Dunkrokstillverkning på 1940-talet

"Dunkroksfabrikör Oscar Fick, Hede " står det under en bild på förstasidan till tidningen Härjedalen, fredagen den 12 september 1952. Bilden visar Oscar Fick själv knåpandes med en fluga. Artikeln denna fredag 1952 handlar om Oscar Ficks tillverkning av fiskeflugor, och beskriver vidare att Fick själv var en mycket skicklig fiskare som bitvis kunde fånga stora mängder fisk, men att det gick åt en hel del dunkrok, varför han satte igång med sin egen tillverkning redan 1918

Text & foto: Anders Isberg

  Oscar Fick härstammade från Småland, men flyttade därifrån redan i ungdomen och bosatte sig så småningom i Hede, där han hade tillgång till Ljusnans på den tiden fiskrika vatten. Han älskade att fiska med fluga och han använde oftast ett långspö i stället för flugspö, vilket var vanligt bland de fåtaliga som fiskade fluga på den tiden. Flugfiske med flugspö var då mycket ovanligt. Till yrket var Fick skomakare, vilket också har avspeglat sig i hans Hedeflugor som också kallas "Skomakarserien". Det finns även något enstaka flugnamn som avslöjar detta.

  Cirka tio år innan artikeln i tidningen skrevs, närmare bestämt någon gång 1942, flyttade familjen Sundquist, med fadern Gunnar, modern Gunvor och pojkarna Arne och Sten, från Haverö i det inre av Medelpad till Hede och råkade bosätta sig granne med just Oscar Fick. Arne, som idag är min chef på Lantmäteriverket i Gävle, har berättat en hel del ur minnet av det som redovisas i den här artikeln. Familjen kom alltså som nära grannar i kontakt med Oscar Fick, som redan hade sin flugtillverkning i full gång med hjälp av framför allt sin dotter Alma. Men eftersom efterfrågan på de redan eftersökta Hedeflugorna var stor, så var det inte konstigare än att Fick frågade om han kanske kunde få hjälp med dunkrokstillverkningen också av sin nyinflyttade grannfru. Jodå, det kunde nog gå för sig, det skulle kanske bli ett litet men välkommet bidrag till hushållskassan.

  Men först skulle det förstås avläggas duglighetsprov. Fick själv lärde upp Gunvor, och Arne minns att hans mor beskrev honom som noggrann och lite petig. Men Gunvor blev godkänd och började så smått tillverka Ficks flugor, vid sidan av dottern Alma, som enligt Arne var den av Ficks döttrar som hade flinkast fingrar och tillverkade flest flugor. Fick själv var sannolikt född 1897, han var 55 år vid tiden för artikeln i tidningen Härjedalen, och man kan förstå att åldern började ta ut sin rätt beträffande fingerfärdigheten. Men nu var det 1942-1943, mitt under andra världskriget, och vi skall, med hjälp av Arnes minnesbilder, få en glimt av hur halvprofessionell flugbindning kunde te sig förr.

Oscar Fick gav ofta sina flugor smått poetiska namn som Morgonstormen, Svartöga och Harrtösen, men några hade också namn med anknytning till hans "civila" yrke, till exempel Skomakaren och Gesällen.

  Villkoren

  Vad Oscar Fick själv ställde för villkor för dunkrokstillverkningen vet vi inte, men så mycket är klart att Gunvor fick vissa delar av materialet av Fick och samlade in annat själv. Betalningen skedde sannolikt efter någon form av ackord, dvs per 100 krok, något beroende på svårighetsgrad, och det var ju inte heller fråga om heltidsjobb utan deltid. Flugtillverkningen skedde endast dagtid framför köksfönstret, där ljuset var starkt och jämnt. Glödlampsljuset räckte i regel inte till. Av den anledningen band Gunvor flugor endast några timmar om dagen, vilket kanske mildrade ansträngningen för ögon och axlar.

  Verktygen var få och flugbindningen skedde till stora delar för hand. Det fanns inget flugbindarstäd, berättar Arne, men däremot en spetsnosig plattång som nästan helt hölls gömd i handen, så att spetsarna på plattången var placerade under tumme och pekfinger. Flugorna bands rationellt med en sort åt gången, och många moment gjordes utan hjälp av tången. Fingerfärdighet var en absolut nödvändighet. Vidare minns Arne att det användes endast en hackeltång, samt två små och spetsiga saxar. En rak och en svagt kurvig. Inget mer. Ett riktigt hantverk med andra ord. Kroken som användes var antingen med öga eller utan (”blind eye”) och det förekom såväl enkel- som dubbelkrok. Arne berättar också att de krokstorlekar som användes var ungefär som dagens storlek 16-18 som minst, och som storlek 8 eller 6 som störst, mättat efter normallång krok. De färdiga flugorna sattes upp på stora kartor, med ett stort antal flugor av varje sort, inför leverans till Fick.

  Materialen

  Beträffande vilka material som Fick respektive Gunvor skaffade fram var det sannolikt så att Fick på något sätt ordnade med mer svåröverkomliga material såsom vissa fjädrar, silke och tinsel, men att exempelvis fjädrar och dun från skogsfågel, tamhöns och tuppar, som fanns i bygden, för det mesta kunde ordnas av Gunvor själv. Flugkroken var man givetvis tvungen att köpa, vilket Fick själv ordnade, och Arne minns särskilt namnet Leidesdorff, som var en svensk firma med verksamhet i Stockholm på Storkyrkobrinken i Gamla Stan (idag Lundgrens Fiskeredskapsfabrik, Kungl Hovl.) och naturligtvis också märket Mustad från Norge. Utan att gå så långt som till spekulationer, undrar Arne om det möjligtvis inte kunde varit så att Fick gjorde affärer med Leidesdorff, eftersom han hörde det namnet så ofta vid Ficks besök i hemmet? Bland det material som finns kvar efter Gunvor finns också en liten papperspåse med krok från Leidesdorff samt några små kartonger från Mustad.

  Bindtråd då, och vax? ja, från det som är bevarat finns några delvis påbörjade, men ej avslutade flugor. Och där kan vi se vanlig bomullstråd vaxad med Cobblers vax lindad runt krokskaftet för att binda fast en nylontafs på cirka 30 cm, något som var mycket vanligt på den tidens flugkast. Men sannolikt användes också en tunnare tråd för det mer detaljerade arbetet med fjäder och tinsel när mönstren dressades.

  Överhuvudtaget var det principen "laga efter läge" som gällde. Vi är bortskämda med att idag bara lyfta telefonluren och ringa in en beställning på allt möjligt flugbindningsmaterial, så kommer det hem i brevlådan efter ett par dagar. Till och med från världens alla hörn. Men i Hede 1943 fanns i allmänhet ingen telefon hos vanligt folk, och det var mycket långt till något som liknade en "flugbindningsaffär".

Under krigsåren, fick man "laga efter läge", vilket betydde att man ofta använde substitutfjädrar. Hedeflugorna hade också klippta hackel för att anpassa även stora hackel till små krokstorlekar.

  Hedeserien bestod ursprungligen av ett mindre antal flugor, som vartefter tiden gick och efterfrågan ökade blev större och större. Bland flugbindningsmaterialen minns Arne bestämt att det förekom påfågelsfjädrar, ögonfjädrarna. Sådana fanns också kvar i hemmet långt efter det att flugbindningen avslutats, men varifrån de kom vet han inte. Hans minnesbild från barndomen är också, att när Gunvor satt och band i köket, så låg det stora mängder med material på bordet, och det fanns många olika färger på materialen. Sannolikt var det skogsfågel av olika sorter, men helt säkert var det också färgade dun och fjädrar från tamhöns och tuppar.

  Med utgångspunkt i Hedeflugornas mönsterbeskrivningar och med kunskapen om att många olika skogs- och andfåglar i varierande ålder har fjädrar, som väl inbundna på de sparsamt dressade och små Hedeflugorna liknar varandra i hög grad, så vågar jag mig också på en gissning att man substituerade friskt. Men det var ett både nödvändigt och naturligt inslag i flugbindningen. Flugorna skulle ju fram. Var det februari och gräsandsvingpennorna började ta slut, så ligger det nära till hands att tro, att man kunde substituera med exempelvis tjäder eller kråka, och inte gjorde skarp åtskillnad mellan fågelarter då fjädrarna gav samma resultat. Vi skall också komma ihåg att Hedeflugorna är gjorda för att fiska med. De tillverkades med enkla verktyg och som regel på små krokar, och seriens karakteristiska klippta, eller "stubbade", hackel var snarast ett sätt att få fjädrarna att passa till storleken på de många gånger små krokarna. Det är omvittnat att de tog bra med fisk. Särskilt Mustadkrokarna, eftersom den krokmodell som användes var en storlek mindre jämfört med något annat märke idag. Dåtidens storlek 12 på Mustadkrok motsvarar storlek 14 för de flesta krokmärken idag. Och hur många hackel finns på en vanlig bondtupp som matchar storlek 14?

  Arnes mor färgade sommartid också en hel del fjäder själv ute i den stora tvättgrytan, "pannmuren", och Arne minns särskilt en starkt koboltblå färg. Hon var runt i gårdarna på materialjakt och fick bland annat tuppfjädrar. I de fall hon fick en hel fågel, hamnade fågeln på matbordet och fjädrarna gick till flugor. Konstigare än så var det inte.

På 1950 talet började Gunvor Sundquist binda flugor i egen regi under namnet "Härjedalsflugan".

  Härjedalsflugan

  Flugor bands, tiden gick, och 1947 flyttade familjen Sundquist vidare till Enköping nere i Mälardalen där Arnes far fick arbete på en bilverkstad. Gunvor fortsatte emellertid att binda åt Fick och skickade upp flugorna med posten. Det hände också att Fick kom på besök till Enköping, dit han reste hela vägen från Hede på sin motorcykel, en DKW av 30-talsmodell. Säkerligen en mycket dryg färd på den tiden.

  Någon gång en bit in på 1950-talet började Gunvor tillverkning av flugor i egen regi under namnet "Härjedalsflugan". Hon lät också trycka pergamentpåsar som flugorna levererades i. Vad Arne kan minnas så var detta sannolikt parallellt med tillverkningen av Hedeflugorna, och hon hade med all säkerhet både Ficks godkännande och gillande av detta. Vilka dessa mönster var och hur de skilde sig från Hedeserien eller andra vid den tiden förekommande flugserier är emellertid höljt i dunkel. Bland det som Arne har kvar av sin mors flugtillverkning finns endast pergamentpåsarna samt lite flugor, helt eller delvis avslutade. Men det är osäkert om just de tillhörde Härjedalsflugan eller Hedeserien. Någon är på lite större dubbelkrok, och lite mer färgglad, men Arne minns också att flugorna på de största krokarna Gunvor band åt Fick var just färgglada. Kanske någon av läsarna har minnen av Härjedalsflugan som förekommande märke på våtflugor från den tiden? Mot slutet av 1950 talet upphörde emellertid Gunvors flugbindning, som kanske hade hållit på i ungefär 15 år, och inte heller Härjedalsflugan tillverkades mer. Arnes mor gick bort 1995, och denna artikel är således i sin helhet baserad på Arnes egna minnen från den tiden samt något från artikeln i tidningen Härjedalen.

Avslutningsvis kan också sägas att Oscar Fick utan tvekan var en profil i sin bygd, inte minst när han kom dundrande på sin förkrigs-DKW, och jag skall förmedla en historia från Arne, som han i sin tur fått höra den genom sina föräldrar, och som har rykte om sig att vara sann, nämligen att Fick hade sina egna "hemliga" ställen som han gick och fiskade vid, och när det kom utsocknes folk och det började bli för trångt om plats, så kunde det hända att Fick lade upp en daggmask på smörgåsen för att skrämma bort besökarna! Det sägs ha gett effekt.

Onekligen en profil av ett slag som det inte finns så många kvar av idag!

Text & foto av Anders Isberg ©

Vill du veta mer om Hedeflugorna:
Boken "Hedeflugan" av Helge Jonsson, utg. av Incorema
Artikel Hedeflugan av Horst Kuehne.
Artikel: Hedeflugorna, av Gunnar Johnson 1982