|
|
Sanningen om Superpuppan Den levande nattsländepuppan kom krypande ur öringens käft, stannade upp och försökte komma ur sitt skinn. Episoden startade Lennart Berrgqvists sökande efter den perfekta imitationen. Vi satte oss i en ring och studerade puppan, som kämpade med kraftiga vågrörelser längs kroppen. Den höll på åtminstone en halvtimme innan krafterna var uttömda och den dog av utmattning Det var första gången vi - Kenneth Boström, Jan Sekander, Preben Torp Jacobsen och jag - sett något liknande. Nattsländepuppan som var av familjen Rhyacophilidae, hade naturligtvis fått för mycket stryk i öringens svalg eller möjligen magsäck för att orka kläckas, men det var häpnadsväckande att se vilken kraft som ändå ryms i ett så litet kräk. Puppan hade före älvens reglering inte haft särskilt stor betydelse för fisket i Rena, men efter dammen byggdes, hade denna art vuxit sig starkare och blivit allt viktigare för fisken. Händelsen utspelade sig 1977 i Rena och under åren som följde fick nattsländekläckningen större betydelse tack vare flera somrar med högvatten som nattsländorna verkar klara bättre än de i älven så betydande dagsländorna. Den här arten har ett kläckningsbeteende som vi heller aldrig tidigare varit i kontakt med.
Pupporna stiger till ytan och paddlar sig mot stranden med kraftiga simtag från de långa benen. På sin väg in, lämnar de en markant plog efter sig, och tack vare att alla pupporna måste upp på land för att kläckas blir den största koncentrationen närmast stranden. Därför radar en hel del fisk, och dessutom stor sådan, upp sig alldeles vid stranden. Fisken är då helt selektiv och låter sig inte luras av något som endast till utseendet liknar den naturliga förebilden, men saknar det rätta avtrycket.
Vi band upp ett antal olika puppor, en del av traditionell stil men på torrflugekrok, samt en annan som Kenneth band med några varv hackel över framkroppen. Ingen av dessa imitationer fungerade dock på siken som var den, just då, dominerande fiskarten närmast land. Teorier och material varierade De enstaka öringar som gick och lurade bland sikarna, glufsade i sig våra puppaimitationer med god aptit, de blir sällan selektiva i denna älv. Men eftersom siken kategoriskt nekade att ta flugorna, begrep vi att vi ännu inte hade rätt imitation Vi förstod också att om vi träffade på liknande beteenden hos nattsländepupporna i andra älvar, där öringen är mer svårflörtad skulle vi få problem. Vi fortsatte i några år med olika teorier, bland annat tillverkade vi kropparna av kork, men vi lyckades ändå inte komma tillrätta med den sparsmakade siken. Inför säsongen 83, hade jag släppt kraven på att dessa flugor skulle likna förebilderna, med vingsäckar och liknande, och gick över till att imitera avtrycket som pupporna lämnar på vattenytan. jag tog hänsyn till kroppen och dess färger, som i de flesta fall skiljer sig kraftigt från bak- till framkropp, samt även de långa mörka benen. Det var nödvändigt att åstadkomma en rörelse som i möjligaste mån liknade puppans simtur mot land. Eftersom de flyter med strömmen neråt så skulle detta kunna bli knepigt, då strömmen på sina ställen är ganska snabb.
Redan första kvällen jag kom upp till älven, råkade jag ut för detta fenomen och tänkte att nu ska jag nog lyckas om jag bara finner en plats där strömmen är tillräckligt långsam. Jag hittade en sik som vakade regelbundet ungefär en halv meter från strandkanten. Första kastet tog en vindil och lade flugan en halv meter upp bland strandstenarna, men i andra försöket lyckades jag få flugan rakt uppströms om fisken. Den tog flugan med ett belåtet slurpande och jag kunde efter en stund bärga en sik på 1,5 kilo. För att verkligen konstatera om siken varit selektiv, skar jag upp magsäcken och tömde ut innehållet i en liten glasskål som jag alltid bar med mig på den tiden. Maginnehållet visade sig mycket riktigt vara en nästan knytnävstor klump av puppor. Behövde jag stripa flugan?
I detta vatten bör man ta upp så mycket sik som möjligt eftersom den annars hotar driva ut öring och harr. Min familj är mycket glada åt detta då de är fiskälskare av stora mått och dessutom tycker de bättre om panerad sik än öring, hur den än tillagas. Bildtext: Kast för kast, många presentationer och mycket funderande föregick superpuppans utformning och fiskesätt. Resultatet av den nya puppans premiär blev häpnadsväckande bra. Fem sikar, alla över kilot, och tre öringar, där den största måste ha vägt cirka 1,3 kg. jag konstaterade också att det inte behövdes någon stripning av flugan, det räckte bra med bara avtrycket. Samma fenomen råkade vi ut för vid ett senare besök i Hallingdalselva. En skaplig öring hade i skymningen börjat vaka i utströmmen från en liten udde, vilket alltid är perfekta matställen. Fisken vakade frenetiskt och flera i vårt gäng provade massor av tänkbara flugor på den kräsna öringen. Puppan visade sin förmåga Jag hade fiskat nerströms och när jag kom upp stod hela gänget samlade och tittade på Tor som just då provade öringen med en spent spinner, med klent resultat. Jag blev den som fick göra nästa försök att fånga frukostfisken. Eftersom alla hade provat sina olika flugor föll mitt val på den nya flytande puppan. Det skulle bli första gången den provades utanför Österdalen. Fisken vakade innanför den lilla sidoströmmen och det var ganska besvärligt att få flugan att flyta ned till fiskens ståndplats eftersom strömmen ville dra ut den för långt Efter några försök lyckades det och öringen tog direkt. Jag blev själv så förvånad att jag ryckte flugan ur fiskens käft och mina kompisar såg frukostens huvudrätt försvinna. Vi satte oss på stranden ett litet tag och efter en kvart började öringen vaka igen. Nu lyckades jag redan i första kastet få flugan på rätt plats och fisken bärgades och rensades på plats. Maginnehållet visade sig även här vara nattsländepuppor. Ytterligare en gång hade denna nykonstruerade puppa visat sin förmåga. Dessa två episoder lärde mig en hel del om mörkerfiske. Nattsländepuppor med liknande kläckningsbeteende har jag senare stött på hos flera andra arter i diverse vatten. jag har även kunnat konstatera att det varierar från älv till älv och samma art kan kläckas ute på vattnet beroende på omständigheter som jag inte riktigt kunnat förstå.
Klarälven har en liten nattsländeart, motsvarande krokstorlek 18, som beter sig på detta vis och kläcks vid midsommartid, samt en större som motsvaras av en krok i storlek 12 med olivfärgad bakkropp. Den kläcks i mitten av juli. Den mindre kläcks mitt på dagen, den större vid elvatiden på natten. Den mindre av dem som har en nästan svart kropp med lite grå inslag, träffade jag även på i Bergsjöån, en del av Vojmån, i senare delen av juli. Några få utvalda invigdes Detta hände för 15 år sedan och idag är den flytande puppan mest känd, som Superpuppan. Det namnet fick den av Bengt Öste, efter att han fått några exemplar av den och haft liknande upplevelser som jag. När vi insett hur effektiv flugan var, försökte vi hålla den hemlig och den skulle fungera som en nyhet i en bok som vi höll på med. Det var endast några få utvalda som invigdes i hemlighetsmakeriet. Bland dem var Pål Krogvold, som även han insåg hur värdefull flugan var. Det bokprojektet lades så småningom ner och både Bengt och Pål fick tillåtelse att skriva om den nya flugan som sedan dess blivit en av de populäraste flugorna i Sverige. Till skillnad från många andra flugor, där nyheten består i en speciell bindteknik eller liknande små detaljförbättringar, löste den flytande nattsländepuppan, som jag kallar den i min bok, ett problem som inte uppmärksammats förrän vi upptäckte det 1977. Inte heller i USA kände man till detta fenomen. Preben Torp Jacobsen, som hade många brevvänner runt om jordklotet, skrev om kläckningsbeteendet hos den här nattsländearten till Gary LaFontaine. Han nämnde brevet från Preben i en artikel i Fly Fisherman, men någon reaktion utöver detta märktes inte. Därefter föll det tydligen i glömska. Utmärkt för harr under höstfisket
Superpuppan har senare visat sig vara en fluga som fungerar utmärkt som attraktorfluga för harren under höstfisket. Det verkar som fisken väl kommer ihåg de kraftiga nattsländekläckningarna som varit under sommaren och inte orkar låta bli en puppaimitation trots att inga sådana kläckningar förekommer just då. Bildtext: Populär. Imitationen är eftertraktad både av harr och fiskare. Att den blivit en populär fluga visade sig en höstkväll i början på 90 talet, då jag roade mig med att gå runt på campingen i Koppang och titta på spöna när flugfiskarna kom hem till hyttan efter avslutat fiske. På alla spöna utom ett satt superpuppan. Bindteknik Superpuppan är en av de lättaste flugor som finns att binda. Man fäster först in hacklet, som ska vara för krokstorlek större än den som normalt används. Med andra ord ska den här flugan ha ett hackel som normalt lämpar sig för krok nummer tio. Därefter dubbar man bakkroppen. Sedan blandar man de två färgerna för framkroppen och dubbar färdigt, fram- och bakkropp skall vara lika tjocka. Sedan lindar man hacklet i jämna varv över hela kroppen, binder fast och avslutar med två whipfinishknutar. Därefter klipper man bort det hackel som pekar uppåt och neråt. Flugan ska ha hackel enbart åt sidorna.
Originalmönstret är som följer:
Varianter som jag också använder: Mörk Olive flytande puppa Mörk grå flytande puppa Brunorange flytande puppa Ljus olive flytande puppa Cream flytande puppa Text och foto av Lennart Bergqvist © 2009 Läs mer om denna flugan och fler av Lennarts flugor i flugbindarboken: Flugbindning på mitt sätt |
|
| För
att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar. Här är mina rekommenderade inställningar  |
||
| Var vänlig
och respektera lagen om upphovsmannarätten. Kopiering eller annan mångfaldigande av
innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet
Rackelhanen" är ej tillåtet. © Mats Sjöstrand 2009 |
|
Om du har
några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig. Hälsningar |
Jag hade dock ännu inte fått
svar på frågan om jag behövde stripa flugan eller ej, eftersom dessa
fiskar vakat så nära land, att det inte låtit sig göras. jag fann
något senare ytterligare en fisk som vakade fem meter från land, så
jag blev inte svaret skyldig någon längre tid. Även denna fisk tog
nästan direkt den driftande flugan utan att jag behövde sätta extra
fart på den. Den fisken var en öring på cirka nio hekto och eftersom
mitt behov av fisk, är mycket ringa på grund av att jag inte äter
fisk, så fick denna öring gå tillbaka.
I Rena var den här kläckningen
massiv och varade, i slutet av 70-talet och början av 80-talet, över
en 14-dagarsperiod. Under den tiden var det nästan hopplöst att lura
fisken om man inte hade rätt fluga på tafsen, men jag har märkt att
kläckningen av den här nattsländearten inte alls är lika kraftig nu
som då.
