Luriga laxhugg och snäva kastvinklar

Under laxfiske ställs man emellanåt inför tveksamheter om hur man bäst bör fiska en pool. Man vill ju så gärna att flugan ska fiska så effektivt som möjligt för att få känna det efterlängtade hugget. Vissa pooler måste vadas för att få flugan att fiska, medan man i andra bör hålla sig på stranden och tänka på kastvinkeln

Text & foto: Pelle Klippinge

  Thommy och jag satt skönt tillbakalutade i ett par väl använda campingstolar ett knappt flugkast från Orklas ström och knaprade jordnötter. Poolen kom inflytande från en bred nacke och bildade en liten fin hölja just där vi satt för att sedan övergå i ett långt, skumpande och rakt flyt. I våra ögon en ganska flack och ointressant pool som kanske inte fick laxarna att stoppa upp alltför länge, samtidigt som det kanske var lite väl mycket att fiska över. Detta trots att Asbjörn informerat oss om att det nedre partiet av Pollseth, som poolen heter, skulle fiskas ytterst noga. Speciellt området utanför gränspålen.

  Allt medan vi tuggade nötter och drack sval Lysholmer, började vi diskutera lite grand om hur sträckans övre del bäst skulle fiskas. Att den lilla övre höljan höll lax hade vi sett redan i ett tidigt skede, men de var inte lätta att få till att bita i våra flugor. Det vi bägge hade lyckats konstatera mellan nöt-tuggandet, då vi fiskat av poolen ett antal gånger, var det faktum att flugan blev hängande på ett olyckligt sätt där själva nacken började. Vi nådde tämligen lätt ut till laxarna, men flugan fiskade inte riktigt. Någonting kändes fel.

  Vi skiftade taktik och istället för att vada ut i höljan som tidigare, fiskade vi nu helt inne från stenstrandens rullgrus. Lina och fluga fick en helt annan gång i strömmen och seglade med god fart ända in till egna bredden. Taktikbytet blev också lönsamt, eftersom vi tämligen omgående kunde räkna in både ett par rejäla dragningar samt så småningom även lax på land.

  Lagom stolta över en strategisk framgång i laxfiskets underfundigheter glömde vi dock en del av läxan. Vi struntade mer eller mindre i det nedre partiet på sträckan och "nyktrade" till först då mäster Asbjörn själv kom ner en sväng och hur självklart som helst, snabbt och effektivt, plockade bort ytterligare ett par laxar. Här fanns nämligen en markerad djupgrop som senare visade sig vara en riktigt fin huggplats, men det är en annan historia.

Thommy Gustavsson fiskar den övre höljan vid Pollseth i Orkla

  Tidvattenpool

  I sammanhanget kommer jag att tänka på en situation som utspelade sig vid den lilla läckra älven Drowes på norra Irland. Jag blev tilldelad sträckan närmast havet som går upp till och med den första lilla bron över älven. Sträckan består egentligen av tre mindre pooler som delvis påverkas av tidvattnet. Bland det första jag upptäckte nere vid älven var ett par sälar som allt mer närmade sig älvmynningen nedströms bron. Snart nog klarnade situationen då det plötsligt blev ordentligt liv i poolerna. Laxen steg med tidvattnet och sälarna hade naturligtvis följt stimmet ända in till älven. Här gällde det att vara med på noterna!

  Jag fiskade med ett litet enhandsspö, flytlina och en tafs som var apterad med en liten sylvass irländsk shrimpfluga i storlek 14. Laxarna hoppade och jag lade kast efter kast utan ett känn samtidigt som sträckans ghillie kom förbi. Han granskade först flugan, anmärkte lite på färg och storlek innan han visade det allra viktigaste. Nämligen att jag skulle fiska en bit upp på land och inte vada i poolen. Snart nog fiskade flugan ute i Drowes lilla Sea pool på nytt och då jag kommit ner ett stycke uppmuntrade ghillien något i stil med: "See how nice the line is sweeping round. You'll soon be into a fish!"

  Det dröjde heller inte länge innan det drog till i flugan. Grilsen, eller smålaxen, hoppade alldeles silverblank ett par gånger, och gjorde några smärre rusningar innan den landades. Några åskådare applåderade från bron och det kändes riktigt bra. Snart nog hade jag ytterligare en mindre lax på kroken, men den slet sig efter bara någon halvminut. Jag knatade därefter upp till den översta lilla poolen vid bron. Fick hugg omgående och kunde till min stora glädje landa grilse nummer två. Efter detta lilla grilsebonanza blev poolerna helt döda. Ingen lax visade sig mer och när min blick sökte ut över ett stilla Atlanthav var också sälarna som uppslukade. "The magic moment" var över.

  Precis som vid Orkla så var inte problemet vid Drowes att nå ut till eller att täcka laxarna, utan att få flugan att fiska på ett effektivt sätt ända in till land. Liknande dilemma är något som alla laxfiskare ibland råkar ut för och jag tror för egen del att det knappast finns en laxfiskedag där jag inte råkar ut för känslan att någon pool, eller del därav, liksom lurat mig. Fått mig att fiska fel. Flugan har kanske gått för snabbt eller för sakta för att attrahera riktigt bra. Inför den kommande säsongen har jag funderat lite runt problematiken och ska försöka greppa några svårigheter och i bästa fall komma med förslag till tänkbara lösningar.

  "Laxförståelse"

  I grunden handlar det naturligtvis en hel del om strömfiskekänsla eller något jag skulle vilja kalla "laxförståelse. Begrepp som man i och för sig aldrig ens behöver fundera över vid de sällsynta tillfällen då man bjuds på huggsexa i välfyllda laxpooler under optimala förhållanden. Då kan laxflugfiske, som allt annat fiske, till och med te sig alltför enkelt för att bli riktigt intressant, åtminstone i längden. För jag tror nog att vi laxfiskare lite till mans vill att dessa våra silverglänsande skönheter ska vara lagom svåra att lura. Vi vill ju överlista en motståndare som är både slug och krävande, eller ... ?

  Hur som helst så försöker vi under fiskets gång att läsa vatten" och att täcka av mesta möjliga av detsamma på ett effektivt sätt. Vi följer linans gång i strömmen vilket kan ge ett tränat öga en viss indikation på hur flugan fiskar i poolen. Ett jämnt, stadigt drag, där lina och fluga går som en spänd fiolsträng ända intill egna stranden i lagom fart och helst utan att behöva mendas är nog vad de flesta laxfiskare vanligen önskar sig av drömpoolen.

  Just detta, linan och flugans fart och drift i strömmen känns ibland som viktiga och avgörande faktorer för ett framgångsrikt laxfiske. Återknyter vi till de bägge "problempooler" jag nämnde tidigare vid Orkla och Drowes, var åtminstone en del av nyckeln till framgång att få laxen att bita sannolikt väldigt simpel. Helt enkelt att inte vada för långt ut i strömmen. Visserligen nådde flugan laxarna utan svårighet i bägge poolerna, men som jag tidigare sagt, detta utan att fiska! Flugan blev hängande alltför stilla utan att få laxarna tillräckligt intresserade av att följa efter och hugga. Positionsbyte gav plötsligt mer drag och "rätt" fart, samtidigt som flugan fiskade en längre sträcka. Jag tror det bidrog starkt till att utlösa huggreflexen vid dessa tillfällen.

  Direkt omvända förhållanden råkar jag ibland ut för på hemmaplan. Ett par pooler som jag kommer att tänka på är Sea pool i Emån och pool 12 i Mörrumsån. Även om min erfarenhet av Mörrum numera är begränsad, samtidigt som de bägge poolerna är väldigt olika, finns där faktiskt intressanta likheter i sammanhanget. Bägge dessa pooler har en ganska kraftig och koncentrerad inloppsström, och för att kunna fiska riktigt effektivt krävs det helt enkelt en del vadning. I Mörrum för att kunna täcka av de fina huggplatserna utanför den västra djupränn an på bästa vis. I Emån för att nå groparna i mittfåran mellan storstenarna och samtidigt undvika alla sidoströmmar. Lyckas man inte med att vada sig i position här kommer inte flugan att fiska effektivt hur bra man än lyckas nå laxen.

  Flugan kommer att rusa över huggplatserna alltför snabbt, vilket sannerligen inte är rätta receptet. Speciellt inte för storvuxen Östersjölax. De, liksom grövre Atlantlax, ignorerar enligt min erfarenhet vanligen en fluga i racerfart. Annat är det med smålax, men mer om detta längre fram.

  Grindvollan i Orkla

  Jag kommer ihåg ett annat tillfälle vid norska Orkla. Jag fiskade då för första gången den lite speciella poolen Grindvollan, strax uppströms Meldal. Grindvollan består, grovt schematiskt, av ett par separata inloppsströmmar som i slutet av poolen förenar sig i en spännande nacke som sedan går över i snabbt fall mot Holstadshölen. Poolens mitt håller dessutom en vadbar grusbank. När jag fiskade kände jag först några laxdragningar vid nacken men utan att få kontakt. Flugan fiskade rasande fort. Detta främst tack vare att den inre och snabbare strömmen drog tag i linan. Jag bestämde mig därför att försöka vada ut på grusbanken och fiska nacken från andra sidan.

  Väl på plats efter ett långt vadande befann jag mig i ett betydligt bättre läge. Flugan landade nu helt idealiskt i det snabba partiet och var lätt att manövrera i jämn fart. Jag kunde till och med låta den hänga lite grand på nacken utan att den som tidigare sopades in mot land i alltför hög och okontrollerad fart.

  Laxhuggen lät heller inte vänta på sig, men det var ett rejält kraftprov att varje gång först behöva vada tillbaka hela grusbanken för att sedan ta sig iland över den inre strömmen. Vid ett tillfälle, då en stridbar 7 kiloslax bet på, blev benen så fulla av mjölksyra att jag smått kraftlös och darrig fick känna på ungefär hur laxen har det i slutet av kampen.

  Den gången var sålunda lösningen att helt enkelt vada ut i läge för att ge laxen en chans att hinna med och hugga rejält istället för att bara åstadkomma retfulla "nyp" i flugan

Ett vinklat kast ut över strömmen

  Kastvinkeln

  Som om det inte vore nog med att laxfiske kräver både slug taktik och mycket därtill, så påverkar naturligtvis också kastvinklarna en hel del. Ett tvärt kast över strömmen sätter omgående flugan i draggning, vilket betyder att den på sin höjd bara hastigt sveper av laxens ståndplatser. Speciellt då i en snabb pool. I värsta fall blir laxen skrämd och hela poolen ödelagd för en stund. Nej, "säkrast", om uttrycket tilllåts i laxfiskesammanhang, är enligt min mening att under de flesta förhållanden presentera flugan enligt traditionellt manér med strömmens hastighet eller något långsammare.

  När jag fiskar vill jag helst att lina och fluga ska svinga runt i stadig och mot slutet avtagande fart. Flugan ska då under själva utfiskningen av kastet vara det första, och enda, som fångar laxens intresse. Är strömmen snabb och tung känns det så där härligt nästan som om det hänger en tvåkiloslax ute i linänden hela tiden. Fiskar flugan samtidigt över ett riktigt "bitställe", där man kanske tidigare fått lax, är spänningen på topp. När som helst kan hugget komma!

  Fisket blir då också riktigt aktivt, eftersom man sätts i arbete med kast och förflyttning för att fiska av ett visst parti av strömmen. Jag vill också, även om jag är väl medveten att så långt ifrån alltid är fallet, tro att laxen tar som bäst när flugan fiskar under dylika förhållanden.

  När vi är inne på ämnet kastvinklar så kommer även själva kasttekniken in i bilden och tycks för övrigt vara ett aldrig sinande diskussionsämne. Och ett är säkert, så många olika kastbenämningar som man stöter på idag har det med säkerhet aldrig funnits tidigare! Nåväl, fiskar man en sträcka med exempelvis dubbla speykast så är risken stor att lina och fluga hamnar i en alltför tvär vinkel över strömmen. Här gäller det att se upp och för att kompensera vinkeln krävs en kraftig uppströmsmendning.

  Speciellt om strömmen är snabb, eftersom flugan annars ofelbart kommer att dragga betänkligt redan från start.

  Kastar man å andra sidan med enkla speykast över poolen, vilket jag personligen alltid föredrar om vinden bara tillåter, så är det lättare att hitta en ungefärlig 45 graders vinkling över strömmen. Ett gammalt och väl beprövat laxrecept om man så vill, som också fungerar bra i de flesta älvar.

  Denna vinkel är också lätt att åstadkomma genom att använda sig av vanliga traditionella överhandskast, en kastteknik som man för övrigt ser allt mindre av i dag vid de flesta vatten, inte minst då vid redan nämnda Emån och Mörrum.

  On the dangle

  Låt mig avslutningsvis bara beröra något som är verkligt svårt att förklara. Flera erfarna laxfiskare jag frågat har visserligen funderat men kan inte ens hosta upp början på en teori som håller streck. Jag tänker på de situationer då laxen tar en nära nog stillastående fluga. Helt livlös är väl aldrig en fluga i strömmande vatten men det jag avser är då flugan inte längre driftar fram i strömmen utan hänger kvar över exakt samma position. Jag har under årens lopp fått ett fåtal mycket överraskande bonuslaxar på detta sällsamma sätt och fick faktiskt en oväntad lektion för några år sedan i denna märkliga "teknik". Detta vid den ytterst produktiva älven Bann på Nordirland.

  Jag fiskade på den beryktade sträckan Carnroe vid Lower Bann, där en hård inloppsström nedströms en anlagd dämning, eller "weir", satte press på grejorna. En av Carnroes ghillies, Peter Simpson, tyckte att jag kastade alldeles för mycket och att flugan gott kunde hänga kvar i utfiskat läge rakt nedströms "on the dangle". Detta i väl en minut eller två! Jag trodde först att det var något slags skämt, men det visade sig faktiskt vara en gångbar teknik.

  Laxen tog mycket riktigt efter det att min lilla fluga hängt i utfiskat läge, eller "on the dangle", säkert i dryga minuten. Ett ytterst sällsamt sätt att fiska fluga, tråkigt dessutom, vilket jag tror de flesta laxfiskare håller med om utan att ens prova, men som samtidigt ger nya infallsvinklar.

  För att ytterligare understryka detta märkliga "fenomen" pratade jag för lite sedan med Leif Krause, en duktig specimenmetare som emellanåt fiskar i Emån. Egentligen borde jag hålla tyst, eftersom det till viss del undergräver artikelns innehåll och mening. Det som fick mig att spetsa öronen ordentligt var då han berättade att han vid ett par tillfällen krokat nystigen och stor blanklax på bottenmete och bröd. Tacklet vid detta fiske, som är riktat mot Emåns stora färnor under maj och juni, är ett så kallat Pater Noster där ett blysänke håller kvar 0,20-linan(!) alldeles stilla vid bottnen. På en kort tafs, cirka halvmetern ovan sänket, agnas en bit vitt bröd på en liten enkelkrok. Detta bröd fiskar alltså precis som min fluga gjorde vid Bann, "on the dangle", och som sagt, storlaxen hugger! Onekligen något att fundera vidare över i sommar...

Text & foto: Pelle Klippinge © 2001

Besök gärna Pelle Klippinge/Spey Cast.