Fisket gick trögt, det var gråmulet och inga insekter på ytan. Endast småharren skvätte emellanåt efter min torrfluga, men jag fick ingen kontakt med den större fisk som jag visste stod där ute i djupfåran framför mig. Allt talade för ett byte till en djupt fiskad nymf eller puppa.

  Sagt och gjort. En förtyngd harörenymf blev första valet. Jag kastade snett uppströms med slak tafs för att nymfen opåverkad av linan skulle sjunka igenom den snabba ytströmmen. Med höjt spö följde jag sedan linan nedströms, mendade och stirrade intensivt på den infettade tafsen och linspetsen för att upptäcka eventuella hugg. Men några sådana indikationer var nära nog omöjliga att se, eftersom jag stod djupt utvadad och därmed hade en allt för låg vinkel till vattenytan. Några gånger kände jag fisk som var och nafsade i flugan men jag såg definitivt inte någon rörelse hos linspets eller tafs.

  Efter en stund vadade jag i land och satte mig ner på strandkanten. Det var helt klart att fisken stod djupt och att det gick att få kontakt med den, men att jag måste ha en nappindikator som hjälp för att upptäcka när fisken tog flugan. Jag letade runt i västfickorna efter något med tillräcklig flytkraft att fungera som ett litet flöte och som skulle synas tillräckligt bra ute på vattnet. En gul eller röd garntafs hade varit idealisk, men någon sådan hade jag inte. Plötsligt slog det mig att en stor och buskig torrfluga med god flytkraft, bunden som en upphängare på tafsen, kunde vara lösningen.

  Jag fann en Goddard's Caddis den borde ha flytkraft nog och bytte till en tunnare och längre taf sspets som jag fäste i huvudtafsen med en dubbel blodknut. Den ena kortänden trimmade jag nära knuten, medan den andra fick bilda en några centimeter lång upphängare i vilken jag fäste den impregnerade hjorthårsflugan. Så hade jag en nappindikator och fiskade dessutom både torrfluga och nymf samtidigt.

  Fisket gick bra. Jag tog flera godkända harrar och behöll en som matfisk. Samtliga tog den förtyngda harörenymfen, och metoden att använda en välflytande torrfluga som nappindikator har jag sedan använt åtskilliga gånger.

  Den vanligaste nappindikatorn är nog annars en färggrann garntofs i fluorescerande gult, lime eller rött som syns extra bra på vattnet. Efter impregnering har en sådan tofs av polygarn mycket god flytkraft, och med några extra blindkast skvätter man effektivt allt vatten ur den. Enklast fäster man garnet med en vanlig överhandsknut runt tafsen. Garntofsen vill emellertid gärna glida, vilket innebär att man efter en stund kanske inte längre fiskar på det djup man tror. För att hindra garnet att glida kan man knyta det omedelbart ovanför en skarvknut på tafsen. Men metoden kräver då att man hela tiden fiskar på ett och samma vattendjup.

  Vill man variera djupet för att pröva sig fram och det vill man oftast kan man lägga en decimeterlång bit nylonlina parallellt med tafsen och sedan knyta garnet runt båda. Nylonbiten bör vara tunn; 0,10 0,12 mm (a). När garnet är fastbundet gör man en betesknut så som teckning (b) visar. För extra styrka bör linänden även föras in genom ögla ©. Nylonknuten dras åt och ger nu tillräcklig friktion för att garntofsen ska kunna skjutas upp eller ner längs tafsen, men utan att nappindikatorn ofrivilligt ska glida ur läge under fisket.

  Teckning (d) visar hur en vanlig tafsknut får bilda ett fast glidstopp för en garntofs men utan möjlighet att variera fiskedjupet.

  På senare år säljs också speciellt små mini flöten av lätt cellplast, vilka är mycket enkla att använda. De skjuts upp längs tafsen till önskat avstånd från flugan och fixeras därefter med ett litet plaststift som på ett traditionellt flöte. Dessa småflöten fungerar mycket bra. Eventuellt kan man korta av plaststiftet eller trycka in det extra djupt på den sida som vätter mot linspetsen för att minska risken att tafsen kilas in och fastnar om det skulle bildas en ögla på den under kastet (e).

  Jag vet många som endast fiskar djupnymf nedströms på våtflugevis, eftersom det endast är med sträckt lina och tafs som de känner hugget och fisken kanske till och med krokar sig själv. Men vid nedströmsfiske pressas linan hela tiden UPP mot ytan av strömmen, och det är sällan man fiskar så djupt som man tror. Det är också lätt att lura sig när man väger en förtyngd fluga i handen. En väl förtyngd nymf eller puppa är inte lika tung som man föreställer sig. Nere i vattnet försvinner nämligen vikten av det vatten flugans volym tränger bort. Även en tämligen liten flythjälp kan därför bära upp en förhållandevis tung fluga.

  En annan sak man lätt förbiser är tafsdiameterns betydelse för att få flugan att sjunka snabbt. En extra tunn tafsnylon har mindre genomskärningsyta och ger därmed lägre motstånd i en kraftig ström. Genom att byta till tunnare tafsspets kan man alltså snabbare och lättare nå ner med sin fluga.

  I kombination med uppströmskast får flugan maximal chans att sjunka ner till botten där fisken står. Men för att upptäcka huggen när linan inte ger samma direktkontakt som vid rent nedströmsfiske är alltså en nappindikator ett mycket bra för att inte säga nödvändigt hjälpmedel. Dessutom blir fisket mycket mer spännande; att följa flötet eller garntofsen på vattenvirvlarna känns nästan som att fiska med torrfluga...

Text av Anders Johansson ©
Foto: Gunnar Johnson ©