Det bortglömda bäckfisket, flugfiskeartikel av Jan-Åke Fritzson

Uppdated
2008-01-04
English version

Det bortglömda bäckfisket
Av Jan-Åke Fritzson

Mängder av små strömvatten ligger outnyttjade och väntar bara på att upptäckas. Även om de vanligtvis endast håller mindre bäcköring och dessutom riskerar att få väl lågt vatten en bit in på sommaren, skulle de med rätt biotopvård kunna bli en intressant flugfiskeresurs. Så låt dig inte luras av ett vattendrags storlek; även ett litet strömvatten kan hålla storfisk

Även små vatten kan bjuda på stora överraskningar.

För mig är den lilla ån ett spännande flugfiskevatten - om än i miniformat där den letar sin väg genom smålandsskogen, porlande över snabba, steniga bottnar med vitskum efter blanknackarna, för att sedan ändra tempo genom madens tuvlandskap med älggräs och kaveldun, där den ibland svartnar i djuphålor och bakvatten under alrötter och överhäng.

I sitt övre lopp är den öringens barnkammare, men i djuphålorna bara någon kilometer längre ner står kilosfiskarna på präktiga revir, och de flugfiskare som med en fnysning avfärdar ån som fiskevatten, skulle bli överraskade om de visste vilka bäcköringar den hyser.

Längst nedströms finns en gammal kvarndamm - ett minne från svunna tider - som än idag ökar vattenvolymen och ger åns öringar chansen att växa till ordentligt. Öringen på bilden ovan är tagen just i åns inlopp i dammen. Den tog flugan på endast tre decimeter djupt vatten en augustikväll för några år sedan och vägde närmare två kilo...

En annan liten å, belägen endast några mil från den första, gömmer på färggnistrande bäckrödingar - ett resultat av utplanteringar på 30-talet. Bäckrödingarna lekte, etablerade bestånd och spred sig allt längre upp i åsystemet, samtidigt som de fördvärgades i de övre, mindre grenarna. Men längre nedströms, där åns vattenvolym ökar, finner man större bäckrödingar i djuphöljorna - inga jättar kanske, men fisk på tre, fyra hekto är inte ovanliga - och den största jag fått där vägde hela 9 hekto.

Det finns många sådana bäckar och åar, men de flesta flugfiskare åker förbi dessa små strömvatten utan att ge dem någon uppmärksamhet, eftersom de tycks vara allt för små att fiska i. Man tror helt enkelt inte att de kan hålla fångstvärdig fisk, och dessutom anses de svårfiskade, eftersom träd och buskar oftast bildar täta valv över vattnet och omöjliggör traditionella kast.

För mig är de istället en utmaning. Här ställs mitt kunnande på verkliga prov - både vad gäller kastskicklighet och förmåga att läsa vattnet. jag får smyga som en indian, och fisket blir extra spännande när kastlängderna är korta och jag ser fisken jag kastar på och kan följa händelseförloppet när de stiger och tar flugan...

Författaren fiskar ett av sina småvatten.

En bortglömd resurs

Det finns en stor resurs i mängder av sådana småvatten över hela vårt land. Men vi tycks alltså inte uppskatta dem efter förtjänst. Kanske beror det också på att öringen i dem oftast är liten och därmed inte upplevs som fullt fångstfärdig - även om det inledande exemplet visar på motsatsen. Men i ett litet strömvatten kan också en öring på några hekto vara mer än fullvuxen, eftersom vattnet helt enkelt inte producerar större fisk.

Att ta upp fisk, som i ett större vatten inte skulle hålla minimimåttet, kan i en bäck eller liten å till och med vara god fiskevård. En utglesning i beståndet tillåter kvarvarande fiskar att växa bättre - de enskilda fiskarna är nämligen beroende av den biomassa fisk av en art som vattnet kan producera inom en speciell näringsnisch. Blir näringskonkurrensen för stor, kan beståndet visserligen bestå i antalet individer - men fiskarna kommer att fördvärgas. Därför måste vi bedöma storleken på fisken efter varje vattens förutsättningar. En trehektosöring kan alltså vara liten i ett vattendrag - medan en motsvarande fisk är en jätte i ett annat, där beståndstätheten och vattnets näringsrikedom begränsar tillväxtmöjligheterna. I det senare fallet kan det alltså vara en välgärning att ta upp också mindre fisk för att skapa en utglesning, som gör att fler öringar kan växa till, bygga upp könsprodukter och bidra till leken med sina gener. Det kan till och med vara rätt med ett "omvänt" minimått, så som man gör på många platser i USA. Man sparar den större fisken - och glesar ut bland den mindre.

Ett fiske baserat på det enskilda lilla strömvattnets förutsättningar kan därför ge ett intressant och spännande flugfiske, samtidigt som det bidrar till en aktiv fiskevård att fiska på och behålla också de mindre öringarna. Vi har mängder av sådana bäckar och små åar, som skulle kunna skapa nya flugfiskevatten, om uttaget baseras på biologiskt hållbara förutsättningar, och om vi som flugfiskare accepterar att kliva över den mentala barriären som det innebär att fiska efter - och också behålla - mindre fisk.

Moderna spön och lätta linor

Utvecklingen av dagens kolfiberspön innebär att vi fått möjlighet att fiska med lätta spön för lina 3-4. Idag anser vi en normalutrustning vara ett relativt långt spö avsett för lina 5 eller 6, medan standardutrustningen för 15 -20 år sedan ansågs vara klass 7-8. Utvecklingen tycks emellertid ha prioriterat de nya kolfibermaterialens egenskaper genom att producera längre spön på 9-10 fot för att kasta en lång lina. Men kolfibern har också givit oss möjlighet att köpa korta spön för lätta linor och precisionskast. Intresset för att utnyttja kolfiberns kastegenskaper i extremt korta spön för lätta linor tycks emellertid inte ha varit lika stort hos de nordiska flugfiskarna, varför marknaden hos oss domineras av längre spön som inte passar lika bra för bäckfisket. Korta spön finns emellertid på marknaden, och det är inte heller någon svårighet att få tag i flytlinor i de lägre AFTM-klasserna. Med korta, känsliga spön i de lättaste linklasserna ökar nämligen känslan för fisket i våra minsta strömvatten, samtidigt som också en liten fisk blir nog så spännande att kroka och drilla på lätta grejor. Ju fler som kommer underfund om kvaliteterna i detta fiske, desto högre status kommer det också att få i allt bredare flugfiskekretsar. Därmed kommer också intresset att öka för att värna alla de små strömvatten som idag ligger mer eller mindre för fäfot.

Bilda fiskevårdsområden

Det största problemet kring fisket i dessa små strömvatten är oftast av administrativ art. I norra Sverige är många gånger ägaren ett stort skogsbolag, som säljer fiskekort för ett helt område, där då också bäckar och smååar ingår.

I södra Sverige är ägarstrukturen oftast en annan. Här kan ett endast kilometerlångt strömvatten ibland ha ett flertal ägare, varför det är svårt att köpa fiskekort om inte ett fiskevårdsområde har bildats. Varje enskild vattenägare är kanske ointresserad att sälja fiskekort till sin del av ån. Det ger inga pengar - bara en massa obekväm administration. Bildandet av större, sammanhängande fiskevårdsområden är därför nyckeln till att denna sportfiskeresurs ska kunna utnyttjas. En annan nyckel till bra fiske är någon form av kvotering eller begränsning, så att det lilla strömvattnet inte överutnyttjas. Som det ser ut idag, så får man försöka få tillåtelse att fiska genom att tala med vattenägaren direkt. Han kanske till och med är intresserad av att en enskild flugfiskare - eller grupp av flugfiskare - fiskar hans vatten, eftersom vi kan bidraga med kunskap om öringens miljökrav och hur ett vatten lämpligen ska skyddas - en kunskap som normalt inte finns hos markägaren, men som i dagens miljömedvetna samhälle förstår vikten av att ha ett levande vatten på sina marker. Aven skogsbruket börjar idag bli lyhört för våra aspekter på vad en aktiv miljövård kräver av hänsyn till öringens biotop.

I små strömvatten kan enkla biotopåtgärder
som byggandet av lågvattenhöljor och
strömkoncentratorer gynna öringen.

Insekter, flugor och fisketeknik

Mina egna erfarenheter från detta fiske baserar sig främst på små strömvatten på Småländska Höglandet, som för övrigt med sin natur och klimat mycket påminner om det norrländska skogslandet.

I mina vatten finns både bäcksländor, dagsländor och nattsländor, ibland i väl avgränsade kläckningsperioder, men oftast måste öringen utnyttja allt som kommer flytande med vattnet. Den har helt enkelt inte råd att vara alltför kräsen, och åtskillig föda består den omgivande terrängen med; till exempel larver och vuxna insekter som faller ner från träd och buskage.

Nedströms fickfiske med våtflugor kan vara intressant. Men oftast är vattnen grunda och bottnarna täckta med nedfallna grenar eller al- och viderötter som växer ut i strandkanten. Att fiska med våtfluga kan därför många gånger bli väl frustrerande, eftersom man lätt fastnar med flugan.

Då har man bättre kontroll över en torrfluga, som man kan styra uppe på vattenytan. Ett absolut krav är att den knappast råd att vara alltför kräsen i sina matvanor. Svårigheten är närmast att komma inom kasthåll; här kan man inte klampa fram som vid regnbågssjön eller i den stora älven. Fisken "hör" med sitt sidoorgan vibrationer från våra steg på land, och den som inte kan smyga ljudlöst har ingen chans. Men den som lärt sig att försiktigt nalkas ett vatten med vild, om än småvuxen öring, kan i våra bäckar och smååar finna ett mycket stimulerande, spännande och för många ännu oupptäckt flugfiske med nya dimensioner.