Klassiska flugfiskeartiklar

Harr på nymf
Av Frank Sawyer 1973

Engelsmannen Frank Sawyer är mest känd om grundare av det moderna nymffisket efter öring. För att genom sportfiske söka bidra till reduceringen av de väldiga harrbestånden i Hampshire Avon, där Sawyer under många år var tillsynsman, började han emellertid tidigt utveckla nymfmodeller och nymffiskemetoder också för denna fisk. Resultatet av de sawyerska nymfexperimenten blev så småningom Pheasant tail nymph och Killer bug, den senare egentligen en räkimitation. Båda har visat sig effektiva också i svenska harrvatten

  Många gånger på senare år har jag sagt och skrivit att om harren i den engelska Hampshire Avon lämnades fritt fram skulle denna flod, i varje fall dess övre del, vara världens mest produktiva harrvatten.

  Vi har inga uppgifter om när harr först uppträdde i Avon och vi kan därför bara spekulera över huruvida den introducerades från kontinenten eller etablerade bestånd där på naturlig väg. I varje fall vet vi att det funnits harr i Avon under åtminstone tvåhundra år och för min del är detta fullt tillräckligt för att jag skall räkna den som inhemsk här.

  En sak är säker, vattenkvaliteten, bottnarna och näringstillgången för harr i alla storlekar upp till halvannat kilo är utmärkta. Så är också reproduktionen. Harren har mycket goda lekmöjligheter och överlevnadsprocenten hos ynglen är ibland rent fantastisk. Givetvis är vissa årsklasser större än andra men på det hela taget är cykeln tämligen obruten och mängder av ungfisk ersätter de som dör av naturliga orsaker eller fångas bort i sportfiskets intresse.

  Kanske är det just därför att det alltid funnits så mycket harr i Hampshire Avon som vi haft så litet till övers för den som sportfisk. Varje år offras många hundra harrar för att ge öringen bättre möjligheter och vi har använt många och varierande metoder för att hålla en viss kontroll över harrbeståndet, i annat fall skulle harren ha varit den dominerande arten i Avon och den som sportfisk mer uppskattade öringen hade blivit lidande.

  Det var just i avsikt att genom ett riktat flugfiske hålla efter harren som jag började arbeta fram vissa typer av harrnymfer och tillämpa en speciell teknik att fiska dem.

  Harren är vad jag brukar kalla en glupsk fisk, dvs den är alltid på spaning efter föda. Kan man bara erbjuda den en god representation av något den tycker om och på de ställen där den väntar att finna det kan den fås att hugga vid varje tid på dygnet.

  Harren är huvudsakligen bottenätare, den attraheras därför mest av den föda som finns på eller nära bottnen i ett strömvatten. Men trots detta är den vid vissa tider också intresserad av den föda som finns i mellan- eller ytvattensskiktet. Om harren inskränkte sig helt till födan i bottenskiktet skulle den vålla långt mindre bekymmer i strömvatten med öring. Huvudsakligen är det de mindre harrarna, fiskar på upp till halvkilot, som är bovarna i dramat. Där det finns horder av sådana går de hårt åt insektsbestånden. Harren är mycket kvickare när det gäller att snappa åt sig insekter än öringen och vid större kläckningar har öringen liten chans att få del av ytfödan.

  Konsten att nå botten

  När jag började fiska i Avon gällde bestämmelsen om enbart torrfluga. Nymffiske praktiserades visserligen av ett fåtal i en del vatten, men de flesta rynkade på näsan åt detta fiskesätt. Även om goda harrfångster då och då gjordes på torrfluga rörde det sig i regel om mindre fiskar. De större harrarna, som kunde ha gett god sport på flugspö, steg sällan till ytan. Dessa stora fiskar kunde man upptäcka i alla djupa pooler, ibland på över två meters djup. Iakttog man dem en stund kunde man se hur en och annan lyfte från botten eller girade mot ena eller andra sidan för att ta någon insekt i mellanvattenläge och sedan gå ner till bottnen igen. Själv använde jag många timmar till att fiska torrfluga över dessa harrflockar men utan större framgång. Visserligen tog jag en och annan stor harr, men huvuddelen ignorerade fullständigt torrflugan. Och det var lätt att förstå orsaken efter en maganalys. Magarna på alla de harrar jag lyckades ta var fulla med sådana organismer som påträffas i bottenregionen. Större delen av maginnehållen bestod av sötvattensräkor, men tillsammans med dessa kunde också finnas en brokig blandning av fluglarver och nymfer. Det hände att harrmagarna var fulla med nattslände- och skalbaggslarver och någon gång kunde man träffa på en liten kräfta, en simpa eller ett nissöga.

  Första gången jag såg en harr tas på nymf var 1928. Som många andra på den tiden hade jag läst G E M Skues och det var nu som bestämmelserna för vårt fiske ändrades till att innefatta användandet av uppströms nymf för öring och harr. Under en tid framhärdade jag i att använda de typer av nymfer som Skues rekommenderade och så gjorde förvisso många andra fiskare. Detta trots att de nymfer som Skues förordade inte kunde fås att sjunka tillräckligt. Hur jag än försökte fick jag inte ner dem så djupt att de kunde intressera den stora har¬ren i poolerna. Det var då jag började experimentera med egna nymfmodeller.

  Det fanns en torrfluga som hade varit min favorit säsongen över och som jag kallade Pheasant Tail Red Spinner. Den är mycket enkel att binda. Kroppen görs av fibrer från fasantuppens mellersta stjärtfjädrar, stjärten av tre vita whisks. Hacklet tas från tuppnacke (Rhoda Island) och lindas fyra varv. Denna fluga har jag bundit i olika storlekar.

I Sawyers fiskemössa finns inte bara nymfer.

Från detta mönster utvecklade jag Pheasant tail nymph, vilken nu används med framgång världen över. Vid åtskilliga tillfällen hade jag fiskat torrflugan tills knappast något mer än kroppen fanns kvar och jag hade observerat hur fiskens intresse för den ökade då hacklet var borta och den sjönk ett ordentligt stycke under ytan. Det var detta som gav mig idén till Pheasant tail nymph, som således har sitt ursprung i kroppen på en torrfluga. Detta var min första nymfrepresentation och länge min favorit. Den var utmärkt i grunda vatten men knappast bättre än Skues nymfer när det gällde att kvickt få ner den tillräckligt i djupa pooler.

  Det tog mig åtskilliga år att komma underfund med att jag kunde använda mycket fin koppartråd till att forma kroppen med och som samtidigt verkade som förtyngning. Men med denna upptäckt kom de nymfer som bestått tidens test.

Den tunna koppartråden var emellertid ingalunda så lätt att få tag på då som nu. Den första fick jag från högtalaren till en radioapparat och den hade ett överdrag av rött cellulosalack. Färgen smälte väl samman med fasanstjärtfibrerna. Koppartråden gav också den önskade tyngden, nymferna sjönk snabbt och mycket djupare än några andra jag prövat.

  Killer bug

  Med denna förtyngda nymf började jag ta en del av de stora harrar som tidigare gäckat mig, och mina fångster av harr alla kategorier ökade betydligt. Men då jag visste att harrens huvudsakliga föda bestod av sötvattensräkor hade jag också försökt knåpa ihop något räkliknande som, på samma gång det var attraktivt, också var stort och tungt nog för att sjunka ordentligt i djupare pooler. Nu hade jag inte längre några bekymmer med "ballasten" tack vare koppartråden, men det som länge vållade mig huvudbry var hur jag skulle hitta ett material att dressa den med. Jag, gjorde många "mönster" som var mycket räklika, men harren hade en annan uppfattning. Visserligen fick jag enstaka fiskar på dem, men det hela var slumpartat. Då upptäckte jag ett naturfärgat ullgarn som skiftade färg när det blev vått. Därmed hade jag funnit dressingen till min räkrepresentation. Liksom Pheasant tail nymph var den mycket enkel att binda. Bara ett dubbelt lager koppartråd kring kroken och sedan ullgarnet lindat i ett tredubbelt lager för att åstadkomma det rundade och puckelryggiga utseendet hos en sötvattensräka. Det blev en modell som jag aldrig haft anledning att ändra.

  I dag är denna modell känd som Killer Bug, men under många år kallade jag den bara mitt "Grayling Lure", för ett "luredjur" är det och kan inte inrangeras i samma kategori som Pheasant tail nymph och andra som jag senare bundit.

  Med Pheasant tail nymph för fiske på grundare vatten och Killer Bug för djupare pooler kom jag till slut tillrätta med harren i Avon. Många gånger under senare år har jag på en kvälls fiske tagit långt mer harr än jag bekvämt kunnat bära hem. Och sedan dessa avlägsna dagar av försök och misstag har jag fiskat i många harrvatten. Visserligen har jag ingen annanstans påträffat denna fisk i sådan mängd och storlek som i Avon men det har ändå funnits tillräckligt mycket för att bevisa att det som jag funnit ut i mitt hemmavatten också gäller för andra. Trots att jag tyvärr aldrig hittills fiskat harr i svenska vatten är jag övertygad om att detsamma gäller också där.

  Även om det är nödvändigt med nymfer som har någorlunda naturligt utseende är ändå den viktigaste delen av nymffisket presentationen av dessa. De måste fås att uppträda på liknande sätt som den naturliga förebilden.

  Men det gäller också att uppträda på sådant sätt att fisken inte skräms. Harren har mycket god syn och upptäcker lätt föremål inte bara i utan också över vattnet. Detta måste nymffiskaren först och främst hålla i minnet.

  Vid nymffiske är inget att vinna med att kasta mycket långt. Bl a därför bör man använda lätta och subtila don. Det som krävs för bästa resultat är således ett lätt, smidigt spö med snabb aktion. Det bör ha en känslig topp så att man kan hålla kontroll över en lätt lina och använda tunn tafs. Antingen man använder Pheasant tail nymph eller Killer bug bör man bara ha ett bete.

  Det är som sagt viktigt att ha tunn tafs, eller rättare tafsspets. Normalt använder jag för egen del en DT-lina och taperad tafs av ungefär samma längd som spöet.

  Avgörandet i nymffiske efter harr är som nämndes att lokalisera fisken utan att skrämma den. Sedan detta är gjort skall nymfen presenteras genom uppströmskast. Man når sällan några resultat med att fiska nymfen som en våtfluga, dvs nedströms. I den med uppströmskastet är att få nymfen att sjunka ordentligt på slak lina. Om det är möjligt bör man välja en vinkel där man har solen mot sig. Då är det mindre risk för att fisken skräms av skuggan från linan och tafsen.

  Vid nymffiske är det viktigt att nymfen sjunker snabbt efter kastet. Kasttekniken är ungefär lik den vid torrflugefiske, men när linan är utsträckt ovan vattnet bör man göra ett litet spölyft. På detta sätt kan man få nymfen i tafsänden att bryta ytan innan linan och tafsen faller ner på vattnet.

  Draggande nymf kan hjälpa

  Fisken brukar ofta ta nymfen när den driver fritt med strömmen, men ibland, särskilt i långsamt strömmande vatten, kan man nå bättre resultat genom att höja spötoppen och åstadkomma en viss draggning. Men ha aldrig bråttom med att göra detta, låt först nymfen sjunka ordentligt och ta in all slaklina.

  Det är viktigt att ha en lina som flyter bra och det är klokt att fetta in bakdelen av tafsen. i mycket klart vatten kan man ibland se när fisken tar nymfen, men i regel registreras hugget genom att linan stannar upp i strömmen eller den flytande delen av tafsen (eventuellt också linspetsen) dras ner. I båda fallen gäller det att snabbt fästa kroken.

  Det är främst genom nödvändigheten av att snabbt kroka fisken som jag rekommenderar ett lätt spö med snabb aktion. Harren är mycket kvick i hugget och ännu kvickare när det gäller att upptäcka sitt misstag. Ibland, särskilt i snabbt strömmande vatten, är det nödvändigt att kasta nymfen ordentligt uppströms så att den får chansen att sjunka till lämpligt djup innan den når fisken. Koncentration är a och o i nymffiske, vakta noggrant på minsta tecken till att en fisk tagit och håll alltid spöet så att en snabb lyftning kan göras för att fästa kroken.

  På senare år har jag alltmer kommit att uppskatta harren som sportfisk och jag kan numera mycket väl förstå att den betraktas med stor aktning både av svenska och kontinentala fiskare

Av Frank Sawyer  © 1973