Ur fiskens synvinkel
Av Tomas Olson

  När vi närmar oss fiskevattnet är risken stor att fisken upptäcker oss och tar skydd. Och det beror inte enbart på vibrationer i marken. Ljusets brytning i vatten hjälper fisken att se "runt hörnet".

  Det är en av dessa klara brittsommardagar vid Vättern. En frisk östlig vind har under hela dagen blåst ut en brokig blandning av landinsekter på vattnet. På delar av vattenytan är insekterna så sammanflockade, att dom framträder som långa mörka stråk mot den blåskimrande vattenytan.

  Utöver denna rikedom av döende landinsekter svärmar tusentals nattsländor av en mängd olika arter. Det är sådana här höstdagar jag har lärt mig att vara lite extra uppmärksam i mitt harrfiske. Det är nu man kan få uppleva något så ovanligt som fiske efter Vätterns "stora" harrar, det vill säga harrar på sex, sju hekto - och om man har tur även större. I strålande solsken, som denna dag, hittar man oftast harren ett stycke från strändernas grundvatten. Men i skydd av skymningen eller under mulen dag kan den under hösten gå överraskande nära stranden. Sommaren bjuder dock sällan på något riktigt strandnära fiske. Vätterns vatten är fantastiskt klart, med ett konstaterat siktdjup på 17-18 meter. Vid fiske från flytring på lugn vattenyta, och med bottnen klart synlig på tio meters djup, upplevs detta ibland som om bottnen i själva verket var mark och flytringen svävade i luften. Vid vadning är också vattnets extrema klarhet bedrägligt.

  Där jag nu står utvadad ökar djupet med cirka en meter var tionde meter ut från stranden. Bottnen är dock kuperad med små, flata, stenar, gropar och omväxlande stora stenblock. Det påminner en hel del om en klar fjällälv (en typ av miljö där man lätt kan missbedömma djupet). En större harr vakar strax utom kasthåll.

  I min iver att nå fisken, glömmer jag tillfälligt bort allt jag lärt om hur ljuset bryts och om förvrängning av föremåls verkliga läge i vattnet. Jag vadar raskt ut mot den vakande fisken och upplever det som säkert alla vadande fiskare upplevt; den förväntade bottenkontakten förloras och vattnet rinner över kanten på vadarna.

  Även om insikten om att föremålets verkliga lägen i vattnet förvrängs är välkänd, är vetskapen om orsakerna, och om hur man som fiskare kan dra nytta av denna kunskap, mindre känd. Faktum är att ljusstrålarnas brytning i vatten har betydelse för hur vi närmar oss fisken, hur vi presenterar våra flugor och för hur flugorna bör vara konstruerade. Delar av solljuset har förmågan att tränga ned i vattnet från en rät vinkel rätt uppifrån ned till en vinkel av tio grader. Ljusstrålar, som träffar vattenytan under tio grader reflekteras bort från vattenytan.

  Gränsen där ljuset reflekteras bort från, respektive tränger igenom, vattnet är tydligast om du tittar ut över ett klart stilla vatten. Närmast fötterna ser du bottnen, flyttar du blicken ut över vattnet syns snart reflexer från träd och himmel på vattenytan. Det är denna öppning i vattenytan man kallar för fönster. Det är lika lagbundet för fisken i vattnet, som ser upp genom det, som för oss fiskare, som ser ned i det.

Gränsen mellan fönstret och den reflekterande vattenytan. Det är en god regel att fiska flugan utanför fönstret. Chansen är då stor att fisken inte ser fiskaren.

En strömlevande öring observerar en driftande slända vid fönstrets kant. Öringen driftar med strömmen uppåt, bakåt - med sländan tydligt synlig i fönstret. Proceduren avslutas med ett head and tail-vak, varefter öringen återgår till ståndplatsen. Vid lugnt strömmande vatten och riktigt kräsen öring, kan denna procedur vara långdragen med närgånget inspekterande av flugan. (Klicka på bilden för större bild)

  Fönstrets vidd ökar med höjd över vattnet. Om man ställer sig på knä minskar fönstrets diameter. Mest tydligt blir detta om man använder polariserande glasögon, om vattenytan är lugn och om bottnen är jämndjup och har lika färg/struktur. Dom polariserande glasen filtrerar bort de störande reflexerna. I exemplet, när jag i min iver att nå den vakande harren missbedömde vattendjupet på så där en halvmeter, hade jag glömt att ljusets brytning från luft till vatten kan få föremål att skenbart befinna sig närmare ytan än de egentligen befinner sig.

  Ögat lurade mig. Den praktiska tillämpningen var uppenbar redan för stenåldersmänniskan, då hon ljustrade fisk och var medveten om att sikta på en punkt under fisken.

  Fönstret och fiskarens närmande till fisken

  Om nu människan upplever övergången från synlig botten till reflekterad vattenyta är det logiskt att även fisken kan se det ovanliggande luftrummet på motsvarande sätt. Fiskens syn förvrängs också.

  Vad vi kan lära av detta är framförallt att, om möjligt, alltid hålla oss nedanför denna vinkel på tio grader i förhållande till en fisks kända ståndplats/färdväg/djup/fönsterkant. Speciellt vid fiske efter öring i mindre strömmar med klart vatten. Få fiskemiljöer är lika utmanande och lärorika. Öringen avslöjar fiskarens synliga närvaro direkt genom att blixtsnabbt ta skydd. För att verkligen få en uppfattning om hur lätt det är att trampa in i fiskens synfält är det av avgörande betydelse att så långt som möjligt minimera andra störningsmoment från fiskaren. Allt närmande till fisken bör ske långsamt för att minimera vibrationer. Särskilt då man vadar och riskerar att stöta fötterna mot bottenstenarna och/eller trycker undan lugnt vatten med kroppen.

En fluga/insekt, som befinner sig utanför fiskens fönster och som står högt på vattnet i detta fall en dagsländeimitation. Den framträder enbart i form av fotavtryck.

Nära fönstrets kant, kan fisken se vingspetsarna på flugan. Dock är synintrycket förvrängt vingspetsarna befinner sig skenbart i fiskens brutna synlinje.

  En mulen dag är mer lärorik än en solig, beroende på färre störande skuggor och fiskens svårighet att se mot solen. Om vattenytan är obruten och blank kan man vara säker på att öringen ser perfekt runt om, utom just i öringens döda vinkel i kroppens längdriktning bakåt. En grovhuggen grundregel säger att man bör vara extra försiktig inom tio meters avstånd från fisken, om man antar att fisken står på ett vattendjup ned till en meter. Det innebär att fiskarens hatt (se illustration) hamnar precis nedanför den tiogradiga vinkeln, räknat från fiskens fönsterkant.

  Även i stilla vatten har fönstret en avgörande betydelse för hur man närmar sig fisken, och för hur man presenterar sina flugor. På bilden ser man tydligt hur fluglinan ligger ut mot fönstrets kant och vidare en bit in i det reflekterade/speglande området. I den här dammen var det hopplöst att försöka fresta de stora vilda regnbågar som kryssade inom synhåll i fönstret. Om man däremot presenterade sin fluga i det speglande vattnet var chansen stor att en kryssande fisk tog flugan.

En något kapsejsad dagslända (Ephemera danica) fotograferad nära "kanten" på fönstret. Vingarna framstår, på grund av ljusbrytningen, skenbart att hänga i luften.

Här är flugan helt inne i fiskens fönster. Alla detaljer är synliga utan förvrängning.

Fönstret, fisken och flugan

  Torrflugans storlek, fotavtryck, silhuett och färg har allt sedan det moderna torrflugefiskets begynnelse, i mitten på förra århundradet, varit ett kärt, och ofta hett, omtvistat ämne. Många fiskare tror helhjärtat på att fotavtrycken är den allenarådande faktorn, som får fisken att stiga till flugan. Andra menar att storleken och fotavtrycken tillsammans är mest avgörande, medan ytterligare en kategori fiskare vill tillägna flugans silhuett och färg betydelse. Sannolikt kan alla variabler, enskilt eller i olika kombinationer vara avgörande för fiskens reaktion på insekten/flugan. För fisken gäller alltså samma lagbundna regler för seende genom fönstret som för människan. Dock är gränsen mellan fönstret och den bottenreflekterande ytan utanför fönstret mer distinkt - ett faktum av betydelse för flugan då den befinner sig i gränszonen mellan den reflekterade vattenytan och fönstret. De oregelbundna och upprivna former, som vattenytan kan ha mot luften, framstår nedifrån vattenmassan som mer bulliga och släta. Ljuset kan lokalt tränga genom vattnet om vattenytan exempelvis trycks ned av en insekt. Vid en lågt stående sol ger detta en påtaglig ljuseffekt, som åskådliggöres väl i bilderna.

Ljuset bryts vid övergången mellan vatten och luft. Både fiskaren och fisken ser därför i praktiken runt hörn. Fiskare A har passerat ljusets brytningsvinkel och är därför synlig för fisken i fönstrets skenbara synvinkel. Fiskare B står däremot nedanför brytningsvinkeln och är "osynlig" för fisken. (Klicka på bilden för större bild)

  Att dessa fotavtryck kan vara vägledande för fiskens beslut att stiga och ta en insekt, är väl dokumenterat. Avtrycken av en spent spinner (en insekt med vingarna utslagna på vattnet) är exempelvis väl igenkännbara för fisken långt utanför fönstret. En insekt, som befinner sig utanför fiskens fönster, kan fisken omöjligen se färgen på. Om däremot insekten tränger genom ytfilmen blir givetvis färgen synlig ett faktum som gäller för många större landinsekter, exempelvis gräshoppor och getingar.

  Om nu fotavtrycken har avgörande betydelse utanför fönstret, så borde flugans storlek, silhuett (och kanske färg) vara betydelsefulla inom fönstret. Och kanske ska man lägga till brytningszonen mellan fönstret och den bottenreflekterande ytan utanför fönstret.

  Det är i den zonen de driftande insekterna övergår till att bli synliga för fisken. Den strömlevande laxfisken är för sin överlevnad tvingad att fatta snabba och samtidigt säkra beslut. Under en riklig kläckning av stora dagsländor kan fisken maximera sitt födointag genom att lära sig några av insektens karaktäristiska drag. Många kunniga fiskare har vittnat om just vingarnas betydelse hos flugor som imiterar eller representerar större dagsländor. Det verkar logiskt då vingtopparna blir synliga i fiskens fönster redan 10-15 centimeter före fönsterkanten.

Text & bilder Tomas Olsson 1999 ©