Styrande knutar och kroken Salar
Text & foto: Anders Isberg

Lax- och havsöringskroken Salar tillverkas i udda kroknummer och finns i färgerna guld, silver och klassiskt svart.

  Användandet av styrande knut, kroköglans utformning, vår bindteknik och hur flugan rör sig och fiskar i vattnet hänger ihop med varandra. En bra bindteknik gör att flugans huvud hamnar precis lagom långt bakom kroköglan för att man skall kunna göra en styrande knut. Den styrande knuten möjliggör i sin tur att man kan fiska flugan så att den går rätt i vattnet och inte hamnar i okontrollerad vinkel mot tafsen. Men för att få full kontroll över de olika delstegen krävs att man binder på en krokmodell som är korrekt utformad.

  Med denna artikel vill jag puffa för användandet av styrande knutar, men vill samtidigt redan inledningsvis säga att en styrande knut inte är allena saliggörande vid alla tillfällen. Att laga efter läge passar istället bra vid flugfiske. Däremot är en styrande knut ofta lämpligt vid fiske med lax och havsöringsflugor, vilket har samband med krokens utformning, dess storlek och vikt, tafsens grovlek, de påfrestningar tafs och fluga utsätts för under fisket samt det sätt på vilket dessa flugor oftast fiskas. När man fiskar med flugor bundna på tub får man automatiskt en styrande knut, eller rättare sagt automatiskt en rak linje mellan tafs och fluga.

  På mindre krokar, till exempel när man gör en styrande knut på en enkelkrok för öring/regnbåge/harr, så går detta oftast mycket bra, eftersom öglan normalt är lagom stor i förhållande till krokstorleken och den tänkbara tafsgrovleken. Midjan bakom öglan är också markerad och öglans vinkel mot krokskaftet också den riktiga, det vill säga omkring 45 grader, för att en rätt utformad styrande knut ska få tafsen att bli en rak förlängning av krokskaftet, så att flugan går rätt i vattnet. Det enda man behöver tänka på är att dressa flugan så att knuten verkligen får plats mellan ögla och huvud och kontrollera att öglan verkligen sluter an mot krokskaftet och inte har någon vass grad som kan skava mot tafsen. Om så är fallet kan det naturligtvis vara riskabelt att fästa flugan med en styrande knut. Men på den här typen av mindre öringkrok finns egentligen ingen skillnad mellan tidigare krokar och de som görs idag.

  När det gäller krok avsedd för lax och havsöringsfiske finns det emellertid en markant skillnad mellan hur kroken tillverkades förr i tiden och hur många modeller ser ut idag. Våra krokfabrikanter lägger ner stor möda på att utveckla specialstål och härdningsmetoder, men den viktiga designen, som avgör krokens funktionsduglighet, har verkligen legat på slumrande reträtt.

  Under de år jag själv bundit flugor för lax och havsöring, främst till andra än mig själv, så har det varit problem att hitta funktionsduglig krok. Det har varit en gemensam uppfattning hos såväl de jag bundit flugor åt som hos mig själv att just öglan varit bekymret. Även vid diskussioner med andra flugbindare och flugfiskare har jag märkt att de också haft samma uppfattning. Öglan har varit ett bekymmer.

  Vissa redskapshandlare har uppmärksammat problemet, dock långt ifrån alla. Få krokar är riktiga. Det går att göra styrande knutar på de flesta men det är inte gott och väl, det är nätt och jämt. Så pass nätt och jämt att man undrar om krokfabrikanterna verkligen tänkt sig låta oss göra styrande knutar på krokarna. Det känns som om tillverkaren inte riktigt fattat galoppen med den här typen av krok. Och vi konsumenter köper ju den krok som bjuds ut. Inte därför att kroken är riktig och bra, utan för att det inte finns något val. Och genom att den felaktiga kroken köps, så produceras det nya av samma sort...

  Genom detta får dagens flugbindare inte heller samma chans att göra lika nätta avslutningar som man kunde göra förr. Utrymmet bakom kroköglan är nämligen för tjockt, brett och klumpigt, eller så är krokskänkeln på enkel och trekrok (Edsmond Drury-krok) kapad rakt av, så att en tvär och skarp vinkel uppstår, vilket ställer till problem när flugan skall avslutas och man försöker få en vacker styling och ett nätt huvud. Binder man för övrigt flugan nätt och fin, så kan det komma att se groteskt ut vid avslutningen.

  Förr var de flesta krokar rätt utformade. Oavsett fabrikat hade de det gemensamt att öglan var väl utformad och anpassad sin funktion. Öglans storlek var proportionerlig mot krokstorleken och wiren i öglan var tunnare i godset än kroken i övrigt och jämntjock runt om, vilket bidrog både till viktig symmetri, funktion och skönhet. När kroken är funktionellt utformad följer nämligen närmast automatiskt att den samtidigt blir vacker. Och gammal laxkrok är vacker!

Skillnad på utformning av kroköglor

Till vänster fyra krokar av modern tillverkning. Tråden i öglan är antingen för kraftig för att man skall kunna nypa in den del som går tillbaka med bindtråden, så att en midja bildas, eller så är den tillbakaböjda delen för kort eller tvärt avklippt eller öglan inte tillräckligt päronformad utan har merformen av en slapp loop. Här blir det svårt att binda vackert och att göra en styrande knut.
I mitten visas krokar från förr i tiden. Dessa är lätta att binda på och tillåter att man gör styrande knut.
Till höger kroken Salar. Öglorna behålls mycket fina även med minskande krokstorlek.
Krokarna är i storlek från 5/0 till 3. Det viktigaste med bilden är att visa karaktären och utformingen av öglan på respektive krok.

Till vänster vanlig nutida (år 2000) dubbelkrok. Öglorna saknar en markerad midja, i mittfallet är den närmast obefintlig. Har tillverkaren inte tänkt sig att man ska kunna göra någon styrande knut - ellerär det bara ren okunskap?
Till höger visas ännu äldre dubbelkrok. Lägg märke till att öglorna har kraftigt nedtaperat gods, att själva loopen är liten och nätt, att vinkeln är riktig och att kroken är som smalast i just midjan medan de moderna dubbelkrokarna närmast är bredare i midjan än i krokskaftet. Vem har tänkt ut det och varför?
Notera som en jämförelse nylontafsen, som har en grovlek på 0,37 millimeter. Vilken storlek behöver egentligen kroköglan ha? Krokarna är i storlek 4-6.

  Den nya Kroken Salar

  Mikael Frödin, välkänd skribent, flugbindare och flugfiskare, tog sig an det här problemet i ett projekt som pågick i tysthet under flera år. Han har i samarbete med Partridge och Aktiv Fritid tagit fram en krok för lax- och havsöringsfiske. Denna kroken kan sägas vara ett direkt svar på en mångårig bristfällig utformning av krokar för laxflugor och havsöringsflugor. I korthet kan sägas, att då Mikael tog upp diskussionerna med Partridge, som ju för övrigt har ett mycket gott renommé som tillverkare av flugkrok, så fick han svaret att hans önskemål var omöjliga att förverkliga. Det skulle bli både för svårt och för dyrt, blev svaret. Men Mikael var envis, och plötsligt såg man också vad Mikael redan hade sett. Och inte blev det så dyrt heller. Resultatet blev krokserien Salar, designad av Mikael Frödin.

  Kunde man förr, så kan vi också nu, var parollen. Och visst får man hålla med. Kan man skicka iväg raketer och ta närbilder av planeten Mars, så borde man väl kunna göra lika fin laxkrok som man gjorde förr. Kanske har det funnits en kunskapslucka eller brist på vilja hos kroktillverkarna? Kanske har vi flugbindare och flugfiskare givit för dåliga signaler till våra leverantörer av krok? Kanske har vi varit för dåliga på att höra av oss och att tala om hur vi vill att en riktig krok ska se ut?

Salars gammeldags utformning av krokögat medger att man binder vackra flugor som ger plats för både fronthackel, vinge, huvud och styrande knut.

  I alla händelser blev kroken Salar en framgång. Mikael, som ju har stor erfarenhet både som flugbindare och som lax- och havsöringsfiskare, har hämtat inspiration från hur krok tillverkades förr i tiden och sedan överfört dessa erfarenheter till de möjligheter som modern kroktillverkning erbjuder. Anledningen till att han hämtat inspiration från förr är att kroken på den tiden den gjordes helt för hand var så ändamålsenligt utformad. Och det ville han inte ändra på. Den gamla kroken passade både flugbindaren och flugfiskaren. Flugbindaren kunde göra nätta avslutningar och lämna tillräckligt med plats vid huvudet, så att flugfiskaren sedan kunde göra en styrande knut, vilket i sin tur fick flugan att gå på önskvärt sätt i vattnet.

  Men det är inte bara öglan som utmärker Salar, kroken bär också på andra nyheter. Jag återkommer till dessa, men först något om den styrande knutens egenskaper och utformningen av flugkroken i historisk tid.

  Styrande knutar

  Alla har vi konstaterat att de flesta flugkrokar har öglor som antingen är vinklade uppåt eller nedåt. Men det är idag få som använder sig av denna detalj i konstruktionen för att fästa flugan vid tafsen med en styrande knut. Istället binder de flesta tafsen direkt i kroköglan och får på det sättet ingen riktig kontroll över hur flugan är vinklad i förhållande till tafsen.

Thurle-knuten

Thurle-knuten är enkel att knyta och har använts sedan lång tid tillbaka, eftersom den också var lämplig för naturgut. Vik in den korta linstumpen i öglan (pilen) så sticker den inte ut åt sidan. Returknuten är hämtad från Ogden Smith's ”The Flyfisher’s Illustrated Reference Book” och Kathleen Double från Jan Grünwalds bok "Laks", utgiven på Skarv Nature Publications 1985. För samtliga knutar gäller att de bör fuktas med saliv innan man drar åt. På det viset minskar man risken att nylonet skadas av friktionsvärmen vid åtdragningen.

  Långt tillbaka band man flugor på krokar utan stålögla. Istället använde man en ögla av tvinnad silkegut, och efter vad man kan se på bilder i gamla böcker gjorde man en knut som var motsvarigheten till vad vi idag kallar styrande. På mindre flugor var guten inbunden direkt mot krokskaftet, innan man band själva flugan, och stack ut på dess undersida som en direkt förlängning av krokskaftet så att en några decimeter lång tafs bildades. I änden av denna fanns en gutögla, och det var med hjälp av denna ögla som flugorna byttes.

  På en krok med vinklad metallögla fungerar det så här; den styrande knuten binds runt själva krokskaftet och styrs sedan ut genom den uppåtböjda eller nedåtböjda kroköglan. Man knyter alltså aldrig tafsen i själva öglan. Öglans form blir istället en hjälp att hålla knuten kvar på krokskaftet, förutsatt att öglan har en ordentligt markerad midja och även i övrigt är så utformad och vinklad att den styr tafsen rakt ut som en förlängning av krokskaftet. Det ger till resultat att flugan aldrig kan ställa sig i okontrollerad vinkel mot tafsen. Det innebär i sin tur att man inte riskerar att kasta sönder en tänkbar ståndplats därför att flugan sitter fel på tafsen och därför landar och fiskar fel. Fiskar vi med en våtfluga så ser vi ju inte detta, men alla har säkert upplevt hur en torrfluga "landat på huvudet" och sedan flutit vidare stående på fronthacklet och med stjärtspröten rakt upp i luften!

  Styrande knutar kan alltså användas för alla typer av fiske så länge man använder sig av krok med vinklad krokögla. Vanligast är de styrande knutarna kanske vid fiske efter lax och havsöring, men själv använder jag dem ofta också när jag fiskar med små flugor, till exempel nymfer och flymfer och alltid när jag fiskar med streamers.

  Men jag har märkt att mina fiskebröder sällan eller aldrig använder sig av den här typen av styrande knutar. Anledningen är tydligen att man finner knutarna besvärliga och krångliga. Istället gör man en vanlig betesknut med de följder jag nämnt ovan. Kasten misslyckas och måste göras om. Kanske gång på gång. Och stör därmed vattnet!

  Men en styrande knut är inte svårare att lära sig än den vanliga betesknuten. Öva lite på någon av varianterna på teckningen i denna artikel. Däremot ställer dessa knutar indirekt krav på bindtekniken då man framställer flugan, så att man lämnar lagom plats mellan kroköglan och huvudet för en sådan knut. Och det är lite svårare att tas med. Men med lite övning så går det också. Ytterligare och indirekt ger det dessutom till resultat att flugorna får vacker styling.

Retur-knuten

  Man kan ibland se bilder på flugor i flugfisketidskrifter från USA som visar hur man där favoriserar ett ganska spartanskt sätt att binda. Man drar upp alla tags från krokböjen och dressar sina flugor med kort kropp, samtidigt som man lämnar gott om plats vid huvudet. Man går alltså inte helt fram till kroköglan utan lämnar någon millimeter eller så av krokskaftet helt rent. Jag uppfattar detta lite som ett stilgrepp, men samtidigt är det mycket funktionellt.

  På en sådan fluga blir det mycket lätt att lägga en styrande knut. Medan man på en fluga där bindtråden lindas ända fram till kroköglan, och nästan upp på den, knappast längre har någon möjlighet att fästa den till tafsen med en styrande knut.

  Den uppåtböjda eller nedåtböjda öglan på en lax eller havsöringskrok är alltså inte till för att man ska få stöd för flughuvudets bindtrådsvarv. Öglan är till för att skapa en midja för tafsknuten och sedan hjälpa till att styra tafs och fluga i rät linje i förhållande till varandra.

  Kroken Salar

  Kroken Salar tar verkligen itu med det här problemet, och fler därtill. Jag har själv använt fiskat med kroken och jag måste säga att den sannerligen är en mycket positiv överraskning. Många andra som fiskat med kroken säger också att krokningsegenskaperna är mycket bra.

  Salar är alltså ett helt krokprogram av nygammal design för främst lax och havsöringsfisket. Krokstålet är av bästa kvalitet och härdningen är kontrollerad med modern teknik för hög jämnhet och spänst. Wiregrovleken är anpassad till krokstorleken och Salar finns som enkel- , dubbel och trekrok för vanlig flugbindning samt dessutom som enkel , dubbel och trekrok för tub.

  Därtill kommer kroken i tre färger silver, guld och svart - eftersom Mikael Frödin menar att man lättare kan göra både ändamålsenligare och snyggare flugor om färgen på kroken tillåts harmoniera med mönstret. Man kan till exempel använda guldkroken till General Practitioner eller Green Highlander och silverkroken till Silver Doctor eller Silver Grey. Storlekarna på kroken är udda, det vill säga 3, 5, 7,9 och så vidare.

  Klassisk päronform

  Den stora nyheten när denna kroken kom var att en krok av den här typen för första gången på fyrtio, femtio år, enligt Mikael Frödin, fått en ordentligt nedtaperad wire i ögat. Den del som går tillbaka längs kroken är dessutom lång och uttunnad till en spets som gör att den "smälter in" mot krokskaftet när man lindar bindtråden över. Perfekt! Den del av den böjda kroköglan som går tillbaka längs krokskaftet på enkelkroken är alltså tillräckligt lång, det vill säga cirka en centimeter, för att dels åstadkomma en snygg och ändamålsenlig infasning mot krokskänkeln och dels räcka till för att man skall få plats med såväl kroppshackel som ett eller flera fronthackel, om mönstret så kräver. Ändå ska det finnas plats för huvud och lämna plats för en styrande knut på cirka 1,5 millimeter. Rätt tänkt och mycket bra!

Kathleen Double

  Provexemplaren för fotograferingen till denna artikel var visserligen inte alla lika fina i detta avseende, men det är var en inkörningsdetalj i början av produktionen och är tillrättade i nuvarande produktion. I början var efterfrågan större än tillgången, Salar hade nämligen fått mycket stor uppmärksamhet i USA.

  Öglan har alltså återfått den klassiska päronformen med markerad midja. Det är det som borgar för att den styrande knuten kan göras och att den verkligen sitter kvar. Spetsen har fått en utformning som på krokspråk kallas för "beak", det vill säga lätt inåtböjd. Det har vi ju sett på annan krok än för flugbindning, men nu kommer det alltså också här. Mikael, som har studerat undersökningar gjorda för yrkesfiskets del, menar att med denna utformning är man nära en optimal krokningsförmåga och provfisken med den nya kroken har stärkt honom i den uppfattningen.

  Som läsaren redan har noterat är min uppfattning om kroken Salar illa dolt positiv efter vad jag sett så här långt. Jag tycker kroken förtjänar det. Det var ett faktum att kroken är ett trendbrott till det bättre för den som binder laxoch havsöringsflugor, särskilt vad öglan beträffar. Salar är även en intressant krok för öring och regnbågsfiskaren. Men framför allt är den ett bevis för att en del saker faktiskt var bättre förr men att gamla idéer kan tas upp på nytt och realiseras med modern teknik.

Text & foto: Anders Isberg 2000 ©