Det är inte länge sen jag började flugfiska. Upprinnelsen till det hela var en slump för fyra år sen. Jag gick förbi skyltfönstret på Myrorna och såg ett gammalt flugspö med prislappen 25 kronor. Spöt i fråga var ett 8 ft Elbe #7-8 med en aktion långsammare än det mesta. Jag hade ingen rulle, ingen lina och framför allt ingen aning, men efter en tids surfande på nätet och undrande i den lokala butiken löste sig problemet.

  Provturen, om man inte räknar in de första kasten på gräsmattan, gick till ett litet strömvatten i närheten av sommarstugan. Ingen fångst beroende på en teknik som definitivt skrämde allt vad fisk heter. För att kunna kasta stövlade jag ut mitt i strömmen och klättrade upp på en stor sten, med utsikt över ett fint bakvatten. Allt detta med solen i ryggen! Men även om det inte blev nåt den turen, och inte heller på bra många turer därefter, var intresset fött.

  Efter att ha läst och studerat, tränat kastteknik och bundit flugor gick en resa till fjällen där den första lilla öringen steg till min Klinkhamer. Och nu övergick intresset till besatthet, med allt vad det innebar.

  Efter många inköp av spön, linor, rullar och en massa andra måste-ha prylar hittade jag det spö som jag ville ha. Men så förra julen fick jag en bok av min sambo, Gimåflugorna av Lars-Åke Olsson. Den mannen hade ju figurerat i en hel del fiskeprogram och han fick ju fisk med sina spön. Kontentan blev att jag skulle skaffa ett splitcanespö.

  Jag började återigen konsultera Internet och konstaterade snart att det låg lite över min budget. Intresset svalnade en smula men det pyrde fortfarande längst in nånstans. Böcker införskaffades och plöjdes från pärm till pärm. Det ha-begär som föddes förbyttes snart mot en växande respekt. Dels mot spöt och materialet, dels mot de hantverkare som gjort dem. Eftersom jag har tummen mitt i näven kombinerat med ett uselt tålamod känner jag alltid respekt för människor som kan skapa med sina händer. Oavsett om det gäller knyppling, kåsor eller splitcane-spön.

  Den ekonomiska biten med splitcanespön hängde fortfarande över mig. Förra sommaren föddes min dotter och på hösten började jag studera igen. Detta innebar ju att livet fick en annan riktning och ekonomin på fiskefronten gick i istid. Med andra ord inga spön... Men det låg och pyrde fortfarande...
Så en dag för ungefär en månad sen hittade jag, återigen av en slump, en hemsida på Internet. Det var nog rubriken på fiskeforumet som fångade mitt intresse. Den gick nåt i stil med "ett flugfiskeliv till salu" och när jag öppnade den hittade jag hem. En hel hop med splitcane-spön till priser som även jag förstod att de var bra.

  På ett icke fullt så smickrande sätt för en ung man i min ålder skaffade jag fram pengar och ringde numret i annonsen. Det svarade en lugn norrlänning i andra änden; det är Stefan. Efter en stunds rådfrågande slutade samtalet med att kontonummer och adress utbyttes. Jag skulle snart bli ägare till ett alldeles eget splitcanespö. En av de längsta veckorna på mycket länge sniglade sig fram. Det var mycket i plugget och mycket att pyssla med därhemma men så kom fredagen. Och posten. Ivrig ringde jag hem till min sambo för att kontrollera att paketet hade kommit. Det låg mycket riktigt en avi i brevlådan och planerna gick i lås. Jag hämtade ut spöt på hemvägen och gjorde ett nödstopp för att fylla på kaffetermosen. Sen bar det iväg ner till klubbsjön.

  Väl nere vid sjön satte jag mig vid vindskyddet, hällde upp en kåsa kaffe och plockade fram spöt. Det var använt, det syntes, men det också det finaste jag sett i spöväg. Efter lite granskande och montering enligt konstens alla regler, tacklade jag upp linan. Gjorde några försiktiga provsvingar. Det verkade tungt och klumpigt. Men vad jag bedrog mig. När väl linan befann sig i luften var jag såld. Mitt grafitspö är inte dåligt på nåt sätt, tvärtom, men det här var nåt ända in i hästväg. Allt det som jag läst om att "splitcane kastar sig självt" och andra, vad jag betraktat som klyschor, stämde åtminstone på det här spöt. Vilken känsla! Den kvällen blev det bara en snabb kontakt med en av sjöns gamlingar innan fisken avgick med segern och flugan. Men vad gjorde väl det, jag fick känna ett gung och en känsla som gav mersmak.

Text och bild av Magnus Berg 2008 ©