Återupptäck corixan
Text & foto: Josef Davidsson

Många flugor är populära under några år för att sedan mer eller mindre falla i glömska till förmån för nya flugtyper. En sådan fluga är corixan - en imitation av en vattenskinnbagge, som är vanlig i sjöarnas växtbälten

Min egen variant är en tämligen enkel
och avskalad fluga utan paddelben.

  Den tidiga morgonen är minst sagt ruggig och morgonbrisen har ännu inte förmått skingra den kraftiga sjörök som täcker vattnet. Detta tillsammans med att tröttheten ännu inte förjagats ur kroppen gör att det känns mindre lockande att vada ut i vattnet. Med en muggvarm dryck bidar jag istället min tid på strandkanten. Utanför mig har jag ett intressant parti med riklig ytvegetation. En bit från stranden bildas något som närmast kan liknas vid en friliggande ö av flytande grönska. Platsen fiskas ytterst sällan, då de flesta spösvingare tycker att det är mycket enerverande att hela tiden riskera att förlora sin fluga till någon seg näckros eller frodigt gäddnate. Själv har jag inga sådana betänkligheter utan skänker gärna en eller annan fluga till växtligheten för förmånen att ha platsen för mig själv.

  I takt med att drycken i muggen sinar, så försvinner också den värsta dimman. Jag känner att det börjar bli dags att blöta flugan, och så försiktigt jag bara förmår glider jag ner i vattnet och börjar en vådlig vadning över dybottnens förmultnande grenar. Till slut är jag inom kasthåll och kan frigöra min corixaimitation från spöets flughållare. Tillsammans med en lång tafs och en liten nappindikator nära fluglinespetsen hoppas jag på fiskelycka vid min lilla grönskande oas.

  Ett medellångt kast sträcker ut fluglinan mitt bland alla blad och stjälkar. Efter en andlös väntan i ungefär tio sekunder gör jag några handtwists. Ytterligare ett antal sekunders väntan, varefter jag upprepar samma rörelse med linhanden.

  Det första kastet ger ingenting förutom att jag har turen att slippa fastna. Ofta är det slumpen som avgör, men upprepade bottennapp stör vattnet och fisken.

  Vid nästa kast tycker jag mig se något röra sig i den vänstra delen av växtbältet. Men det är för sent att omdirigera den redan påbörjade kaströrelsen och flugan landar även denna gång mitt i växtligheten. Men istället för att börja hemtagningen koncentrerar jag blicken på det ställe i grönskan, där jag registrerade en rörelse. Växterna rör sig ännu en gång, och nu kan jag riktigt ana en mörk fiskrygg skära vattnet alldeles under ytan.

All sjöfisk - både öring och regnbåge
 plockar föda inne i växtbälten,
och det är här du bör fiska din corixa.

  Jag lyfter för ett nytt kast utan att först ta hem någon lina - och har åter turen att inte fastna. Flugan landar hyfsat nära området för rörelsen i vattnet och hemtagningen kan börja. Efter tredje twisten, precis när flugan börjat Sjunka igen, registrerar jag en liten dragning i nappindikatorn. Lite tveksamt svarar jag med ett lamt mothugg och förvånas av svaret från en fisk. Omedelbart försöker jag sätta press på den. Jag vill ju ha bort den från växtligheten. Men det går inte. Fisken tvärvänder och rusar - samtidigt som linan rinner ut från rullen. När jag på nytt får kontakt svarar det bara stumt, och jag förstår att tafsen antagligen gått fast runt någon växt och att det inte finns någon annan möjlighet än att ta fatt i linan och dra av tafsen. Besviken vadar jag i land...

  Trots allt blir det en minnesvärd dag. Lite senare krokar jag ytterligare tre fiskar, varav en hamnar i håven. Som vanligt passerar några andra fiskare platsen, men ingen av dem stannar för att fiska av växtbältet. Istället är de allt för upptagna av att söka fisken på djupt vatten med sina förtyngda nymfer och streamers. Givetvis kan de ha framgång med sina djupgående lurdjur, men jag kan trots allt åka hem med vetskapen om att mina fiskar hade lurats att ta något som liknar deras riktiga föda, och dessutom kan jag avsluta fiskedagen utan värkande kastarm.

  Populär fluga

  De första åren i min flugfiskarbana gav många minnen förknippade med vissa flugor - och corixan är en av dem. Under dessa år träffade man åtskilliga flugfiskare som använde corixan vid sjöflugfisket, men idag är det allt mer sällan jag ser någon fiska med den. Det är synd, eftersom den - fiskad på rätt sätt - är en synnerligen effektiv och inte minst rolig fluga att försöka lura fisken med. Att veta att det är ett imitationsfiske som jag bedriver, ger mig dessutom en högre personlig tillfredsställelse över den fångade fisken.

  Vad är det då en corixafluga efterliknar? Corixidae - buksimmare - är en familj insekter inom ordningen skinnbaggar. Skinnbaggar skiljer sig från vanliga skalbaggar främst genom att käkdelarna ofta är omvandlade till en enda sticksugsnabel. De allra flesta skinnbaggar är landinsekter, men en del är knutna till sötvatten och bildar då underavdelningen vattenskinnbaggar. Alla vattenlevande skinnbaggar är rovdjur som använder sin sticksugsnabel för att suga ur andra insekter.

  Familjen buksimmare har 35 svenska arter och karaktäriseras av långa borstförsedda simben samt att de simmar med buken nedåt. Men min corixafluga är ändå ganska allmän i sin form och kan därför imitera också andra vattenskinnbaggar - till exempel ryggsimmare och vattenbin. Även vissa dykarskalbaggar kan täckas in av den.

  Vattenskinnbaggar varierar i storlek från cirka 3 och upp till 20 millimeter. Det kan därför vara lämpligt att binda corixan i lite olika storlekar.

  Bindmönster

  Eftersom vattenskinnbaggar rent generellt har en ganska platt kroppsform, så brukar jag, i de fall jag vill ha en förtyngd fluga, binda in blytråden på båda sidorna av kroken istället för att linda den runt krokskaftet. Givetvis är det långt ifrån alltid som flugan behöver någon förtyngning, men man kan då istället bygga upp kroppsformen genom att binda in bitar av fjäderstammar på kroksidorna.

Corixans långa paddelben kan imiteras med fibrer från t.ex fasantuppens stjärtfjäder men jag har inte märkt att det påverkar fångstförmågan.

  Idag använder jag ett smutsvitfärgat, mjukt kaninhår till kroppen på mina imitationer, eftersom corixan binder en gasbubbla eller har gaslager på undre delen av kroppen. Det smutsvita hårets förmåga att binda luft, kombinerat med en tunn silverribbing, ger en bra illusion av detta ljusreflekterande gaslager.

  Det klassiska materialet till corixans ryggsköld är fibrer från fasantuppens stjärtfjäder, som viks fram och lackas för att öka hållbarheten. Men fibrerna brukar ändå skadas. Istället använder jag idag brunt polypropylengarn, som ger en betydligt starkare ryggsköld.

  Många flugmakare binder dessutom in "sparkben" på sina corixor, men jag har aldrig märkt att det påverkat fångstbarheten utan tror att de mest utgör "ögonpynt" för fiskaren själv.

  Fisketeknik

  När man väl står ute vid vattnet är det några saker man bör tänka på. Det är naturligtvis viktigt att välja en fiskeplats, där man har anledning att tro att vattenlevande vattenskinnbaggar finns naturligt. Corixan är ju ingen fluga man fiskar blint på djupt vatten. Istället bör man välja grunda och vegetationsrika partier av sjön, där det finns gott om vatteninsekter för skinnbaggarna att leva av.

  Hur fiskar man då sin bagge? Själv brukar jag ta in den med en serie snabba handtwists följda av en längre paus, då flugan får sjunka. Påfallande ofta tar fisken just i det ögonblicket flugan precis har börjat sjunka, vilket kan tyckas märkligt. Men egentligen är det inte så konstigt. Om man studerar en corixa, så ser man hur den gör en serie snabba frånskjut med benen för att sedan vänta någon sekund innan rörelsen upprepas. Förmodligen finner fisken det lättare att hinna ifatt och ta skinnbaggen när den gör sin paus och samma teknik använder den sedan också då den tar vår fluga.

Alternativ inbindning

  Någon speciell utrustning behövs inte för detta fiske. Jag brukar dock fiska med lite längre tafs än normalt och ibland förser jag även tafsen med en liten nappindikator, eftersom en sådan gör det lättare att observera hugg på en sjunkande fluga.

  Även om corixan varit med som imitation allt sedan sjöflugfisket fick en mer allmän spridning, så tycks fisket med denna fluga ännu inte nått sin fulla utveckling. Det finns mycket experimenterande och testande av olika material och fiskemetoder kvar att göra. Så det är bara att ge sig ut till sin favoritsjö för att återupptäcka en effektiv fluga och ett spännande fiske...

Vid förtyngning av flugan lägger jag blytråden på
sidorna av krokskaftet för att få en platt
kroppsform på corixan.

  Min variant på corixa

Krok: Våtflugekrok 10-12.
Bindtråd: Svart.
Kropp: Smutsvitt mjukt kaninhår.
Ribbing: Silvertinsel.
Ryggsköld: Brunt polypropylengarn.

  Min egen variant av corixan är tämligen enkel och saknar de annars så vanliga paddelbenen. Jag har också bytt ut materialet i ryggskölden och använder idag brunt polygarn, eftersom det är ett hållbart material som står emot vassa fisktänder bättre än fjäderfibrer.

Text & foto: Josef Davidsson 2007 ©