Den här flugan skulle egentligen ha varit med i originalutgåvan av boken "Flugbindning på mitt sätt", men fick stå tillbaks på grund av utrymmesskäl. Vi fiskade en del med flugan och hade stor framgång i början av 80-talet, men av någon anledning kom den alltmer sällan till användning genom åren, mest på grund av att inte rätt tillfälle kom.

  Flugan ska imitera parande forsknott, som ofta hamnar på vattenytan i rena gruppsexpartys. jag har räknat upp till sex stycken i ett sådant knyte, som rullar fram på vattenytan. Detta fenomen brukar till och med större fisk kunna intressera sig för. Rätta tillfället kom till sist under sommaren 98, när vi fiskade i Piteälven i strömmarna runt och i sjön Viltok. Vi bodde på en ö i inloppsströmmen till sjön. I den norra strömmen kläcktes ganska bra med stor strömslända, men vi kunde inte se ett enda vak där. I utloppet på den södra strömmen däremot förekom dessa forsknott i stora mängder nästan dygnet om. Rödingen vakade frenetiskt och vi fick en del fisk på en Diptera i storlek 18. Denna fluga hade gett en av mina fiskebröder från Arvika en röding över två kilo året innan.

Sagolikt. Renässansen för TKK kom i Piteälvens inloppsström. Patrik Johansson från Umeå hade ett fantastiskt rödingfiske med TKK.

  Men nu verkade inte flugan vara den helt rätta, även om den togs då och då. I mina flugaskar låg tre gamla TKK, som nu kom till användning efter säkert tio års vila i asken. Den visade sig vara rätta medicinen och ett rödingfiske som jag inte upplevt make till började. Visserligen var inte fisken av det större slaget men röding upp mot åtta hekto fick vi vara nöjda med eftersom vattnet var cirka 70 centimeter för högt. Vi behöll några till röken men resten sattes tillbaks. Initialerna står för "två kopulerande knott" och flugan har döpts av Palle Andersson, storharrens betvingare och som varit campmanager i Tjuonajokk. Han har fiskat flugan med stor framgång i Kaitumälvens forsar under somrarna 98 och 99 och insett vilket värde flugan har för fisket i de fjällnära vattnen.

  När detta skrivs är jag nyligen hemkommen från ett höstfiske uppe vid Tjuonajokk och ännu en gång har jag upplevt ett sagolikt harrfiske i Kaitumälven. Vi hade väl inte någon tur med vädret i och för sig, men harren i Kaitumälven tycks inte bry sig om något annat än att äta sig mätta, oavsett hur vädret än är. TKK utfiskade alla andra flugor med hästlängder den här gången. Jag har tidigare vidhållit att det är storleksselektiviteten som är avgörande, men även om det gick att få fisk på andra flugor bundna på krokstorlek 18, så var det klart och tydligt att den här flugan var effektivast i svärmningen av forsknotten. Jag testade den här gången med hjälp av praktiskt taget hela campens både personal och gäster och vi kunde samstämmigt konstatera att den var den särklassigt effektivaste flugan under hela veckan, vilken var den första i september.

Flugan visade sig gå riktigt bra också på harr.

  Mina tre största harrar den här gången vägde cirka 1, 5 kilo och två stycken på 1,2 kilo. Dessutom fick vårt gäng många fiskar mellan nio hekto och 1, 1 kilo. Ett fiske som jag inte hade trott mig fia uppleva någon mer gång i mitt liv efter Glommas nedgång storleksmässigt.

Bindbeskrivning TKK:

Hackel: svart tupp.
Bindtråd: gul Vinge: ljusgrått eller vitt polygarn.
Kropp: Fly-Rite nr 2, svart.

  Efter jag fäst bindtråden vid kroköglan lindar jag den med täta varv till längst bak på den raka delen av krokskaftet. Där fäster jag in ett hackel med en fiberlängd som motsvarar 1,5 gånger krokgapet inte längre.

Jag lindar hacklet, tre täta varv motsols framåt och fäster det med bindtråden. När jag klippt bort överflödet, lindar jag bindtråden fram till 2-3 mm bakom kroköglan. Därefter klipper jag en bit polygarn, som jag delar upp i tre lika tjocka bitar. Binder man in hela biten blir det för tjockt. Mängden avgörs av krokstorleken. Mindre krokar kräver mindre material.

  Där bindtråden hänger, binder jag in den ena änden av polygarnet och lindar bindtråden över garnet hela vägen bak till hacklet.

Därefter dubbar jag en tunn kropp med svart Fly-Rite fram dit som jag band in polygarnet. Nu viker jag fram garnet och fäster det framför den dubbade kroppen. Det är viktigt att inte sträcka garnet för hårt, det ska ligga ganska brett ovanpå kroppen.

  Framför kroppen binder jag in ytterligare ett svart hackel

med samma fiberlängd som det förra och lindar även det tre motsolsvarv och avslutar flugan med en whipfinish.

 Flugan är enkel att binda och några mer färger än svart behöver man inte för det här mönstret. Flugan som är fotograferad är av fototekniska skäl bunden på krokstorlek 12, men de storlekar som den ska bindas i är 16 till 20. Då får den något annorlunda proportioner. Bästa resultatet har vi haft med storlek 18.

Text och foto av Lennart Bergqvist ©

Red.not: Flugan finns utförligt presenterad i Lennarts fantastiska bok Flugbindning på mitt sätt, "Sveriges flugbindarbibel"