Klassiska flugfiskeartiklar

Nattsländornas hemligheter

Preben Torp Jacobsen och hans fiskebröder lyckades avslöja några av dem sommaren 1977 - och vill med denna artikel inspirera läsarna att experimentera fram den bästa imitationen av "den fjärilssimmande puppan"

Av Preben Torp Jacobsen 1978

  Som gåva från min landsman i USA, Poul Jorgensen, fick jag ett exemplar av Larry Solomons och Eric Leisers då nyutkomna bok "The Caddis and the Angler", Nattsländan och fiskaren. Jag såg fram emot att äntligen få lösningen på en rad av de olösta problem som hör samman med "The private life of the Caddis", alltså nattsländans många hemligheter. Dessvärre blev mina förväntningar inte infriade.

  Det kända förhållandet mellan öringen och dagsländan gäller också nattsländan: lejonparten av insekterna fångas av fisken i de stadier då de lever under vattnet, och de allra flesta just i den fas av utvecklingen då de stiger mot ytan för att förvandla sig till vingade insekter.

  De bägge författarna har visserligen ägnat puppstadiet, som de korrekt kallar "a dangerous age", en farlig ålder, ett speciellt avsnitt av boken, men de lämnar en rad frågor obesvarade. Det är allmänt känt att nattsländorna i motsats till dagsländorna har en fullständig förvandling. De genomgår fyra stadier: ägg, larv, puppa, vingad flygfärdig insekt. De tre första stadierna tillbringar de under vattnet, och det är efter puppstadiet som förvandlingen sker till vingade insekter.

  Puppans två vägar

  Oavsett om nattsländelarverna är frisimmande, nätspinnande eller lever i ett "hus" så tillbringar de alla puppstadiet i ett pupphus, som är fäst vid bottnen. Efter en tid på upp till tre veckor, under vilken förvandlingen från larv till färdig puppa äger rum, gnager de sig med hjälp av sina kraftiga käkar ur pupphuden och beger sig sedan mot vattenytan. En del stiger direkt upp till ytan, dels genom simrörelser med det mellersta benparet, som utefter de yttersta lederna har en tät kant av hår, dels med hjälp av den luft som finns under den tunna hinna, som omger hela puppan. När de når ytan kan två saker hända. Antingen kan så mycket luft ha samlats under hinnan att denna brister, och den fullt utvecklade insekten kan då skaka hinnan av sig och flyga sin väg; eller också beger sig puppan simmande i ytan, mot land där den kryper upp på det torra och befriar sig från pupphinnan.

Nattsländans väg från larv till flygfärdig insekt. Naturlig storlek.
Klicka på bilden för se större bild.

  Om förvandlingen sker i vattentytan eller på land beror antagligen på omständigheterna. Självfallet krävs betydligt mer energi för att klara av förvandlingen i ytan än på land. Många nattsländearter kan förmodligen använda sig av bägge metoderna, vilket också har visat sig vara fallet bland dagsländorna.

  Andra arter kryper utefter bottnen in till land för att förvandlas, eller kryper upp längs vass eller annan växtlighet, som når från bottnen upp till ytan.

  Vi har i många år vetat att nattsländepupporna i vissa vattendrag och på vissa, bestämda tider av året är den helt dominerande födan för både öring och harr, men det är först under de allra senaste åren som vi börjat kunna dra nytta av denna kunskap. När jag i somras fiskade i Norge fångade vi harrar som var sprängfyllda med nattsländepuppor. En del av dessa var så nyligen slukade att de, när vi tömde fiskens maginnehåll i en skål med vatten, fortfarande levde och gjorde de typiska vrickande manövrerna för att komma ur pupphinnan.

  Märkliga skapelser

  Går man till fiskelitteraturen och studerar vad som där skrivits, och speciellt om man studerar de teckningar som skall illustrera redogörelser för nattsländornas utveckling, finner man under beteckningen nattsländepuppor de märkligaste av skapelser.

  Den kände amerikanske författaren Ernest Schwiebert har i sin bok "Nymphs" en helsidesfärgplansch med teckningar av 15 nattsländepuppor. Frånsett att alla 15 verkar tecknade efter en och samma mall, så avslöjar teckningarna anatomiska detaljer som inte har något med verkligheten att göra. Varje puppa är t ex utrustad med tre par antenner - i verkligheten har de bara ett par - och dessutom har tecknaren/författaren försett samtliga puppor med fem (5) ben...

  Den enkla sanningen är att som de pupporna ser ut har aldrig något levande väsen kunnat se dem. Teckningarna har uppenbart sitt ursprung i en insekt, och därtill en insekt som plockats ur maginnehållet i en fångad fisk eller förvarats i konserveringsvätska.

  Som jag nyss nämnde omges puppan av en mycket tunn, genomskinlig hinna, när den lämnat sitt pupphus och är på väg mot vattenytan. Denna hinna omger hela puppan, men inte som en säck eller påse. Utbuktningen från denna hinna, som omsluter bakkropp, bröst och huvud, innehåller vinganlagen, benen och antennerna och det är på hinnan som mellanbenens kraftiga "simhår" sitter.

  På många av de teckningar som illustrerar text om nattsländepupporna är denna hinna inte ens antydd, och det kan förklaras med att den varit upplöst, antingen av konserveringsvätskan eller av magsaften, om puppan hämtats från magen på en fisk.

  När vi undersökt de puppor vi fann i harrarnas magar började vi speja efter pupporna ute i älven, och det var då som vi fick förklaringen till missuppfattningarna om puppans utseende när den rör sig upp mot ytan, och när fisken jagar den.

  Ryckig simtur

  Vi såg dessutom hur en hel del av pupporna simmade i ytan, in mot stranden och hur de under Simmandet "stripade" ytan, vilket gjorde det lätt för oss att se dem från stranden - men minst lika lätt för harrar och öringar ute i älven att få syn på dem och kasta sig över dem. Om jag skall försöka beskriva det sätt de rörde sig på, är en skräddares ryckiga promenad över ytan det som kommer närmast. Den rytmiska rörelsen hos mellanbenparet liknar det simsätt som kallas fjärilssim, i det att bägge lemmarna samtidigt med ett ryck bakåt skjuter kroppen framåt.

  När pupporna nådde land kröp de med hjälp av detta benpar, plus det främre benparet, upp på det torra och få sekunder senare kunde vi se dem kravla ur den tunna pupphinnan - först böjde de ryggen i krum så att hinnan sprack längs bröstpartiet, och genom springan krängde de så huvud, bröstparti och vingrötterna. Då resten av vingarna skulle befrias tog nattsländorna det bakersta benparet till hjälp, och samtidigt drogs de bägge antennerna fram från kroppens undersida. Några få sekunder senare var förvandlingen klar, och den färdiga insekten flög sin kos, kvarlämnande hinnan som en tunn, vaxartad och noga formsydd kostym, där man tydligt kunde se både simhåren längs benen och gälarnas detaljer.

(Observera: under hela färden upp genom vattnet håller nattsländepuppan antennerna samt de främre och bakre benparen "klistrade" intill kroppen - puppan har alltså inte några som helst "spröt" längs och efter kroppen - och väl uppe i ytan är det bara de två främre benparen som används vid simturen, det bakre benparet och antennerna är fortfarande "klistrade" vid bakkroppen!)

När puppan rör sig in mot stranden på vattnet sker det ryckvis och mellan rycken, när den pausar, driver den med strömmen. Puppans väg får därför "trappform" och när ni fiskar med de imitationer ni nu själva ska försöka binda, gäller det att försöka få flugan röra sig på samma sätt.

  Ny fluga efterlyses

  När man vill försöka imitera naturen vid flugbindarstädet är det nödvändigt att man vet tillräckligt, inte bara om hur den verkliga insekten ser ut, utan i minst lika hög grad om hur den beter sig på och i vattnet. Därför denna till synes omständliga beskrivning - där jag inte ens fått plats för detaljer som storlek, form och färger.

  Det finns redan en hel rad imitationer av nattsländepuppor, avsedda för fiske när öring och harr tar pupporna under deras färd mot ytan. Men hittills har ingen försökt binda flugor som skall imitera pupporna när de "fjärilssimmar" mot stranden. Därför har jag ritat av en av de nattsländepuppor vi såg kläckas i början av juli i Norge, och noterat mått och färger. Någon artbestämning är inte gjord, men det finns anledning anta att det handlar om arten Rhyacophila nubila, som är en av de vanligast förekommande nattsländorna i Skandinavien och som kläcks under en stor del av sommaren, från slutet av juni till långt fram i augusti.

  Flugan skall alltså bindas och fiskas som en torrfluga, men, som fallet är med alla nattsländeimitationer, aldrig stilla. "Torrflugefiskets fader", engelsmannen Halford, skulle rotera i sin grav om han läste detta men nattsländor är inte som dagsländor - de är alltid i rörelse och antingen man fiskar med imitationer av puppor eller färdiga nattsländor måste de hållas i rörelse för att verka naturliga.

  När puppan rör sig in mot stranden på vattnet sker det ryckvis och mellan tycken, när den pausar, driver den med strömmen. Puppans väg får därför "trappform" och när ni fiskar med de imitationer ni nu själva ska försöka binda gäller det att försöka få flugan att röra sig på samma sätt.

  Min förhoppning är att i kommande sommar en hel skara flugfiskare, med egna imitationer försöker att fånga fiskarna när de - med stor våldsamhet - kastar sig över de "fjärilssimmande" pupporna. Men sätt en kraftig spets på tafsen och var varsam i mothugget! Tight line!

Text och teckningar: Preben Torp Jacobsen 1978