Enkla flugor med CdC
Av Johan Klingberg

En nattslända och en spentbunden dagslända 
med vingar av CdC

  CdC är en förkortning av Cul de Canard, som i fri översättning betyder "andrumpa". De mycket speciella fjädrarna sitter i en krans runt den fettproducerande körtel på andfåglarnas övergump som de använder för att impregnera sin fjäderdräkt. För att inte klibba samman har dessa fjädrar en mycket speciell struktur med korta och styva bistrålar. Det är en spridd uppfattning att det är den naturliga fettimpregneringen som får flugor bundna med CdC att flyta extremt bra, men i själva verket är det fjädrarnas speciella struktur som är hemligheten. Ett bevis så gott som något är att även färgade CdC-fjädrar behåller sin goda flytförmåga - trots att allt fett tvättas bort inför färgningen

  I södra Europa har man sedan generationer utnyttjat CdC-fjädrarnas unika egenskaper och flugor bundna med dem anses idag vara självklara klassiker. Första gången jag själv kom i kontakt med materialet var i Italien. Fisken vakade utmed hela ån men var oerhört selektiv i sitt födoval. En äldre italiensk gentleman lät mig därför pröva ett par av hans lokala CdC-flugor. De liknade inte något jag tidigare sett hemma i Sverige, men mest fascinerande var deras enorma flytförmåga. Även då de smetats ner av fiskslem, torkades de enkelt med hjälp av ett par snärtiga luftkast. Då flugbindningen först etablerades i Sverige var det främst från England som inspiration och kunskap hämtades. Vi får idag merparten av våra kulturella intryck från den engelskspråkiga världen, det må sedan vara musik, film eller annat, och även när det gäller flugfisket är trenden fortfarande den samma. Den mesta inspirationen till vår flugbindning hämtas från England eller USA.

Fjädermyggpuppa med thorax 
och gältofs av CdC

  Men flugfisket och flugbindningskulturen nere på den europeiska kontinenten är minst lika stor som någon annanstans i världen, även om det tycks ha gått oss förbi. Det har till och med berättats för mig att det i Frankrike fanns professionella flugfiskare en bit in på 1900-talet, som livnärde sig på sitt flugfiske genom att sälja sin dagsfångst. Utvecklingen av effektiva fiskeflugor måste därför ha varit en nödvändighet för att överleva, så visst finns det mycket värdefull kunskap att hämta också från södra Europa - och CdC-flugorna hör definitivt dit.

  Det har skrivit mycket om CdC-flugor genom åren, men trots det möter man åtskilliga föreställningar kring både material och flugor. En har jag redan berört; nämligen att det är fjädrarnas naturliga impregnering som är deras hemlighet. En annan att materialet är mycket skört och svårhanterligt att binda med. Jag vill inte hålla med om att CdCfjädrarna är så svårhanterliga att man av den anledningen bör avstå från att använda dem. Rätt hanterade och använda i rätt sammanhang ger de torrflugor med närmast oöverträffad flytförmåga. Det finns också CdC-flugor som är så enkla att de lämpar sig som nybörjarflugor för de första övningarna vid bindstädet. Några sådana ska vi se på i denna artikel.

  Ytterligare en "sanning" vill jag passa på att rätta till - nämligen den att CdC-flugor inte får impregneras. Visst kan man impregnera även dessa flugor. Hela flugan är ju sällan bunden med CdC och kroppsmaterial, stjärtspröt och eventuellt vanligt hackel bör naturligtvis fettas in. Så även CdC-fibrerna. Men kläm gärna flugan i en näsduk efteråt så att all överflödig impregnering sugs bort. Då fiskar du alltid med en fräsch fluga som flyter kast efter kast hur länge som helst.

  I mikroskop ser man att CdC-fjädrarna har en speciell struktur som binder luft och ger stor bäryta mot vattnet. Många upplever emellertid att fjädrarna är knepiga att hantera. Fibrerna känns alltför dunigt mjuka och mittstammens tjocka underdel är svår att linda. Det finns emellertid mönster som kan bindas enbart med buntar av CdC-fibrer och som är mycket enkla - faktiskt rena nybörjarflugor - och därför lämpliga vid ett första försök med CdC.

  En fjädermyggpuppa kan förses med en bunt CdC fibrer, som binds in framtill på den slanka kroppen och sedan viks, framåt, bakåt och framåt igen och avslutas med en liten tofs som imiterar gälhåren vid huvudet.

  Tag buntar av fibrer från CdC-fjädern och klipp av intill mittstammen. Tag vara på "skräpet''; topparna kan användas i vingbuntar och lösa fibrer blandas i dubbing.

  En enkel nattslända med CdC-fibrer inblandade i kroppsdubbingen, till exempel löst "CdC-skräp" och haröredubbing, varefter några buntar brunfärgad CdC binds in som teckningen visar. Den framåtriktade bunten viks bakåt, fästs och trimmas bakom krokböjen. Dubba slutligen över vingroten och avsluta med halvslag.

  På en spent spinner binds en bunt CdC-fibrer stor nog för två vingar in fram över krokögat. Fäst därefter in stjärtspröten och linda en slank kropp i valfri färg - gärna dubbad med inslag av CdC. Framme vid vingbunten delas denna mitt itu till två vingar. Linda först diagonalt åt ena hållet och sedan åt det andra - så kallad åttabindning - antingen direkt med kroppsmaterialet eller först enbart med bindtråden. Fixera vingarna snett framåt, eftersom de kommer att pressas bakåt av luftmotståndet i kastet.

Bilder och text av  Johan Klingberg 2006 ©
Besök gärna Johans hemsida och Blogg