EMMA
Av Gunnar Johnson

I alla tider har det sagts att en torrfluga ska rida högt på vattnet, och man har därför bundit dem med styvt och spänstigt tupphackel. Emma - döpt efter mitt hemvatten, Emån i Småland - är i så fall undantaget som bekräftar regeln...

  Jakten på tupphackel har under senare år lett till våldsamma priser på en bra nacke. Själv har jag åtskilliga tuppnackar i olika färgnyanser i min flugbindarlåda, eftersom jag tidigare också gått omkring med föreställningen att en torrfluga måste "stå på tå" och rida högt på vattnet. Men under senare år har jag allt oftare tvivlat på att detta är riktigt, och idag binder jag istället ofta mina torrflugor med mjukt hönshackel.

  Vid många tillfällen har jag funnit att fisken hellre väljer en sådan fluga, som ligger halvdränkt i ytfilmen, än en som står "på gammaldags vis" uppe på vattnet. Det fungerar inte i alla situationer - men tillräckligt ofta för att ta fisket med dessa "mjukisar" på fullaste allvar.

  Det började för några år sedan med att jag frestade en bäcköring i Emån med en vanlig liten torrfluga. Fisken tog flera gånger, men jag missade att fästa den. Själv gissade jag, att det styva hacklet på den lilla flugan fungerade som ett "krokskydd", det hindrade helt enkelt hullingen att få fäste i fiskens käft. Jag bytte därför till en liten mjukhacklad våtfluga, men impregnerade den innan jag började fiska.

  Redan i första kastet krokade jag öringen, som tog flugan lugnt och med stort förtroende. Det mjuka hacklet hade inte hindrat krokspetsen att tränga in. Dessutom kanske den mjuka flugan kändes mer insektslik i fiskens mun. Den märkte inte försåtet lika snabbt, och spottade därför inte ut flugan. Det är en teori som har förstärkts ju mer jag fiskat med den här typen av fluga.

  Så föddes Emma

  Naturligtvis fortsatte jag binda mjuka torrflugor, men fortfarande bara i små krokstorlekar under de första åren. Så småningom tyckte jag mig möta allt fler fiskesituationer, där öringen och regnbågen hellre tog en fluga som låg lågt i ytfilmen. Därför började jag binda Emma också på krok 16, 14 och 12. Hon har varit särskilt framgångsrik när fisken tar nätt och fint med försiktiga vak - och lika bra både i sjö och ström.

  Emma är inte ett speciellt flugmönster, utan hon är mer en grundfluga, som kan varieras i färg och storlek. Det finns alltså Svart Emma, Blue Dun Emma, Grizzle Emma och så vidare. Men Emma ska alltid bindas på lätt krok, och till de minsta storlekarna väljer jag uppböjt öga för att öka "gapet" i kroken. Jag föredrar också krok med något kortare skaft än normalt.

  Emma är lättbunden. Hon har en kusin, som binds med stjärt och i övrigt ser ut som en vanlig hackeltorrfluga - men med hönshackel. Men en äkta Emma har ingen stjärt, och för att hon ska balansera bättre på vattnet binder jag hacklet runt magen i stället för vid huvudet.

  Emma ska impregneras med Permaflote eller Highfloat direkt då hon kommer från bindstädet. Sedan ger jag henne en aning Gink ute vid vattnet samtidigt som jag binder henne på tafsen. Rätt bunden flyter hon då lika bra som en traditionell torrfluga.

  Vi binder en Emma

  För att ta åt sig impregneringen och flyta bra måste Emma ha dubbad kropp. Det kan vara poly, men ofta använder jag hare's ear, poll eller mask - ett fantastiskt dubbingmaterial med naturligt fett och i en fin färgskala av gråbruna nyanser.

Emma var från början en liten midge-fluga, men numera binder jag den också på krok 16, 14 och 12

1. Välj ut ett hönshackel, riv bort några fibrer extra på den sida som vid lindningen kommer att ligga mot krokskaftet. Fäst in fjädern mitt på kroken, och fortsätt med bindtråden till krokböjen.

2-4. Dubba en kort bit av tråden och linda bakkroppen. Linda hacklet och dubba sedan tråden på nytt.

5-6b. Håll tillbaka hacklet, så att inga fibrer binds ned, när du lindar framkroppen

Utan stjärt binds hacklet in på mitten av krokskaftet - med stjärt framme vid huvudet.

Text och bilder av Gunnar Johnson 1984 ©