Den dubbeltaperade linan har kommit i skymundan, menar författaren till den här artikeln. Numera startar nybörjaren med en klumplina och lär sig därmed sällan att kasta riktigt rätt DT-linan har många fördelar, och samtidigt slipper man klumplinans avigsidor. Kanske är det dags för de dubbelt avsmalnande linornas renässans...

DT-linan både kastar bättre och är lättare att manövrera på vattnet.

  Fantastiskt vad den här linan flyter genom luften, löd Jans spontana utrop. Han hade tidigare inte varit riktigt nöjd med sin kastteknik, och nu var han elev i Gimdalens flugfiskeskola.

  Jag hade studerat hans kaststil och kunde inte peka på något direkt fel. Därför visste jag också med vilken medicin han skulle behandlas. Jag tog av min egen flugrulle från spöet, och tillsammans bytte vi lina på hans spö.

  Hans omedelbara kommentar blev den ovannämnda, "oj, fantastiskt vad den här linan flyter". Hans fluglina var av en annan typ än min egen. Ungefär sju flugfiskare av tio använder samma lintyp som Jan, nämligen klumplinan. Tidigare trodde jag att klumplinefiskarna kom från södra och mellersta Sveriges sjöfiskeområden. Jag hade fel. Fler och fler flugfiskare använder av någon anledning klumplinan i stället för den dubbeltaperade, vare sig de fiskar i sjöar eller strömmande vatten. Jan är inte den första, som jag lånat en av mina dubbeltaperade linor till. Han är inte heller den första, som förvånat upptäckt att den dubbelavsmalnande fluglinan påverkar hans kastteknik positivt.

  Jag hör ibland, och läser någon gång då och då, att nybörjaren skall skaffa sig en klumplina - för då lär han/hon sig snabbare att kasta. Kasta betyder då ofta att kasta långt, inte kasta rätt. Kastträningen äger för det mesta rum på en gräsmatta eller på en badbrygga. Det betyder att ytan framför kastaren är stor och ett kast på 8 10 m ser väldigt kort ut. Kastlängden 11 måste" ökas, och eftersom kastaren är nybörjare sker det genom extra kraft och med största säkerhet blir kastet misslyckat.

  Det är min absoluta övertygelse att nybörjarens första fluglina bör vara dubbelavsmalnande (dubbeltaperad). Med den lägger han/hon en god grund till den kastteknik, som skall följa honom/henne genom resten av livet. Det är mycket viktigt att den första kontakten med det första flugspöet och den första fluglinan blir positivt. En viktig sak är också att den dubbelt avsmalnande linan inte har samma status, som klumplinan i längdkastarsammanhang. Det betyder att nybörjaren lugnt kan koncentrera sig på att lära sig de rätta rörelserna med den linlängd som han/hon behärskar.

  Min fluglina

  Jag växte upp tillsammans med dubbeltaperade silkelinor och fiskade i små vattendrag där presentationen av flugan var det viktigaste. Jag blev medveten om det under mitt första flugfiske, som bedrevs med metspö, nylonlina och våt- och torrfluga i en liten bäck på cykelavstånd ifrån mitt hus. Den här lilla bäcken, som hade ett fint bestånd, inte av bäcköring, utan av harr, lärde mig hur jag skulle sätta ner en liten torrfluga eller föra en våtfluga med hjälp av mitt metspö, som hade linan fastknuten i toppen. Under flera somrar och många intressanta fiskestunder lärde jag mig att flugan/flugmönstret inte var det viktigaste - utan hur jag visade flugan för fisken.

  Efter ett par flugfiskeutrustningar, och ett tiotal år som flugfiskare skaffade jag mig en dag den "nya" fluglinan, klumplinan. För att göra en lång historia, kort, så har jag aldrig någonsin tyckt om klumplinan. Jag har använt den i strömmande vatten och i sjöar under skiftande förhållanden men den har aldrig tagit första platsen från den dubbeltaperade fluglinan utan förblivit en komplementlina, som jag lagt ner i fjällpackningen ifall jag skulle råka komma till en rödingsjö. Jag har ibland använt den en gång per år eller en gång vartannat år. Det är allt.

  Det är mycket möjligt att det för mig mera handlar om känslor och mindre om teori och förnuft, men faktum är att jag kan göra allt med den dubbeltaperade fluglinan, som jag kan göra med klumplinan och samtidigt slippa de negativa upplevelserna som jag får med klumplinan. Klumplinan är för mig mera okontrollerbar, ryckig, fladdrig och dominerande ungefär som om den gör som den vill, inte som jag vill. Bara känslan när jag håller den tunna skjutlinan bakom klumpen mellan vänsterhandens fingrar, i stället för det trygga "där är den medvetandet", som den tjocka dubbeltaperade linan ger mig, är nog.

  Den avgörande testen

  I somras bestämde jag mig för att bestämma mig: dubbeltaperad lina och klumplina eller enbart dubbeltaperad lina.

  På kastplanen utanför huset stegade jag upp en längdkastningsbana och tog fram mitt 10 fot långa flugspö och två fluglinor, en WF-lina (klumplina) i klass 6 och en DT-lina (dubbeltaperad eller dubbelavsmalnande) i klass 6.

  Resultatet av en timmes "tävling" blev:

1. Med DT-linan kastade jag som längst 28 meter, med WF-linan 30 meter.

2. Med DT-linan kunde jag kasta en rak lina och tafs i 7 av 10 kast. Med WF-linan kunde jag aldrig sträcka linan och tafsen (gällde alltså vid långkasten).

3. Jag kastade snabbare 28 meter med WF-linan än med DT-linan.

4. Jag blev imponerad över DT-linans utomordentliga skjutegenskaper, som många menar är mindre goda. Med 10-12 meter lina utanför toppöglan sköt den med lätthet 5-7 meter lina. WF-linans goda skjutegenskaper är ju kända. Klumpen drar lätt med sig den tunna skjutlinan. DT-linan blir för varje meter utanför toppöglan tyngre och tyngre, och drar därigenom mer och mer av den del som finns i spöringarna.

5. WF-linan uppförde sig i luften som de drakar vi gjorde som pojkar, d.v.s. de drakar som inte fick någon stjärt eller för kort stjärt. Den blev slängigare och mera okontrollerbar och kunde inte vid extrema kastlängder läggas rak. DT-linan flöt, som Jan sade rakt och säkert i luften eftersom den är lika tjock hela vägen så när som spetsen. WF-linan däremot har en smal skjutlina mellan spöspetsen och klumpen som bryter helheten.

6. Jag upptäckte att det gick att kasta långt med en DT-lina.

  Mitt linsortiment består numera av dubbeltaperade linor i klass 4, 5 och 6!

Den dubbelavsmalnande linan är lättare att menda och att rollkasta, eftersom kraften från spöet kontinuerligt överförs till linan. Övergången från WF-linans klump till den tunnare skjutlinan bildar däremot ett – gångjärn - (se pilen), som gör vissa kast svårbemästrade, eftersom en del av kraften går förlorad. Det är också här, i själva övergången, som klumplinan slits som hårdast vid vanliga överhandskast.

  DT-linans goda egenskaper

  Jag har redan nämnt en del av de goda egenskaper som DT-linan har, bl.a träffsäkerheten, mycket beroende på att man hela tiden håller i den och aldrig släpper den ifrån sig. En annan är dess goda ekonomi d.v.s dess livslängd.

  För några år sedan köpte jag en dubbeltaperad lina i en mellanprisklass, varken dyr eller billig. Eftersom linan smalnade av åt bägge ändarna hade jag två linor i en. Den ena halvan av linan användes medan den andra satt längst in på rullen. Under tre intensiva fiskesomrar fiskade jag med den och fick i slutet av den tredje sommaren de svarta prickar, som förebådar sprickorna. Men den sprack aldrig. jag vände den i alla fall och fiskade med den andra halvan ytterligare två säsonger utan att få sprickor!

  Fem år använde jag fluglinan! Jag hade kunnat fortsätta om jag velat, men andra intressanta linor väntade på sin chans.

  En fluglina består av en inre flätad kärna, som utanpå har ett eller flera skikt av syntetmaterial. Det säger sig självt att den tjocka magen hos den dubbeltaperade linan är starkare än den smala klumplinans tunna ytterhölje. Den flätade kärnan är lika tjock hos de bägge. Det är också WF-linans tunna skjutlina, som oftast ligger i toppöglan och glider fram och tillbaka under luftkasten medan linhanden ökar tempot och intensiteten. Det är här sprickorna kommer.

  Det sägs många gånger att klumplinan kastar bättre i stark vind, men jag håller inte med om det. Visserligen är den dubbeltaperade fluglinan tjockare, har större yta och fångas på så vis lättare upp av vinden, men samtidigt är den tyngre och kraften hos kastaren och spöet transformeras effektivare ut till spetsen av linan utan att brytas. Här har klumplinan sin svaga länk i den tunna men lätta skjutlinan, som inte kan och inte heller ska hjälpa till i kastet, utan bara har till uppgift att vara en sammanbindande länk mellan klumpen och kastaren.

  DT-linan rullkastar eller switchkastar alldeles utmärkt, eftersom den tjocka delen hela tiden finns inne i spöringarna. WF-linans korta klump tar snabbt slut, och sedan kommer skjutlinan, som givetvis inte förmår förmedla kraften hos spöet och kastaren ut i klumpen.

  Inte heller kan WF-linan mäta sig med DT-linan vid mendning, d.v.s att lyftas uppströms eller nedströms för att på så vis få linan, tafsen och flugan att flyta rätt på eller under vattenytan.

  Vid överhandskast (det vanliga flugkastet) med backhandavslutning eller forehandavslutning finns DT-linans tjocka del inne i spöringarna och medför att linan styrs i luften ned mot vattnet med fullständig kontroll.

  Dags för renässans

  De två bästa kastarna, som jag sett under mitt flugfiskarliv, är Johnny Johansson från Sverige och Jim Hardy, Hardy Brothers, från England. Det är en njutning att studera dessa mästare, som kastar långt eller kort med samma eleganta, kraftbesparande stil utan att till synes anstränga sig. Teknik är ju att utföra rätt rörelse vid rätt tillfälle med alla tillgängliga muskelfibrer koncentrerade i rörelsen, därefter avslappning och så kraftsamling igen under bråkdelen, den rätta bråkdelen, av en sekund.

  I somras hade jag vid en av Gimdalens strömmar tillfälle att studera Johnnys eleganta stil. En stil, som han utan tvivel skaffat sig genom många års träning och umgänge med den dubbeltaperade lina. Han hade vadat ut mot en liten strömnacke och förlängde linan mer och mer. Den rann genom spöringarna utan att man märkte att kastaren behövde anstränga sig. Med sitt mjuka spö visade Johnny upp ett rytmiskt fulländat flugkast. Allt fungerade i ett perfekt samspel, överarm, underarm, handled, tumme, spö, lina mjukt och avslappnat men ändå med skärpa.

  Den dubbeltaperade fluglinan har under några år fört en undanskymd tillvaro. Jag är glad att jag med den här artikeln fått tala om att den finns till. För nybörjare såväl som för experter är den en suverän fiskelina. För mig är den fluglinan nummer ett!

Text och foto av Lars-Åke Olsson 1986 ©

Besök gärna Lars-Åkes hemsida: http://www.scandiwest.com