Under danicafisket kan man söka öringen också på
platser där den normalt inte står.

Riverdance
Av Johan Klingberg

Första veckan i juni är flugfiskeårets härligaste tid

  På slingriga vägar mot min småländska öringå ljuder den trallvänliga "Riverdance" musiken taktfast ur bilens högtalare. Rytmen får mig att minnas den allt för korta tid jag arbetade på Irland, öringarnas gröna ö, för några år sedan. Det var en härlig tid med trevliga människor, vakvillig öring och inte minst det ibland allt för goda ölet. Visserligen var det för öringens skull jag hade sökt mig till denna "sagoö", men jag lärde mig snart att det var över en pint och i glatt sällskap med likasinnade som jag lärde mig förstå öringfiskets yttersta dimension, nämligen May Fly fishing, vilket på Irland nära nog är att betrakta som en kult fullt jämförbar med engelsmännens passion för fotboll.

Den avslutande traktorstigen in mot ån får mig och mitt fiskesällskap att återvända till verkligheten. Nog för att Neanagh River hyser ett aktningsvärt öringbestånd, men i skönhet kan inget vatten jämföras med min egen lilla småländska skogså.

Både Micke och jag har hela våren längtat efter att de första danicorna skall visa sig. Den tredje juni är det så äntligen dags. De till en början fåtaliga sländorna har nu snabbt ökat i antal och är snart tillräckligt många för att locka massor av hungriga öringar. Den gulbröstade forsärlan är också redan på plats och snappar elegant åt sig en lyftande slända från strömmens flytande smörgåsbord. Det här är en rik tid för både fågel och fisk.

I strömmen nedanför järnvägshöljan ligger ett par stora stenar, förmodligen nervälta under järnvägsbygget för många år sedan. Höljan är ypperlig för flugfiske med bra vegetation att gömma sig bakom, men ändå med gott om utrymme för bakkastet. Men framför allt är det de två stora öringarna, som håller till i var sin del av poolen, som lockar. Vid många av mina hemmavatten är den större öringen svår att komma till tals med under övrig tid på säsongen. Men då danican kläcker glömmer även de största öringarna sin skygghet och blir då betydligt enklare att locka till hugg. Med detta i tankarna lämnar Micke, Bosse och jag forsärlan för att fresta järnvägshöljans storöringar.

Egentligen bör kanske spänningen öka stegvis i en fiskeberättelse. Men vad som verkligen händer är att åtta (!) stora öringar står i höljan och sörplar i sig sländor när vi kommer fram. Som en sann "gentleman" låter jag naturligtvis Micke kasta på den första fisken, den som står närmast. Nästa försök blir mitt - och den öring som då står på tur ser ut att vara betydligt större...

Micke gör ett par försök, men fisken väljer retfullt de äkta sländorna före bedrägeriet. Dessutom händer det som inte får hända; Bosse, som ändå inte ska fiska, får syn på en slända. Han tar sats och springer längs ån, förbi alla vakande öringar, för att slutligen och utan någon som helst tvekan kasta sig över den försvarslösa sländan!

Den tidigare så stilla poolen med de lugnt vakande öringarna förvandlas till en kaskad av stänkande vatten från flyende fisk. Micke och jag sätter oss i grässlänten, molokna och besvikna över det snöpliga slutet på en fiskehistoria som knappt hunnit börja. Bosse ger oss en oförstående blick och fortsätter sedan glatt att äta upp mina korvmackor. Bosse, som är en Jack Russel terrier, förstår nämligen inte alltid spänningen och glädjen med öringfisket eller hur man uppför sig ute vid ån...

Tiden för när danican kläcker och svärmar kan skilja något från söder till norr. I söder kan kläckningarna börja redan ett par veckor in i maj månad, medan de i norr inträffar först några veckor in i juni. Tiden kan naturligtvis variera något från år till år beroende på väderlek och temperatur.

När kläckningarna väl kommer igång brukar kulmen inträffa först efter några dagar. Då har fisken ställt in sig på att äta av överflödet. Ibland händer det att somliga öringar enbart väljer de stora insekterna i ett visst utvecklingsskede; antingen som vingade sländor, kläckare eller stillborns, medan andra koncentrerar sig enbart på nymferna.

Vilken eller vilka av dessa fisken riktar in sig på kan ibland vara svårt att avgöra. Ett sådant tillfälle inträffade för ett par år sedan under fiske i Nissan. En vakande öring stod parkerad under ett trädöverhäng och tog sländor som kom drivande mot den. Situationen verkade till en början ganska enkel. Fisken skulle säkert inte kunna motstå en torr imitation.

Men efter flera ratade försök var det dags att byta taktik. Jag bytte till en stor flymf, vilken fungerar som en kläckare, det vill säga att den hänger precis i ytan. Öringen tog nu omedelbart. Maginnehållet visade också mycket riktigt att fisken föredragit stillborns och kläckare framför de vingade sländorna.

Med denna erfarenhet har jag sedan ofta föredragit att använda "flymfkläckaren" framför att fiska med duns, och då även på fisk som jag ser äta vingade sländor. Orsaken till varför fisken föredrar en kläckare framför en dun kan vara att den förra befinner sig helt eller delvis under vattenytan och inte riskerar att flyga iväg, vilket innebär att fisken inte behöver spendera lika mycket energi för att fånga den. Med hjälp av polariserande glasögon har jag också alltid förvånats över hur lugnt öringen beter sig, då jag studerat hur den tar nymfer eller kläckare. Ingen stress eller onödiga rörelser, den bara gapar och sväljer de driftande insekterna.

Vissa vak avslöjas endast som en svag virvel. Det är bevis på att fisken tar sin föda en bit under ytan. Vid dessa tillfällen är det effektivast att fiska med en sjunkande nymf. Jag brukar kasta nymfen rakt uppströms fisken och låter den sedan fridrifta tills den befinner sig någon meter framför fiskens ståndplats. Då höjer jag försiktigt spöet några decimeter, för att därefter låta nymfen fortsätta att drifta ytterligare några decimeter utan påverkan. Proceduren återupprepas några gånger tills flugan passerat över ståndplatsen.

På det viset presenterar man en stigande nymf, vars rörelse väcker fiskens intresse.

Som jag redan nämnt äter fisken nymfer i ett ganska makligt tempo, varför den oftast tar nymfen utan att avslöja sig genom något egentligt vak eller genom någon tydlig sträckning av tafsen. Men genom att lyfta nymfen med jämna mellanrum känner man när fisken tar.

Jag har ibland funderat över varför de gamla, traditionella sjöflugorna, som kan imitera Ephemera danica lika väl som Ephemera vulgata, sällan rekommederas också till strömfisket. Istället används numera oftast modernare imitationer. Men vid fiske i skvalströmmar har dessa en tendens att vilja sjunka. Personligen tycker jag att klassiskt bundna sjöflugor är bättre lämpade för detta fiske, gärna i kombination med den teknik de ursprungligen är avsedda för nämligen en modifierad dappingteknik.

Metoden går ut på att försöka smyga sig så nära fiskens ståndplats som möjligt och låta flugan fridrifta över ståndplatsen, varefter man sakta höjer spötoppen så att flugan antingen hasar uppströms eller till och med lyfts från vattnet och ger ett intryck av att sväva över ståndplatsen. Fördelen med de traditionellt bundna flugorna är att de genom sitt långa hackel och en droppe Gink är närmast osänkbara. Det långa hacklet ger också fördelar när man hasar flugan.

När man lärt känna sin å vet man också vilka platser som håller fisk. Men under danica tiden förändras allt. Överflödet av kläckande sländor under en kort och intensiv period gör att fisken kan välja ståndplatser som annars är sämre och som normalt ratas. Därför blir man ofta förvånad över att finna vakande fisk på platser där man tidigare aldrig sett någon öring.

I min å finns ett parti där strömmen delas av ett vassbälte. Ingen av de båda strömmarna brukar normalt hålla någon fisk. Men under danica perioden i början av juni går det alltid upp öring och ställer sig i den mindre av strömmarna.

Även i Tidan tycks samma fenomen inträffa denna tid. Utloppsströmmen från sjön håller som regel alltid mycket fisk. Men under danica tiden går även sjööringen ner i strömmen för att äta av sländrikedomen. Då brukar också möjligheten att kroka en riktigt stor öring vara som störst. När kläckningarna är över försvinner fisken upp i sjön igen för att återgå till sin normala fiskdiet.

Pröva därför gärna nya platser under danica fisket och undersök också partier som normalt inte håller någon fisk. Du kommer med stor sannolikhet att bli förvånad över att finna stor öring på platser som annars brukar vara fisktomma. Står lyckan dig bi, kommer du kanske att kroka ditt livs öring - för det är just under den här tiden som de riktigt stora öringarna för några dagar överger sin vanliga fiskdiet för att frossa på den rikliga förekomsten av vår största dagslända.

Skiftet mellan maj och juni är därtill den härligaste tiden på hela året. Trädens ännu skira lövverk spricker ut till fullo och ängens midsommarblomster och smörblommor tar vid efter vårens sippor. Solstrålarna börjar på allvar värma över ans vatten och reflekterar ljuset i ett glitter så intensivt att det lockar fram glädjen och får den att öka likt rytmen i den musik jag minns från Irland - och själv har jag äran att med mitt flugspö vara dirigent, då danicorna bjuder upp till min småländska riverdance...

Danica nymf
Krok: Streamerkrok 8-10.
Bindtråd: Gul eller beige.
Stjärt: 3-5 fasanstjärtfibrer.
Ribbing: Brunt flossilke.
Kropp & thorax: Beige kanin.
Vingsäck: En remsa Uni Gloo och en bunt fasanstjärtfibrer.
Ben: Brunt eller ginger hönshackel.

Danica flymf
Krok: Streamerkrok 8-10.
Bindtråd: Gul eller beige.
Stjärt: Rapphöna.
Ribbing: Brunt flossilke.
Kropp: Ljust olivebeige kanin.
Thorax: Spunnen gul CDC.
Hackel: Ljustginger hönshackel.

Danica dun
Krok: Lätt streamerkrok 8 10.
Bindtråd: Olive.
Stjärt: Rapphöna.
Ribbing: Bruntflossilke.
Kropp: Dubbad med blandad vit och orange CdC
Vingar: Olive CDC.
Hackel: Grått eller ginger hönshackel med långa fibrer.

Text & foto: Johan Klingberg 2007 ©
Besök gärna Johans hemsida och Blogg