Vårens
första öringfiske
Vårvintern
är den längsta tiden på året och i mina tankar är jag ständigt ute
vid ån. Men så en dag brakar isflaken plötsligt samman under
vårsolen och det är dags för årets första öringfiske. Det är vår
igen!
Text & foto: Johan Klingberg
En fin våröring i god
kondition efter en lång vinter
Det
är under första veckan i april som isen äntligen ger med sig.
Plötsligt en dag brakar mittfårans tak samman. lsflaken kilas fast
mellan stenar och strandnära ålar, och där strömmen är som smalast
tornar isen upp sig och bildar små dammfästen, som tvingar vattnet att
söka nya vägar in mellan skog och stock för att längre nerströms
leta sig fram till den ursprungliga åfåran igen.
Dagarna fram
till premiären har varit oändligt långa, men så en morgon är
issörjan och flaken borta och vårsolen börjar värma vattnet och ge
liv åt ån. Det är vår!
Ett par dagar
senare befinner jag mig vid ån. Platsen är given, stenkistan nedanför
ett fall har tidigare givit många trevliga premiärminnen.
Stensättningens syfte har en gång varit att styra en del av åns
vatten till ett kvarnhjul, men har inte längre någon funktion. Här
gör den skummande forsen en kringgående rörelse och bildar ett
cirkulerande bakvatten.
Utvadad och med
det iskalla vattnet forsande runt vadarstövlarna kastar jag en tung
husmaskimitation strax ovanför stenkistan. Tafsen sträcker och
skvallrar om fisk just där strömmen är som lugnast. Men mitt mothugg
kommer för sent, jag är helt enkelt ringrostig så här i början av
säsongen.
Ett par kast
senare kommer det så efterlängtade, stumma svaret då jag reser spöt
till mothugg. Ett par tunga stötar följer, men vattnet är kallt och
fisken därför slö, så kampen blir kort. Öringen väger nästan
kilot och släpps varligt tillbaka till strömmen igen. Det är inte
ovanligt att några av säsongens större fiskar fångas just under det
tidiga vårfisket, då vattnet legat i träda över vintern och fisken
inte är lika skygg som längre fram på sommaren.
Isbryggorna över ån
bryter samman
och vattnet går fritt igen.
Köldknäpp
På våren finns
två intressanta perioder. Den ena inträffar då en kortvarig
köldknäpp tillfälligt tränger undan mildvädret. Den andra då
vattentemperaturen höjs någon grad efter köldveckan.
Den
förstnämnda situationen inträffar inte varje år. En del vårar
kommer värmen tidigt och håller sedan i sig fram till sommaren utan
några bakslag. Men vid mina hemmavatten brukar som regel ett par
veckors mildväder i mars avlösas av ett högtryck som ger kalla
nätter och sjunkande temperatur. Allt vatten som frigjorts ute på maden
och i småbäckar fryser då på nytt, vilket får till följd att den
isfria ån återgår till sitt normala vattenstånd, eftersom det inte
längre tillförs lika mycket smältvatten. De dagar ans vatten sjunker
blir fiskens ståndplatser i gropar och djuphöljor plötsligt fiskbara.
Att öringen
under tidig vår skulle samlas på färre men optimala platser har jag
inget vetenskapligt belägg för. Men erfarenhetsmässigt verkar ändå
det mesta tyda på att många annars goda lokaler för öring står
tomma, samtidigt som vissa bakvatten eller kortare pooler kan hålla
mängder av fisk. Förmodligen tar den attraktivare vattentemperaturen
och vattenhastigheten överhand framför revirinstinkten.
Nedströmsfiske
I hopp om att
finna en av de optimala fickorna i strömmen låter jag mitt flugteam
fiska av bakom varje sten och i varje virvel med korta nedströmskast.
En av många fördelar med det traditionella nedströmsfisket är att
man kan hålla kvar flugorna, så att de fiskar längre och långsammare
över ett och samma parti i strömmen. Öringen är som bekant
växelvarm. Den är med andra ord för sin kroppstemperatur beroende av
det omgivande vattnet. Detta medför att den blir stel och långsam i
det kalla vårvattnet och därför mindre benägen att röra på sig i
onödan jämfört med på sommaren, då den är mer på alerten. Det är
just därför nedströmsfisket fungerar extra bra på våren. Flugorna
kan vid behov få hänga i strömmen för att locka och truga fisken en
lång stund.
Oftast går det
bra att i mindre vatten nå ner till öringen med hjälp av flytlina i
kombination med lite förtyngning framför ändflugan eller
upphängaren. Nackdelen är att tafsen och linan uppför sig labilt och
slängigt då man kastar. Fördelen är dock, att då man fiskar i ett
mindre vatten där djupnivåerna varierar, så kan flugan fiska
meterdjupt i groparna medan flytlinan obehindrat glider fram över de
omgivande grundare partierna runt den aktuella djupgropen.
Tyvärr har
sjunklinan lite oförtjänt glömts bort av många öringfiskare. Som
supplement till flytlinan med förtyngd tafs fungerar en sjunklina
naturligtvis lika bra som tidigare.
Ett klassiskt
misstag är emellertid att använda för lång tafs till
sjunklinefisket. Även om strömmen till synes inte rår på själva
linan, så för den ofta bort den lättare tafsen, vilket får till
följd att även om sjunklinan befinner sig nere vid botten, så kan
flugan fiska strax under ytan eller en bit till höger eller vänster om
fisken, och i det kalla vårvattnet är det - som vi redan konstaterat -
viktigt att komma ner med flugan och presentera den långsamt och nära
fisken.
En bra tafs till
sjunklinan är därför inte särskilt lång, kanske inte längre än 60-70 centimeter. Oftast är vattnet färgat på våren varför fisken
inte störs särskilt mycket av att tafsen är kort och flugan befinner
sig nära linspetsen.
Mitt val av
flugor varierar, men några som fungerat väl i mina hemmavatten är en
kaninhårsstreamer, som jag oftast använder som ändfluga tillsammans
med en Red Tag eller en Black Zulu som upphängare. En annan fluga, som
också fungerat bra vid flytlinefisket, är Lillstreamern Steel.
Mönstret är utvecklat främst för att snabbt få ner flugan vid
"pocket picking", men är under tidig vår en bra
universalfluga vid öringfisket.
I det kalla vårvattnet
gäller det att
komma ner till fisken med flugan
Ljus och
värme
Den andra
perioden av, särskilt intresse för vårfiskaren infaller då
dagstemperaturen förmår värma upp ytvattnet, vilket får till följd
att både fisk och insekter blir mer aktiva.
I min å finns
en stor sten alldeles i kanten av en stor hölja. Då solen värmt
vattnet ett par timmar, kan man se hur husmaskarna klättrar allt högre
tipp på stenen för att ta till vara den lilla värmehöjning som
tillfälligt ges. För oss kanske det verkar märkligt att en så liten
temperaturskillnad kan ha någon betydelse, men uppenbarligen är det
så.
Det är främst
de fiskar som befinner sig i den lite snabbare strömmen som kan dra
nytta av värmen. Orsaken är att det vatten som tumlar om och rör sig
får en större exponeringsyta mot den varmare luften ovanför ån och
drar med sig denna värme djupare ner i vattnet.
Härav följer
att öringen i dessa partier av ån snabbare kan dra fördel av värmen
än de fiskar som finns i höljorrna.
Jag brukar ha en
digital utomhustermometer nedstoppad i fiskeväskan. Oftast räcker det
att jämföra vattentemperaturen från morgon till lunchtid för att
tydligt se hur temperaturen gått upp. Aven om skillnaden bara är ett
par tiondels grad, kan det ändå vara fullt tillräckligt för att
göra fisken mer aktiv. Huggperioderna varar emellertid sällan någon
längre tid, igen bästa fall ett par timmar. Personligen tycker jag att
tiden strax före till strax efter lunch brukar vara bäst den här
tiden på året. Men det kan naturligtvis variera något från dag till
dag eller från vatten till vatten.
Långsamt
tempo
Eftersom fisken
är stelare, långsammare och mindre benägen att röra sig i det
kylslagna vårvattnet, är en plats ute i hårdströmmen otänkbar. Den
skulle kräva för mycket energi. Eftersom ämnesomsättningen är
lägre nu än på sommaren, så är behovet och ivern att äta inte
heller lika stor. Öringen ödslar alltså av dubbel anledning ingen
onödig energi till att jaga svårfångade byten. Det är därför ingen
mening att fiska hem flugan i för snabbt tempo. Fisken orkar helt
enkelt inte simma efter.
Därför brukar
jag mestadels använda två fiskemetoder; dels den vanliga
nedströmsmetoden med antingen sjunkande lina eller flytlina och
förtyngning på tafsen. Alternativt använder jag mig av uppströms
nymffiske.
Uppströms,
polskt eller tjeckiskt nymffiske är något som allt fler intresserat
sig för under senare år. Tekniken kan stundtals vara oslagbar, men kan
tyvärr också nyttjas fel. Meningen är nämligen inte att nöta och
piska sönder strömmen. Då stör vi den skygga fisken och lämnar
samtidigt ett sönderfiskat vatten efter oss till våra medfiskande
vänner.
Tekniken är i sig
enkel; den går ut på att med 5-10 meter långa uppströmskast och
tunga nymfer täcka av troliga ståndplatser. Efter utkastet sjunker
flugan eller flugorna djupare och djupare ju längre de driftar. Hugget
brukar visa sig genom att den flytande tafsbutten eller den yttersta
delen av fluglinan stoppar upp eller rent av sjunker.
Öringen känner
snabbt skillnad mellan vårt bedrägeri och en riktig insekt, varför
signalen blir ganska kort. Därför är det viktigt att inte ens för
ett ögonblick släppa ögonkontakt med linspets eller tafs för att
inte missa signalen.
Vid
uppströmsfiske bör flugorna vara bundna så att de snabbt sjunker mot
botten. Många föredrar att förtynga sina nymfer med blytråd. Ett
alternativ kan vara att binda dem med slanka och kompakta kroppar för
att minska motståndet i vattnet och därmed risken att de fångas av
den snabbare ytströmmen.
Några av mina favoriter
för vårens första öringfiske
Kaninhårsstreamer (Överst
på bilden)
Krok: Streamerkrok 8-10.
Tag: Rött ullgarn
Kropp: Silvertinsel
Ribbing: Ovalt guldtinsel.
Vinge: Långt grått kaninhår från skinn
Huvud: Kraftigt dubbat med kaninhår som borstas bakåt.
Tjeckisk djupnymf (mitten
vänster på bilden)
Krok: Sedgekrok nummer
10.
Stjärt: Några korta strån pearlfärgad lureflash
Rygg: Plastfilm kan färgas med vattenfast penna
Ribbing: Tunn transparent nylonlina
Bakkropp: Olive, beige eller brun flyrite.
Framkropp: Brun eller svart flyrite.
Falskt hackel: Samma som stjärten.
Uppströmsnymf (mitten
höger på bilden)
Krok: Öringkrok 10-12
Guldskalle: Storleken anpassas efter kroken.
Förtyngning: Kan förtyngas ytterligare på krokskaftet.
Kropp: Olive, brun eller tanfärgad flyrite.
Thorax: Grå eller svart strutsherl.
"Lillstreamern"
Steel (Underst på bilden)
Krok: Öringkrok 8-10.
Bindtråd: Unithread, svart.
Huvud: Guldskalle med diametern 4 millimeter.
Stjärt: En bunt grått kaninhår.
Rygg: Unigloo
Ribbing: Guldwire.
Kropp: 75% grå kanin och 25% rött ullgarn bakom skallen.
Fenor: Svart ekorrhår framför det röda ullgarnet.
Text & foto: Johan
Klingberg ©
Besök gärna
Johans hemsida och Blogg
|