Nattfisket ställer höga krav på sin utövare - men ger också stor belöning. Under sommarens värmeböljor sjunker vattentemperaturen nattetid till för öringen mer behaglig nivå och i skydd av mörkret lämnar nu också de riktigt stora fiskarna dagens uppehållsplatser för att ge sig ut på jakt

Sextioåtta centimeter rensad och urtagen nattöring,
men den här gången från ett fjällvatten.

  Min sensommarå glider fram i sakta mak, dess poler är smyckade med den vita näckrosen, stillheten och tystnaden är påtaglig.

  Myren som kantar stigen ner mot ån är torr som fnöske, till och med ängsullen står med torra stänglar. Den senare tidens högsommarvärme har verkligen satt sina spår. Dagfiske är inte ens att tänka på, fisken är trög och inaktiv. Det är först efter mörkrets inbrott som jag förbereder mig på fiske.

  Nattfiske är ett väntans fiske. Man intar sin plats för att i lugn och ro invänta ögonblicket då öringen lämnar dagens svåråtkomliga vilplats för att börja äta. Under dagen är skyddet viktigast i det sommarlåga vattnet, men i mörkret vågar den sig fram.

  Det är inte första gången jag intar min plats framför storgranen vid höljan för att vänta ut de första ljudliga vaken vid inloppsströmmen. Förra veckan ställde sig den första öringen i strömmen strax före midnatt, men hade retfullt gäckat samtliga försök att låta sig luras för att till slut irriterat lämna strömmen då lina och fluga blivit allt för närgångna. Det är för den öringens skull jag sitter här i kväll. Att lura en storöring kräver både tur och tålamod - och tålamod är något jag har gott om...

  Precis som nattskärrans sista torra spinnande dör ut bryts vattnet i inloppsströmmen av en tung gungning. Det sparsamma ljus som reflekteras i vattenytan mellan de svarta slagskuggorna skvallrar direkt då något rör sig i strömmen.

  Jag fiskar hem min streamer i något snabbare takt än strömmen. Det nedströms flyende fiskynglet blir ett enkelt byte för öringen, som tveklöst vänder efter och tar flugan.

  I den höga vattentemperaturen och den låga strömföringen kapitulerar fisken ganska snart. Långrusningar och hopp hör inte den här tiden till.

  Den amerikanske fiskeboksförfattaren Joe Humphrey beskriver i sin bok "Trout Tactics" hur vattentemperaturen varierar i takt med lufttemperaturen. Det innebär att öringens ätaktivitet ökar nattetid under varma perioder på sommaren, då vattentemperaturen dagtid blir väl hög. Det är med andra ord under den mörka delen av dygnet vi gör bäst i att fiska under en värmebölja.

  Man behöver knappast vara amerikan för att skriva under på Humphreys iakttagelser. Inte minst vi skandinaver föredrar oftast sommartid att inrikta vårt öringfiske till tiden just efter skymningen.

  Det är emellertid långt ifrån alla som kommit underfund med nattfiskets tjusning - vilket är synd. Jag har träffat många flugfiskare som lagt sin fiskevecka under senare delen av semestern. Vädret har varit på topp med resultat att fisket blivit dåligt och klagomålen många. Själv är jag övertygad om att deras fiske skulle blivit klart mycket bättre, om de förlagt sin fisketid till dygnets mörka timmar.

  Det finns nog ingen typ av fiske som är så missförstått som just nattfisket. Många tycker att fiske i mörker är alldeles för svårt och komplicerat. Andra, som inte är invigda i problematiken, fiskar strömmen som vid vanligt dagfiske. Men nattfiske är i ännu högre grad ett väntans fiske, och man måste dessutom ha kunskap om vilka platser öringen söker upp nattetid, vilka många gånger skiljer sig helt från de platser man finner den på under dagen. En anledning till detta är att sensommarån oftast håller betydligt mindre och därmed lägre vatten än under den övriga säsongen. Detta gör att fisken lättare utsätts för hot från mink och häger. Det gör öringen extra skygg den här tiden på året och får den att exponera sig först då den har skydd av mörkret.

  Ytterligare en anledning till val av ståndplats under dygnets olika timmar är som redan nämnts vattentemperaturen. Då solen värmer upp myrmarker och de större sel och sjöar, som släpper vatten till ån, blir naturligtvis temperaturen där högre än normalt. Eftersom öringens trivseltemperatur vid normala förhållanden ligger runt tolv grader, blir aktiviteten lägre när temperaturen höjs.

  För att klara sig undan rov och värme söker öringen därför upp de platser som ger både skydd och svalka under dagen. Dessutom kan varmt vatten inte hålla lika mycket löst syre som då det är kallare, vilket gör öringen mindre aktiv. Därför söker öringen gärna upp platser som ger både skydd och svalka. Det kan vara djuphålor under syrerik skrovelström eller i skuggan under ett tätt lövverk. Där står den oftast mer eller mindre inaktiv och är som regel föga mottaglig för våra försök att få den intresserad av våra flugor.

  Det är först efter mörkrets inbrott som öringen kan röra sig utan att synas. I kombination med att vattnet kyls ner något blir den dessutom aktivare. Det är dags att börja jakten...

  Personligen har jag under åren lagt märke till att vissa platser lockar öringen mer än andra under natten. Generellt för bra nattfiskeplatser är att de håller spigg eller simpa. Vid många vatten utgör de en stor del av den större öringens stapelföda.

  Den mest klassiska nattfiskeplatsen för öring är förmodligen djuppoolens inloppsström. Oftast finner man under dagen öringen i djuprännan, just där strömmen rinner in, medan den senare i skydd av mörkret lämnar polens trygghet för att simma upp i grundströmmen för att äta.

  Det finns emellertid fler platser som lockar öringen att i skydd av mörkret ge sig ut på jakt. Ett sådant exempel är tillrinnande grundvattenbäckar, vilka många gånger håller en lägre temperatur än huvudströmmen under sommarens värmeböljor. Aven om temperaturskillnaden är liten, så är vattnet här ändå tillräckligt svalkande för att locka till sig både öringen och dess bytesdjur. Det är dock långt ifrån alla tillrinningsbäckar som ger den åtråvärda svalkan. De som rinner genom skuggande skog har naturligtvis lägre temperatur än sådana som exponerats helt öppet över en mossmark. För att vara på den säkra sidan brukar jag mäta temperaturen i tillrinningsbäckarna under dagen inför ett senare besök vid utloppet under kvällen.

  Sådana förberedelser kan vara helt avgörande för ett lyckat nattfiske. Sin egen å känner man som regel relativt bra, men då man kommer till ett nytt vatten krävs en del förberedelser. Personligen brukar jag leta upp tänkbara fiskeplatser redan under dagen för att studera dem i fullt dagsljus och "rita en minneskarta" i huvudet. Det är ganska svårt att memorera flera sådana platser i detalj, ett par stycken får oftast räcka. Senare, då mörkret bryter in, är jag tvungen att helt förlita mig på iakttagelserna från dagen, så det är viktigt att man verkligen är noga vid inmemoreringen.

  Man hör ofta spekulationer om öringens mörkerseende, men det är bevisligen så att dess ögon är utrustade med både stavar och tappar, varav stavarna ger ett svartvitt mörkerseende. Erfarenhetsmässigt vet vi ju också att den utan svårighet tar en fluga också i mörker. Huruvida den också kan se en mörkklädd flugfiskare mot en mörk bakgrund, vet jag inte. Men det finns all anledning att uppträda försiktigt för att inte skrämma den skygga fisken. Öringen har ju också ett väl utvecklat sidolinjeorgan som kan upptäcka rörelser i vattnet. Det gäller därför att smyga försiktigt på stranden, så att inte oförsiktiga fotsteg avslöjar ens närvaro, och att vada så lite som möjligt. Det finns dessutom anledning att förmoda, att öringen förlitar sig mer på sin känsliga sidolinje än sina ögon när mörker råder och att oförsiktiga rörelser i strandlinjen därför alarmerar om möjligt ännu mer nattetid.

  På kvällen och natten har man ofta behov av någon form av ljus vid flugbyte eller då man behöver knyta på en ny tafsspets. Tidigare använde jag en liten pennlampa som jag fäste på västen. Problemet var emellertid att den gav ett alltför ljust sken som hämmade mitt mörkerseende för en lång stund. Det hände också att fisken skrämdes av ljuskäglan. Idag använder jag därför en lampa med rött ljus, vilket bidrar till att ögats pupill inte drar ihop sig lika mycket. Mitt mörkerseende har därmed förbättrats, men lampan ger ändå tillräckligt med ljus för att se att sticka tafsspetsen genom krokögat. Det röda ljuset syns inte heller lika väl i omgivningen, vilket gör att öringen ostörd vakar vidare om man vänder sig med ryggen mot vattnet då lampan är tänd.

  Det går också att träffa rätt med tafsen utan att använda någon lampa över huvud taget. Men det kräver en del övning. Man känner helt enkelt efter med tungan var man har tafsspetsen mellan tummen och pekfingret och kan sedan genom fingertoppskänsla trä den genom flugans öga.

  Rent fisketekniskt skiljer sig nattfisket inte från fiske på dagen. Men det kräver en del sunt förnuft och att man avstår från långa kast. En lång lina är inte bara svårare att kasta utan att fastna i strandvegetationen - den är också betydligt svårare att styra på vattnet så att flugan presenteras på rätt sätt.

  Som regel använder jag mig av en flytlina och en ganska grov tafsspets på 0,20-0,22 millimeter. I mörker spelar den grövre tafsspetsen mindre roll och den ger extra trygghet, eftersom det är nu man har den största chansen att komma i kontakt med lite större fisk. De verkligt stora öringarna tas oftast på nattfiske. Men en kraftigare tafs gör det också betydligt lättare att snabbt lyfta in en liten fisk utan att trötta den i onödan, om man vill återutsätta den.

  Som jag redan nämnt använder sig öringen troligen främst av två sinnen för att upptäcka sin föda nattetid känseln och synen. Eftersom känseln samtidigt är en del av hörselsinnet kan man vid nattfiske låta flugan ljudligt "ploppa" ner genom vattenytan. Inte sällan blir öringens nyfikenhet så stor att den kommer efter för att undersöka vad som orsakat ljudet. Denna metod är ofta effektiv om öringen står under en gren eller något annat hinder som flugan lätt fastnar i vid utkastet. Genom att istället låta flugan landa med ett tydligt ljud strax utanför det överhängande hindret, så kan fisken lockas ut från sitt gömsle - och man riskerar inte att fastna.

Många menar att flugor för nattfiske ska vara svarta.
Själv har jag haft framgång med helvita maraboustreamers.

  Ett annat beprövat sätt att utnyttja fiskens känselsinne är att använda stora och buskiga flugor, både flytande och sjunkande, som skapar och sprider en plog på eller i vattnet. Enligt en annan gammal och väl beprövad tradition används främst svarta flugor till nattfiske. Orsaken till detta är att man ansett att flugans främsta visuella betydelse är hur väl dess siluett avtecknar sig mot himlen. Därför används svarta streamers flitigt av många vid nattfiske, och de svarta flugorna fungerar naturligtvis fortfarande lika bra som tidigare. Men den önskvärda kontrasten kan även bli stor i den andra änden av skalan. Jag känner flera nattfiskefantaster, vilka funnit att helt vita maraboustreamers fungerar väl så bra - ibland till och med bättre än de helt svarta. Anledningen är att den vita färgen reflekterar det lilla ljus som finns, vilket gör att en vit fluga syns väl i kontrast mot den mörka omgivningen nere i vattnet.

  Förutom möjligheten att kroka en verkligt stor och skygg öring, så bjuder nattfisket också på alldeles speciella naturupplevelser. Då vi ger oss ut i mörkret måste vi använda alla våra sinnen. Nu känns naturen mycket närmare än under dagen och vi blir helt enkelt en del av den helhet vi ursprungligen var tänkta att leva i.

  Det är inte bara öringen som utnyttjar dygnets mörka timmar för sitt skydd. På natten möter vi därför också många andra av naturens innevånare. Älg, rådjur och räv kommer till ån för att dricka. Sådana möten utgör en minst lika stor del av upplevelserna kring flugfisket som själva fisket i sig.

  För några år sedan var jag med om ett sådant möte som jag sent ska glömma. I väntan på att storöringen i höljan skulle visa sig låg jag på rygg och skådade himlavalvets oräkneliga stjärnor. Efter en stund befann jag mig långt borta i mina egna tankar, då en fnysande morrning plötsligt gjorde världen glasklar. När jag tittade upp såg jag en vit bläs och två små svarta ögon som iakttog mig från mycket nära håll.

  Tillräckligt nära för att jag också skulle känna lukten av den grävling som gästade mig vid åkanten. Förmodligen blev den lika rädd som jag - men mötet blev till ett oförglömligt minne.

Text & foto: Johan Klingberg © 2002
Besök gärna Johans hemsida och Blogg