Korta, precisa kast och nymfen nära botten, som på tjeckiskt vis
av Johan Klingberg

En ensam fiskare står utvadad ett stycke uppströms körbron. Ingen ovanlig syn i sig i det kortvatten han fiskar, som besöks av flera hundra andra varje säsong.

 Det är sättet mannen fiskar som avviker och fångar min uppmärksamhet. Metodiskt och kontrollerat börjar han fiska av den nära strandkanten, kliver sedan försiktigt i vattnet och fortsätter att systematiskt söka genom varje tänkbar ståndplats inom avmätt kastlängd. Flugorna får fridrifta över flatstryken i korta nätta kast. Särskilt intressanta platser fiskas av med flera kast.

  Trots att han inom bara någon halv timme drillat ett flertal öringar fortsätter han lika entusiastiskt och leendet infinner sig vid varje ny fiskkontakt. Harmoni, lugn och stilla glädje präglar hans sätt att i små rörelser föra spöt och dirigera flugorna i strömmen. Vart kast görs med centimeterprecision och fiskas ut noggrant och när så behövs bidar han tålmodigt sin tid där ute i strömmen, helt utan tecken på stress. Disciplin och självkontroll i bästa mening, som i någon slags österländsk perfektionism.

  Besökaren från Tjeckien

  Bländad av solen tittar han upp och tackar på knackig engelska ja till mitt erbjudande om en kopp kaffe. Han kommer från Tjeckien och är på tjänsteresa men har tagit sig en dag ledigt för att ägna åt flugfiske i Tidan, vid Baltak i Västergötland. Han berättar att flugfisket i hans hemland är stort och att fisketrycket på strömmarna därför ofta är hårt. Öringen är följaktligen svårflirtad och kräver åtskilligt av noggrannhet och tålamod från fiskarens sida för att låta sig luras till flugan.

  Fisketekniken han beskriver är ingen nyhet för mig. Den bygger på korta uppströmskast varefter nymferna får fridrifta under små sidleds korrigeringar mot en förmodad ståndplats. Han vadar sig närmare inpå fisken för bästa precision medan jag är van vid att lägga betydligt längre kast.

  Vissa hävdar att den här tekniken växte fram vid början av sjuttiotalet i forna Tjeckoslovakien och Polen och går i kontinentala fisketidskrifter ofta under benämningen "The Czech style" eller "The Polish style", antagligen efter att just dessa nationer skördat stora framgångar med tekniken i många fisketävlingar.

  Nära botten

  Begreppet uppströms nymffiske i vidare bemärkelse har ju funnits sekellänge och är flitigt avhandlat i flugfiskelitteraturen. Amerikanen Charles E. Brooks beskriver i sin bok ”Nymphfishing for larger trout” (1979) sin egen teknik där idén är den samma som den tjeckiska i det att den går ut på att presentera nymferna nära botten.

  I Brooks metod läggs kasten uppströms för att flugorna ska hinna sjunka ordentligt innan de fiskas hem mot strömmen. Tekniken kräver snabbt sjunkande lina medan den tjeckiska utgår från flytlina. En annan stor skillnad är kastlängden, där Brooks fiskade större älvar som ofta kräver längre kast medan centraleuropeerna fiskar mindre vatten där vadning i kombination med korta kast oftast är en effektivare lösning.

  Det vi teoretiskt är starkt influerade av, med all rätt, är de värdefulla lärospånen efter engelska storhetet som Skues och Sawyer vilka lärde oss fiska nymfer, den förra i ytan och den senare på mellannivåer i vattnet. Kristallklara och lugnflytande strömmar som de berömda i södra England ställer höga krav på kastet, den enstaka presentationen, där ofta bara en chans gives.

  Jag som bor i norra Småland, har inte några glidande, kristallklara vatten utan smala strömmar med snabbt och humusfärgat sådant, och kan därför lättare identifiera mitt nymffiske med det tjeckiska som mer grundar sig på att fiska av hela vattenavsnitt vilket blir mer slumpmässigt än att fiska på någon bestämd synlig fisk. Att det tjeckiska tillvägagångssättet skulle vara enklare eller "primitivare" än sin klassiska motsvarighet är ingen rättvis beskrivning.

  Det är tvärtom en intelligent anpassning efter rådande förhållanden och ett kvalificerat flugfiske som kräver stor noggrannhet, genomtänkt metodik i vart delmoment och en hel del "läsa vatten". En teknik som erbjuder möjligheter att framgångsrikt fiska när vi inte ser några vak och under förhållanden när fisken trycker efter botten. Dessutom ger metoden en påminnelse om att flugfiske per definition är ett fiske med kort och precist hanterad linlängd jämfört med andra fisken med kastspö.

  Korta uppströms kast

  Endast som längst ett par spölängder plus tafs kan för oss här i norr verka väl kort men fungerar bevisligen bra. Längre lina än så tas och påverkas för mycket av ytströmmen och man kan inte dirigera flugan med full kontroll.

  Kastet sker strax uppströms förmodad ståndplats och när flugan satts ned skall spötoppen inledningsvis hållas just ovan ytan. Vartefter linan driver med strömmen lyfts spötoppen uppåt så att slack mellan spötopp och flugor inte uppstår och kontakten bibehålls.

  När flugorna befinner sig strax uppströms fiskaren görs en mjuk uppströms mendning. Därefter sänks spötoppen följsamt i takt med att flugorna fortsätter driva fritt nedåt med strömmen. Då kastet fiskats ut upprepas proceduren, antingen med samma driftbana som tidigare eller en bit snett åt höger eller vänster på nytt vatten. ju snabbare strömmen är desto närmare inpå det föregående kastet läggs det nya eftersom fisk i hårdare ström mindre gärna gör "utflykter" i sidled än i slackare vatten. Drifterna får gärna överlappa varandra och området blir noggrant genomfiskat.

  Varje onaturlig rörelse av den synliga delen av tafsen bör betraktas som att fisk tagit flugan och den här tekniken innebär att man hela tiden måste vara alert. Som hjälpmedel att lättare se vad som sker kan användas nappindikator i form av en tuss garn (impregnerat) eller en liten klump flytpasta.

  I det här sammanhanget ställs inte några höga kasttekniska krav på vältaperad tafs men väl fisketekniska sådana. Vissa använder en tjock cirka 30 centimeter lång buttdel och taperar sedan brant ned till en tunn (0,14-0,16 mm) och ganska lång spets. Buttdelen har större flyt /bärkraft och fungerar som nappindikator. Andra föredrar att använda endast en jämntjock otaperad lina som tafs. Oavsett vilket man föredrar bör tafsen vara tunn för att minimalt gripas av vattnet och låta nymferna fiska djupt.

  Tafslängden varieras efter hur djupt man fiskar men en knapp spölängd är ett allround mått som matchar de flesta fiskesituationen.

  Med upphängarflugor

  Tjeckiskt nymffiske innebär att man vanligen fiskar med en eller två upphängarflugor. Den tyngsta flugan placeras inte alltid som ändfluga. Avståndet mellan flugorna skall vara cirka 25 centimeter och upphängartamparnas längd ungefär 10 centimeter.

  Många tror att lösningen på kruxet att få ned flugorna nära botten ligger i hur många blytrådsvarv, blyhagel eller hur många gram tungsten det går att förse flugan med och visst förekom mer det situationer när det är motiverat att applicera ett par små "sänken" på tafsen men den avgörande faktorn huruvida nymferna kommer att sjunka bra är vilken flugföringsteknik som används. Dessutom är det ju ett elände att kasta starkt förtyngda flugor, inte minst med tunn tafs.

  Karaktäristiskt för de flugor som används till detta bottennära fisket är att de binds mycket kompakta till formen utan för mycket av "bärande" detaljer som exempelvis yviga hackel eller långa stjärtspröt. Samtidigt som avsikten är att få flugorna att genast bryta genom ytan och böja sjunka får de inte ha så mycket förtyngning att de driftar onaturligt som döda ting.

  Det här sättet att fiska nymf a´la tjeckisk och polsk modell kan vara synnerligen effektivt och bör således användas med förnuft och etiskt omdöme. Tekniken är utvecklad för vatten där fisketrycket är stort, fisken svårflirtad och är kanske inte den som ger bästa sport i våra nordliga vatten, där det finns gott om bitvillig harr och öring.
För när allt kommer omkring ... fångsteffektivitet är väl inte allt vi önskar få ut av vårt flugfiske?

Text och foto av Johan Klingberg © 2004

Besök gärna Johans hemsida och Blogg