CdC-indikator bör bindas i olika storlekar
och färger efter de vatten man fiskar.

Nappindikator av CdC

En nappindikator kan vara ovärderlig när manfiskar en nymf eller puppa strax under vattenytan. Men den behöver inte bestå av något bulligt flöte

Text & foto: Niclas Andersson

  Få tillfällen kan kännas lika frustrerande för en flugfiskare som när en öring frenetiskt plockar nymfer precis under ytan. De karaktäristiska vaken när fisken går upp i en snabb rörelse för att plocka något just under ytfilmen och dess rygg får vattnet att lyfta sig, kan innebära en oförglömlig stund av glädje för den som lyckas, men kan lika gärna bli en dag man helst bara vill dra ett streck över. Jag har råkat ut för denna vakform såväl i kalla och klara fjälljokkar uppe i Kiruna som i mörka, humusfärgade små åar utanför Göteborg.

  Oavsett var man än stöter på fenomenet är likheterna slående. Fisken återfinns nästan alltid i lite lugnare partier av strömmen, gärna där det bildas ett sel med sjökaraktär. Vad man än serverar, hur lång och tunn tafs man än använder och hur väl man än presenterar flugan, så tycks fisken vara helt ointresserad.

  Om öringen kontinuerligt plockar sin föda på detta sätt, kan det dessutom ofta många gånger vara svårt att se om det är den egna flugan som intresserat fisken eller något annat alldeles i närheten.

  Fisk som äter på detta vis gör det oftast under situationer där man annars förväntar sig att de skall plocka något på ytan, det vill säga under en rejäl kläckning. Oavsett vad som är i görningen; dagsländor eller nattsländor fjädermygg eller bäcksländor, så återfinner man öringar som helt inriktar sig på att ta nymfen eller puppan alldeles under eller i ytfilmen. Situationen stöter man på med jämna mellanrum, och då gäller det att vara förberedd och ha rätt fluga i asken. Men det gäller också att fiska rätt fluga på rätt sätt...

  Nappindikator

  För min egen del har jag en simpel lösning som oftast råder bot på problemet. Jag använder mig av en oförtyngd eller ytterst lätt förtyngd fluga i kombination med en nappindikator gjord av Cul de Canard.

  Flugfiske med nappindikator är långt ifrån någon nyhet. Det har sedan länge praktiserats av duktiga flugfiskare världen över. Vanligtvis används en nappindikator i kombination med en eller flera tyngre flugor för djupt fiske i snabba strömmar. Vid sådana tillfällen är det ju annars oerhört svårt att upptäcka öringens många gånger delikata hugg.

  I lugna och blanka partier av strömmen, där fisken ofta återfinns under rikliga kläckningar, kan en vanlig stor och starkt färgad nappindikator lätt skrämma fisken. Men när fisken äter precis under ytan finns det fler problem än att nappindikatorn kan skrämma. Den långsamma strömmen gör att en till synes lätt, oförtyngd fluga kan sjunka snabbare än man tror och därmed passera på ett djup som gör att den går osedd förbi öringen. Men skulle fisken ta, så gäller det dessutom att upptäcka hugget. Ibland kan det räcka med att man har ögonen på fluglinespetsen och sedan gör mothugg vid minsta rörelse för att sätta kroken.

  För att få en naturlig drift på nymfen eller puppan måste man emellertid använda en längre tafsspets än normalt när fisket sker nära ytan. En sådan tafsspets gör att man får svårt att sträcka ut hela tafsen, men det är faktiskt samtidigt en fördel, eftersom detta naturligt skapar en bra presentation utan att flugan draggar.

  Som med så många andra bra "uppfinningar" finns det dock en negativ aspekt på den långa tafsen; det blir mycket svårt att upptäcka ett hugg och göra mothugg i rätt tid. När tafsen inte är riktigt utsträckt, så hinner fisken spotta ut flugan - något som den är oförskämt bra på - innan den dragit ut den slaka delen av tafsen och skapat en rörelse i fluglinespetsen. Därför måste vi finna en annan lösning för att upptäcka fiskens hugg.

  Problemet att få ner flugan till det korrekta djupet kan vara enklare att lösa. Man kan till exempel använda ett flytmedel eller fluglinefett som appliceras på tafsen, från skarven till fluglinan och hela vägen ut till en punkt som motsvarar det djup man vill ha ner flugan till.

  Tyvärr är också detta en lösning som kan ställa till en del problem. Tänk om man missbedömt djupet och fettat in för lång del av tafsen.

  Det är inte lätt att då ta bort det nyligen insmorda fettet, utan man kan bli tvungen att byta till en helt ny tafsspets, vilket kan vara onödigt tidskrävande om man har vakande fisk framför sig.

  Istället blir vi tvungna att finna en annan lösning, ett smidigt sätt att få ner flugan till rätt djup och ett sätt som hjälper till att indikera hugg, samtidigt som det inte skrämmer fisken. Lösningen är en nappindikator, men inte den form av nappindikator som vi är vana att se i sportfiskebutikerna. Istället för de traditionella "hot orange pingisboll indikatorerna" så använder jag en liten och lätt nappindikator gjord av CdC.

  Dessa indikatorer gör jag själv, de går fort att tillverka och är enkla att använda. De kan dessutom göras olika stora och i en rad olika färger för att passa de skiftande förhållanden man kan möta vid ett strömmande vatten. Är fisken mindre skygg och/eller ljuset svagt, kan man med fördel använda en indikator gjord av starkt orangefärgad eller grön CdC, medan man under motsatta förhållanden med skygg fisk och/ eller starkt ljus lämpligen använder naturfärgad eller möjligen vit CdC.

  För att dessa indikatorer skall fungera finns en enkel regel. Fisket måste ske rakt eller snett uppströms, så att indikatorn driver över eller förbi fisken före flugan.

  Om så inte skulle ske, utan flugan kommer före indikatorn som vid nedströmsfiske, kommer fisken att hinna spotta ut flugan innan indikatorn visar något hugg.

  Att fiska en fluga strax under ytan kan vara mycket svårt och tålamodskrävande. Men med rätt teknik ökar chanserna väsentligt, och eftersom en CdC-indikator är så lätt att tillverka och enkel att använda, bör du skaffa dig en uppsättning i olika storlekar och färger för att vara rätt rustad nästa gång du möter fisk som tar insekter precis under ytan.

  Så här tillverkar du CdC-indikatorn

  1. Fäst en krok i lämplig storlek, gärna med ett rakt och lite större öga, i bindstädet. Välj en så lätt krok som möjligt, eftersom den skall flyta.

  2. Fäst in bindtråden framme vid krokögat och linda den en liten bit bakåt på krokskaftet. Matcha bindtrådsfärgen med de CdC-fjädrar du tänker använda.

  3. Bind i 2-5 CdC-fjädrar beroende på hur stor indikator du vill ha. Färg och storlek på indikatorn styrs av de faktorer som nämnts i artikeln.

  4. När du lindat tråden tillbaka till krokögat, viker du bak och fäster in de tjocka ändarna av CdC-fjädrarna. Avsluta med två whipfinishknutar och lacka.

  5. När lacket torkat knipsar du av kroken alldeles intill CdC-fjädrarna med en kraftig avbitartång. Du har nu en nappindikator med öga till vilken tafsen fästs.

Text & foto: Niclas Andersson © 2000
Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/