Myror
Av Rolf Ahlkvist
Om jag vid något tillfälle villade bort
mig på allvar skulle jag helst vilja göra det i sällskap med en före
detta granne. Han är en s.k överlevnadsexpert och ger sig obekymrad ut
på långa vildmarksvandringar med en utrustning bestående av kniv,
tändstickor och en plåtburk att koka maten i – och förmodligen går han
aldrig vilse! Ge mig en talldunge, en myrstack och vatten att dricka så
klarar jag mig prima, säger han. En smula skeptisk lyssnar jag till hans
utläggning. Ett avkok på färska tallskott kan jag till nöds acceptera –
men myror!
Jag beslöt mig för att pröva, och ett
par dagar senare, i samband med en fiskeutflykt, kniper jag en ilsken
stackmyra mellan tummen och pekfingret, stoppar den i munnen och tuggar.
Kanske mina smaklökar är avtrubbade, men nog hade jag väntat mig mera.
Ett syrligt sting på tungspetsen, det är allt. Jag tar en till. Efter
ett tiotal har jag vant mig vid den lätt beska smaken av myrsyra, men
känner att jag skulle vara rejält hungrig för att ge mig på en hel
myrstack.
Myrans speciella bouquet är intressant
för oss flugfiskare eftersom man misstänker att fisken inte enbart
betraktar myran som ett näringsintag vilket som helst, utan faktiskt
njuter av smaken. Det skulle i så fall förklara varför en öring även
mitt under sländkläckning gärna snappar upp en myra som tillfälligtvis
råkar driva förbi. Faktum är att harr och öring älskar myror, och även
om vi inte vet exakt varför, är det en okunninghet vi kan leva med. Det
är ju trots allt ett av dessa angenäma mysterier som får oss att fiska
istället för att köpa vår fisk i butik.
Om inte kylan är allför besvärande är
myrorna i rörelse tjugofyra timmar om dygnet. Sorglöst trasslar de
omkring i strandvegetationen omedvetna om de faror närheten till vatten
innebär. Ett kraftigt regn eller en häftig vindstöt får dem att tappa
taget, och i nästa ögonblick finner de sig hjälplöst sprattlande på
vattenytan, ett lätt byte för en hungrig fisk. Enstaka vak med ojämna
mellanrum kan vara ett tecken på att myror står på menyn.
I Sverige finns ett 60-tal arter av
myror. De flesta är av ringa intresse för fiskaren, med två undantag;
Stackmyran och hästmyran. Den sistnämnda en rejäl bit, lämpligen
imiterad på krok 8-10. Gemensamt för samtliga imitationer, oavsett
material, är en slank midja som markerat skiljer bakkropp från framkropp
(huvud). Midjan gör flugan attraktiv och identifierar den som lämplig
föda. En mer kompakt imitation fungerar inte alls lika bra.
Dun-Pelles myra
Per Persson, ”Dun-Pelle”, föddes år
1915 i Gravbränna utanför Föllinge. Pers passion var flugfiske, och i
sin lilla verkstad tillverkade han tillsammans med hustrun Karolina
mängder av flugor, som han sålde till lokala fiskare och gästande
turister. Hans bäst kända flugmönster är förmodligen ”Prästen” och
”Prästfrun”. En myr-representation finns också med i hans
mönstersamling, en Royal Coachman-liknande fluga, stjärt och vinglös och
försedd med ett styvt, stubbat hackel. Per Persson avled 1982, och med
honom gick ett stycke svensk sportfiskehistoria i graven.
Dubbing-myra
Den här imitationen har tillskrivits en
viss Bob McCafferty, som lär ha bundit sitt först exemplar någon gång på
1930-talet. Flugans konstruktion är enkel, och sannolikheten är
naturligtvis stor att andra flugbindare, oberoende av McCafferty, bundit
liknande flugor vid ett eller annat tillfälle. Lämpligt dubbingmaterial
är FlyRite. Sälhår och Poly-garn bättrar på flytegenskaperna, men är
svårare att hantera. Flugkroppen har en tendens att bli en smula
fluffig, och det kan vara ämpligt att klippa bort utstickande fibrer för
en mera distinkt form.
Hjorthårs-myra
Ursprungsversionen av den här
imitationen kallas ”The Calkaterra Black Ant” och beskrivs för första
gången i tidningen ”Fly Fisherman” år 1973. Mannen bakom mönstret heter
Paul Calkaterra, sportfiskare och flugbindare med hemvist i The Ozarks,
USA. Flugan är rätt skör, något som till en del kan hjälpas upp med
Superlim och flugbindarlack. Den ligger lågt i vattnet och ger en
utmärkt illusion av en myra fångad i ytfilmen. Hjorthårsmyran fortsätter
att fånga fisk även i söndrigt tillstånd, de spretiga fibrerna tycks
rentav öka flugans attraktivitet. Flugan är jämförelsevis lätt att
binda, förutsatt att man inte är för noga med att alla fibrer ska ligga
rätt.
McMurray-myran
Historien om McMurray-myran börjar vid
Fishing Creek nära Lamar i Pennsylvania. Ed Sutryn från McMurray hade
haft en dag fylld av motgångar. Bara enstaka fiskar hade stigit till
hans flugor, trots att vattnet stundtals kokat av vakande öring.
Hemkommen påminde han sig att han vid ett tillfälle under dagen stått
under en ek och borstat myror från kläderna. Här fanns kanske
förklaringen. Vid sitt arbetsbord tillverkade han i stundens ingivelse
en myrimitation bestående av två rundade korkstycken, sammanhållna av en
nylonlina fastsurrad vid krokskaftet. Han prövade sin innovation i
närliggande vatten, och fann snart att han skapat en vinnare, särskilt
sedan han bytt det bräckliga korkmaterialet mot balsa.
Bindtråds-myran
Jag band mina första exemplar av den
här myr-representationen i unga år, kanske efter att ha sett ett
liknande mönster i någon tidskrift. Om ursprunget vet jag ingenting.
Flugans kropp formas av bindtråden som sedan lackas. Oftast använder jag
vanligt hackel till myrans ”ben”, men tycker om att variera. Myrorna på
bilden har fått sina ben av fibrer från en nylonborste, vinklade med
hjälp av pincett. I motsats till de flesta myrimitationer är det här en
utpräglad sjunkfluga. Det vaxartade, blanka skalet runt en myras kropp
gör den i det närmaste osänkbar. Tydligen omedvetna om detta faktum tar
fisken Bindtråds-myran med stor entusiasm.
Polycelon-myran
Till sist ytterligare en variant på
myr-temat. Materialet är polycelon, som garanterat håller flugan
flytande i alla väder. Flugan är praktiskt taget viktlös, och ger ett
lätt avtryck på ytfilmen likt det en myras kropp gör.
Att fiska myrimitationer är på det hela
taget en stillsam och avkopplande sysselsättning, framför allt därför
att man inte behöver jäkta som under en kortvarig sländkläckning. Myror
har en alldeles speciell attraktion för fisken. Man kan ta tid på sig,
välja mönster i godan ro och planera sina kast. Om fisken tog den förra
myran som kom drivande tar den också nästa – även om det dröjer en
kvart.
Text och bilder: Rolf
Ahlkvist 2007 ©
Besök gärna Rolfs hemsida:
www.ahlkvist.net/ |
