|
Silkeslinor … inte bara
nostalgi
Av Anders Johannesson
Vi som fiskat
med silkelinor ryser av välbehag när vi minns ljudet från den tunna
linans rassel genom spöringarna. Så effektivt den skär genom vinden och
lägger sig rak, utan besvärande bukter, på vattnet. Kastlängd blir
effektiv fiskelängd, utan korrigerande inhalning. Men det gäller att
spara på ammunitionen, kasten – för inte sällan finner man sig annars
stående med en lina som börjar tappa flytförmågan precis när vakfesten
börjar.
Silkeslinor är kostbara ting som
inte bara ger sköna nostalgitrippar – men kanske vi i en framtid kan
fiska med linor där plastens och silkets bästa egenskaper finns
förenade.
De flesta av oss köper nog en
fluglina utan någon vidare eftertanke, ibland. Den är av plast och inget
märkvärdigt med det. Färgen varierar en smula men är allt oftare av
någon pastellfärgad kulör. I butikerna finns det enbart olika
klumplinor, allt annat är en lapsus när återförsäljarna har beställt hem
sina varor, som det verkar. Skulle man fråga efter en dubbeltaperad så
gäller det att expediten uppnått en viss ålder för att minnas att det
har funnits sådana. Själv tillhör jag det mossiga gardet som minns att
det till och med fanns otaperade linor – level – i butikerna när jag
började med flugfiske en gång i tiden. Då var även silkeslinor ett
alternativ, men de stod absolut inte för någon stor andel i
redskapsutbudet vid början av sjuttiotalet.
I Preben Torp Jacobsens Fiske
med nymf från 1974 kan man i kapitlet om utrustning läsa följande;
»För nymffiske använder man alltid flytande linor, och idag är
syntetiska linor enligt modell Air Cel Supreme från Scientific Anglers
Inc. nästan helt förhärskande bland flugfiskarna. Under senare år har
det i tidningar pågått en diskussion om syntetiska linor kontra
impregnerade silkelinor, men den är endast av rent akademiskt intresse.
Ingen fiskare vill väl idag utföra allt det arbete som de gamla
silkelinorna krävde, dels för att flyta, dels för att de inte efter en
tids användning skull klibba ihop. De moderna linorna flyter hela
dagarna och kräver bara ett par tvättningar om året om man använt dem i
mycket förorenade vatten. För all del, de kastar kanske inte så bra,
eftersom de är tjockare än motsvarande silkelinor av samma tyngd och de
är kanske sämre att skjuta lina med vid kasten, men det väsentligaste är
att de flyter bättre och längre än de gamla silkelinorna.«
De första silkelinorna
De första silkeslinorna lär ha
tillverkats 1880 av Eaton Deller i England. En av de mest välkända
silkeslinorna, Kingfisher, tillverkades av samma fabrik som gjorde Hardy
Corona. Den förstnämnda var referensen – alla andra större tillverkare
hade gått över till plast – när jag själv tog mina stapplande första
steg med flugspöet i hand, även om det fanns mest plastlinor vid
vattnen. Silkeslinorna tillverkades av 16 stycken trådar som var
oljeimpregnerade, handslipade och polerade.
På bordet har jag ett exemplar
av H. G. Tapplys Tackle Tinkering från 1946. Där beskrivs hur man
färgar, skarvar, impregnerar och fettar in silkeslinor. Dessutom får
läsaren tips om hur en sådan lina kan renoveras. Det förefaller ju minst
sagt omständligt i dagens läge. Vidare klagar författaren att linorna
har olika vikt om de kommer från skilda tillverkare, med andra ord –
inget har hänt sedan dess …
I bokhyllan har jag en katalog
daterad 1938 från Bröderna Sandström, som bedrev handel med
sportfiskeredskap på Norrlandsgatan i Stockholm. Den är häftad och
tryckt på glättat papper. Med sina 185 sidor så får man en tydlig
inblick i hur den tidens redskap såg ut.
De sålde bland annat målringar
för casting. De beskriver bland annat hur det vid castingtävlingar i
Boston kastades 61 yards med ett spö som vägde 164 gram. Hur långt spöt
var får vi inte veta; men som referens, ett Hörgårds Konkurranse d, 9
fot, med mässingholk och hålbyggd butt har den vikten i fabrikskatalogen
från 1978. Linan var en specialtaperad så kallad Hedge’s balanced taper!
En Hedgelina var en tredjedel lättare trots att den dessutom var en
tredjedel längre. Vidare salufördes engelska Hardys Brothers linor –
Corona och Filip – de var längre än man skulle kunna tro, 30 till 40
yards! Dubbelt så långa som den dubbletaperade Abulon tourist som jag
hade för mer än trettio år sedan.
Stockholmsfirman Bröderna
Sandströms
redskapskatalog »Sportfiske« från 1938
Plastlinornas intåg ingen
succé
De första plastlinorna såg
dagens ljus 1953 hos Cortland. De hade en taperad kärna av terylene och
en coating av pvc. Detta blev ingen succé. De var dyra, dåliga och
sprack efter kort tid. Redan året efter föddes en verklig konkurrent
hemma i köket hos Leon Martuch. Den 13 januari 1954 föddes Air Cel och
Scientific Anglers inledde sin bana som fluglinetillverkare, företaget
började för övrigt sin bana 1945 med att tillverka spötuber av
magnesium! Dessa linor hade en jämtjock kärna och taperingen gjordes i
coatingen så som i dag. Linorna kunde flyta tack var de inbakade
luftblåsor som fanns i coatingen. De åstadkoms genom en vätska som fanns
i den spunna kärnan och som förångades under tillverkningsprocessen.
Men det skulle dröja ända till
1962 innan fluglinan så som vi har vant oss vid såg dagens ljus. Air Cel
Supreme frälste världen från silkelinor, som sjönk precis när
flytkraften behövdes som mest. Dessa första plastlinor klassificerades
enligt det gamla bokstavssystemet. Ett system där varje bokstav
motsvarade en diameter. Det funkade givetvis inte så bra med samma
klassificeringssystem för såväl syntet- som silkelinor. Bokstavssystemet
kommer för övrigt från »British Wire Standard« som användes för att
benämna ståltråd! Scientific Anglers patent licensierades ut till ett
flertal tillverkare och dessutom hade de ett »private label«-system för
de redskapstillverkare som ville ha en egen lina.
Lintester i FiN
En kväll satt jag och drog mig
till minnes en del gamla artiklar från tidningen Flugfiske i Norden; det
visar sig att det funnits en del under resans gång som anknutit till
forna dagars linor. Under vinjetten Nytt på marknaden så hann Bengt Öste
och det flitiga testlaget med att pröva både det ena och det andra.
1980, i Flugfiske i Norden nr 2, testas en silkeslina från Heron som var
så löst spunnen att det verkade vara en dappinglina. I följande nummer
testades Orvis dacronlina som skulle ha egenskaper som en silkeslina,
men med den positiva skillnaden att den kunde fettas in utan att torkas
först! Här rekommenderades dock den gröna Mucilin, den med silicon till
skillnad från den klassiska röda.
1987, i Flugfiske i Norden
nummer 2 annonseras en riktig »klassiker« som debatterades den säsongen
och flera år efteråt, nämligen Airflo – den stumma linan med kevlarkärna
(ett handelsnamn från DuPont för en Polyamid-variant, Nylon kallas det
oftast) som skulle ge lika goda krokningsegenskaper som en silkeslina!
De första testerna var positiva, sedan gick åsikterna isär om hur bra de
i själva verket var. Vi som var med då kommer att minnas denna följetong
länge. Många av oss kommer kanske bäst ihåg linans skapare – Paul
Burgess – för hans bok, Fly Fishing a logical approach.
Engelsktillverkade
silkeslinan Phoenix
I Flugfiske i Norden nummer
4/1987 testas en silkeslina från Phoenix i England tillverkad av Noel
Buxton. Där jämför Öste den stumma linan med sitt påtvingade
Strindbergsäktenskap som den gamla Coronan hade varit en gång i tiden
och påpekade att den lutade åt det tyngre hållet och krävde ungefär en
burk Mucilin åt gången…
I den här vevan minns jag att
firman M&M Sportfiske i Göteborg, som hade sin »Skarp’s hörna«, sålde en
silkeslina från franska tillverkaren J. M. Dubos.
J.M. Dubos silkeslina
marknadsfördes under åttiotalet i Sverige.
Silkeslinor på kontinenten
Hur som helst var jag på jakt
och fiskemässan på Killesberg i Stuttgart 1999. Där vimlade det av
splitcanespön, kastuppvisningar och besökare som prövade spön.
De kastade inte alls som vi här
uppe i Norden. Inga längdkast! Mest korta kast under fejkade grenar och
andra små tricks som passar deras – allt som oftast – små vatten. I var
och varannan kavajficka tycktes det finnas en rulle med silkeslina! Det
väckte en del minnen från forntiden … Året efter läste jag en artikel i
Fliegenfishen, oftast kallad »Flifi«, skriven av den tyske spöbyggaren
Rolf Baginski. Artikeln handlade om den nye ägaren till Phoenix lines,
Mike Brooks och hans linor. Intressant så det förslog.
Senare samma år var jag vid
Gmündner Traun i Österike och på hemvägen stannade jag till hos Walter
Brunner –som har sin verkstad i den lilla barockstaden Steyer – en
splitcanevärldens stora ikoner. Han var lite stressad till en början,
men ganska snart förstod han att jag inte kommit för att beställa ett
spö och andades då lättad ut – för beställningar hade han mer än nog av.
Han visade mig foton – bland
andra ett där han hade fått kroken i örat! – och berättade om sina
fisken med Charles Ritz och hur Hans Gebetsroither hade hjälp till med
utvecklingen av vissa aktionstyper, de mycket snabba »Wildwasser«. En av
modellerna i serien är för övrigt uppkallad efter H. R. Hebisen, en
gammal casting-mästare. Längs Traun används ofta »Österreichischer
Wurfstil« eller Gebetsroither. På tyska språket finns två böcker av
Heinz Lorenz som behandlar den kaststilen. Fliegenwerfen med isbn nummer
3-275-01293-2 rekommenderas varmt för den nyfikne. För vissa av sina
spön rekommenderar han enbart dt-linor medan andra modeller är klassade
för två olika linvikter. Den som vill hålla mycket lina i luften skall
då välja den lägre klassen, enligt hans rekommendation.
När Brunner såg min
garrisonkopia av modell 218 – 8 fot 6 tum – för en sexa, byggd av
synnerligen välväxt »rackelhane cane«, rekommenderade han mig att skaffa
en silkeslina.
Silkeslinans fördelar består
Sagt och gjort, jag ringde upp
en tillverkare och ställde mig i kö för en lina. Det blev en lång
väntan. Linan blir bara bättre och bättre allt eftersom den slits in.
Den där stumma känslan är i vissa situationer guld värd – man kan ge
blixtsnabba mothugg. Man kan kontrollera flugan på ett sätt som
förefaller vara rena trolleriet. Linan saknar minne och ligger rak och
fin på vattnet, viktigt vid fiske i stilla vatten. Den är tunn och skär
luften fint vid kast, tar mindre plats på rullen och är mindre synlig i
vattnet. Att den sedan måste fettas och torkas med jämna mellanrum kan
jag acceptera i vissa lägen, men givetvis inte under alla
omständigheter.
Vid kvällsfiske i
regnbågstjärnet hemmavid funkar den tre kvällar på samma infettning.
Proceduren tar inte lång tid, däremot skall den torka mellan gångerna,
men man kan ju ha öglor i ändarna och vända linan under dagen så flyter
den dubbelt så länge. Sedan kanske det kan vara så att man inte kastar
lika mycket som med en plastlina utan spejar lite extra och därmed inte
piskar sönder vattnet. Vid en paus kan man ju dessutom repa av linan och
hänga upp den i en buske om det är fint väder, och för att ytterligare
skynda på processen kan linan dras genom en bit sämskskinn. Slitstyrkan
förefaller synnerligen god. Efter fem säsonger är den i topptrim!
Däremot tror jag inte man skall överskatta möjligheten att använda den
som sjunklina, sinktip eller intermediate i en och samma lina. Men det
kan ju vara den resandes ensak.
Återupptäck silkelinan
Att jag inte är ensam om att ha
återupptäckt silkeslinans goda egenskaper framgår av ett kapitel i boken
Sportfiske 2003. Texten »Världens bästa flugfiskare«, av Mats Blidström,
handlar om flugfiske- VM och här belyser en spanjor fördelarna som en
silkeslina ger under vissa situationer. Men priset på 4000 sek
avskräcker!
Idag 2005 är priserna lägre och
dessutom har nu även anrika Pezon et Michell tagit upp silkeslinor i
sitt program.
Som grädde på moset lanserar nu
Cortland en syntetisk lina kallad 444 Classic Sylk Fly Line. Den är tunn
och sägs vara extra lämplig för splitcane- och glasfiberspön som ju ofta
är försedda med mindre spööglor.
Cortlands syntetiska
silkelina 444 Classic Sylk.
Ett spännade test väntar! Är
detta vad vi väntat på så länge? En lina som skär luften lika fint som
en syntetisk sjunklina. Som underlättar finessen att lägga en torrfluga
i regnbågstjärnet, alldeles bredvid näckrosbladet, och så göra ett litet
och väl kontrollerat men hastigt ryck för att reta fram det där hugget
som kanske behövs för att rädda äran när middagen skall fixas. Eller
kroka i det där blixtsnabba mothugget när fisken biter i en nymf. En
tunn lina kastar dessutom mindre skugga över bottnen när solen skiner.
Kanske får vi framtiden
möjlighet att fiska med linor som har de bästa egenskaperna från båda
epokerna … Kanske får vi inom en inte alltför avlägsen framtid möjlighet
att fiska med linor som besitter de bästa egenskaperna samlade från båda
epokerna?
Text och bilder: Anders Johannesson 2005
©
|
