Tankar kring nattsländans "stjärt"
Text & foto: Gunnar Johnson

Kläckande nattslända som just frigjort sig från pupphuden.

  Jag har tagit för vana att alltid stanna till en stund när jag passerar en liten spång vid mitt hemmavatten Emån för att se vilka insekter som för dagen kommer driftande med ytströmmen. Det har då ofta slagit mig att insekterna sällan är lika "välkammade" som våra imitationer. När våra flugor lämnar bindstädet sitter vingarna symmetriskt och stjärtspröten är vackert solfjäderformade. Många sländor ser naturligtvis lika exemplariskt prydliga ut som vår flugor. Men en mycket stor mängd av de som kommer driftande har inte fullt utvecklade, symmetriska vingar eller är deformerade på annat sätt. Kläckare kan hålla kroppen i båge och vingarnas utseende varierar starkt, för att inte tala om dödfödda insekter, vilka kan se ut lite hur som helst.

  Jag har också ofta sett nattsländor komma driftande på ytan med pupphuden hängande kvar på bakkroppen. Ibland har jag följt dem nedströms längs vattnet och har då kunnat konstatera att de kan flyta en god sträcka på detta sätt innan de tar till vingarna. Den avfotograferade nattsländan såg till exempel helt kvaddad ut, men frigjorde sig slutligen från pupphuden och kröp därefter upp på ett kaveldun. Där satt den sedan en stund, innan den flög in i strandvegetationen.

  Jag har också ofta funderat över varför den så populära nattsländeimitationen Européa 12 är försedd med en hel bunt stjärtspröt - trots att nattsländor saknar stjärt. Man kan tänka sig att stjärten "följt med" som en oklar tradition från olika dagsländeimitationer vid en tid då de flesta flugfiskare inte var särskilt entomologiskt skolade. Kanske bands stjärtspröten helt enkelt ursprungligen in endast för att öka flugans flytbarhet.

Samma slända med pupphuden ännu hängande
från den böjda bakkroppen

  Men genom att E 12:an under en så lång följd av år visat sig fiska så utomordentligt bra, kan det från fiskens synpunkt finnas en helt annan förklaring. Kanske liknar stjärtbunten en kläckande nattsländas tomma pupphud som hänger kvar vid bakkroppen. En sådan nattslända, just på väg att kläckas, har fisken säkert lärt sig är extra lättfångad.

  Därför är det rimligt att den koncentrerar sig på sådana imitationer och särskilt gärna tar en Européa 12, vars ovanifrån genombelysta stjärtbunt kan likna en tom och till hälften avkrängd pupphud.

  Den gångna sommaren har jag tagit vara på denna iakttagelse och bundit olika kläckande nattsländevarianter med vidhängande pupphud. Ett av sommarens mönster presenterar jag på sidan här intill.

  Mönstret har lånat material och drag från Européa 12, men jag binder flugan "mjukare" och så att den ska ligga lägre på vattnet. Jag har också försett den med en undervinge av CdC och bytt ut E 12:ans stjärt mot fibrer av samma material, eftersom jag uppfattar att CdC-bunten ger en bättre imitation av den tomma pupphuden hängande från bakkroppen - samtidigt som materialet påtagligt ökar flugans flytförmåga.

  Observera att nattsländorna uppvisar många olika kläckningsmönster. Ibland är man nästan benägen att tro att det finns lika många beteenden som det finns nattsländor. Det är alltså bara vissa arter som driftar på detta sätt.

Fäst in en bunt ljust gråbruna CdC-fibrer vid krokböjen. Dubba därefter kroppen med haröreull och förse flugan med en undervinge från samma CdC-fjäder.

Bind in två på varandra liggande gräsandsvingar på samma sätt som på en Européa 12.

Fäst in ett brunt hönshackel och dubba därefter över vingroten med samma haröreull som använts till kroppen.

Linda hönshacklet bakåt i en gles spiral över den dubbade vingroten. Låt gärna hacklet få en mjuk och aningen spretig karaktär.

Text & foto: Gunnar Johnson © 1996