upprepades ett par gånger
utan att fisken tog. Jag bytte då ut min hasande "fish-finder"
mot en fasanstjärtsnymf, och när jag placerat flugan där fisken visat
sig kom hugget. Denna gång var det rejält och resolut, kampen varade
några minuter och den tidiga våröringen visade sig bli hela säsongens
största.
Leonard M
Wright Jr
Att fisket under
mina barndoms somrar skulle komma att likna vad den amerikanske
fiskeförfattaren Leonard M Wright Jr beskriver i sin bok "Fishing
the Dry-Fly as a Living Insect" redan 1972 hade jag naturligtvis
ingen aning om. Nästan tio år efter mina fisketurer kom jag över ett
exemplar av boken.
Leonard Wright
beskriver inte bara hasar-fiskets grunder utan också hur fiske med
"fish-finders" praktiseras. Naturligtvis har även andra kända
flugfiskeförfattare beskrivit tekniken, så hasar-fisket är alltså
inget nytt begrepp. Därför är det ännu mer förbryllande att denna
metod att presentera flugan inte fått den naturliga förankring den
förtjänar. Kanske har det att göra med vad jag nämnde inledningsvis; att vårt
skandinaviska flugfiske fortfarande i mångt och mycket bygger på
traditionerna från det engelska kalkströmsfisket. Men var inte rädd att
bryta traditionen med den fritt driftande torrflugan till sommaren, och
prova istället att provocera fisken till hugg på en hasar-fluga!
Några personliga favorit
flugor för hasar-fiske: Green Peter, Wickham´s Fancy, Stensjö-sländan
och Black Gnat.
Flugvalet
Trots att fisken
oftast endast har ett fåtal sekunder på sig att upptäcka och stiga till
flugan, så har utseendet på denna en nyckelroll för att hasar-tekniken
ska fungera. Men då gäller det inte det "estetiska" utseendet
hos flugan utan snarare materialval och hur den är bunden. Flugan måste
klara att fiskas mot strömmen utan att bli dränkt. Det betyder att man
måste binda den med material som är anpassade att flyta bra.
Personligen
föredrar jag naturmaterial. Dessa innehåller ofta ett naturligt fett,
vilket bidrar till att de lättare stöter ifrån sig fukt. Dessutom tar
naturmaterial lättare till sig och behåller impregnering än vad glatta
syntetmaterial gör.
Hackel till
torrflugor har diskuterats åtskilligt under senare år. Många upplever
säkert att de haft problem med de sk. "superhacklen" och
upplevt att dessa ofta är för styva, vilket gör att de tvinnar tafsen
då man kastar. Flugor för hasar-fiske bör vara hackelförsedda och ha
både kropps- och fronthackel. Problem med tvinnade tafsar uppstår
sällan, eftersom det aldrig är tal om några långa kast.
De flugmönster
jag själv föredrar till detta fiske är tämligen väldresserade med
mycket "hackel och spret", Ett gott tips är att förse flugorna
med CdC-fibrer i något bindmoment, till exempel i vinge eller kropp.
Du väljer själv
flugmönster efter vad som fungerar bäst i dina egna vatten, men i min
egen ask har jag alltid med några "ess" som jag inte vill vara
utan, I några fall är det välkända mönster, som jag ibland bundit som
varianter genom att förse dem med kroppshackel, till exempel Green Peter,
Wickham's Fancy, Black Gnat och Stensjösländan.
Favoritmönster för
hasar-fisket
Green Peter
Krok: 10 - 14
Palmerhackel: Brun tupp.
Fronthackel: Brun tupp.
Kropp: Olivgrön dubbing
Rib: Tunn guldwire.
Vinge: Brun teal.
Stensjösländan
Krok: 12 - 18,
Bakkropp: Orange bindtråd,
Framkropp: Ginger dubbing.
Rib: Oval, tunn guldtinsel endast över framkroppen
Palmerhackel: Brun tupp, endast över framkroppen,
Vinge. Grå CdC, binds in som en bunt mellan bakkropp och framkropp.
Wickham's Fancy
Krok: 10 - 16,
Palmerhackel: Brun tupp.
Kropp. Flat guldtinsel
Vinge: Vingpenna från gräsand eller stare
Black Gnat Variant
Krok: 8 - 16.
Stjärt: Svarta tupphackelfibrer
Kropp: svart dubbing
Palmerhackel: Svart tupp,
Vinge: Vingpenna från gräsand eller grå CdC.
Text & foto: Johan
Klingberg © 2005
Besök gärna
Johans hemsida och Blogg
|
