Krösa-öring
Av Johan Klingberg

  Septembers mogna lingon, "krösa" på småländska, lyser röda under årets sista öringmånad inför leken och fredningen i oktober. Så här sent på året bjuds fisken sällan på några större sländkläckningar, men trots det är öringen ännu mer än villig att stiga till en ytgående fluga

   En dags ledighet. Solen värmer som en högsommardag även om andra veckan i september redan har passerat. Kyla och minusgrader känns ännu långt borta då jag följer den upptrampade stigen ner mot ån längs ett fält, som sedan länge är bärgat och nu endast består av en gyllene stubbåker.

  Ett svagt porlande talar redan på håll om att vattennivån är lägre än på länge. Men då jag kommer fram till ån ser jag att vattnet på andra sidan har satts i gungning. Till en början är det svårt att avgöra var fisken står, eftersom allt smälter samman på den mörka skuggsidan. Men snart slår ringarna ut igen och denna gång är jag med.

  Fisken står precis under lövverket ett par decimeter utanför strandbrinken.

  Den trycker ut mycket vatten vid vaket. Det kan var en av ans stora. Spänningen ökar...

  I väntan på nästa vak sätter jag mig ner på knä och repar av några meter lina för att snabbt kunna kasta när fisken visar sig igen. På tafsen sitter en verklig trotjänare, en Partridge & Purple, som med infettad tafs endast sjunker ett par centimeter under ytan.

Partridge & Purple

  Vaket blommar ut på nytt och de goda kastförhållandena gör det lätt att rolla ut flugan en bit uppströms fisken. Den låga och långsamma vattenföringen driver flugan i maklig takt ner mot ståndplatsen. Men flugan driver förbi utan att öringen visar något intresse. Nytt kast. Då flugan når fram lyfter jag spöt och framkallar en stigande rörelse, som vanligtvis brukar vara oemotståndlig för de flesta fiskar. Men det gäller tydligen inte den här öringen. Den tvärvägrar.

  Den lilla spiderflugan byts mot en liknande med gul kropp, en Partridge & Yellow. Denna gång går det bättre. Då flugan ökar takten och går upp mot ytan känns ett mjukt lite "släpande" hugg. Den påföljande rusningen blir tam och efter ett par stötar mot botten snärtar spöt tillbaka. Allt är över.

Partridge & Yellow

  Men öringen kändes tung och att mista en och annan fisk får man räkna med då man använder hullinglös krok. Hur som helst har jag ju lurat fisken att ta flugan och är ganska nöjd med det...

  Höstens insekter

  Inte sällan händer det att höstöringen står nära strandbrinken. Anledningarna till detta är säkert många, men en orsak är att olika landinsekter denna tid på året blir allt viktigare som föda. Efter höstens första frostnätter blir naturligtvis de växelvarma landinsekterna stelare och långsammare i sina rörelser, vilket får till följd att de lättare tappar fästet och trillar ner på öringens matbord.

  Fallet ner på vattnet kan ibland bli ganska kraftigt. Öringen missar sällan chansen och dras till nya ståndplatser nära strandkanten och under trädens grenverk. Detta torde också vara orsaken till att just en geting eller bärfisimitation presenterad med ett ploppande ljud vid nedslaget fungerar så väl under höstfisket. Det finns som bekant en rad olika arter inom kategorin landinsekter. Ett gott råd är därför att själv undersöka vilka som är vanliga vid de egna vattnen.

  Några sländor av släktet Baetis brukar tillhöra årets första kläckande dagsländor. Men faktum är att vissa av dem även kan vara bland de sista att kläckas. De finns nämligen över hela säsongen, från tidig vår till sent in på hösten. Kläckningarna är nu visserligen sällan lika stora som under försommaren, men ändå tillräckliga för att ibland göra öringen selektiv.

  Det finns ytterligare några dagsländearter som också har en höstgeneration, men jag brukar inte ägna tid åt att särskilja dem. En olivegrå eller beigefärgad traditionellt bunden torrfluga i storlek 12 16 imiterar oftast helt tillfredsställande samtliga aktuella sländor sett både med fiskarens och fiskens öga.

  En annan grupp av insekter, som även de har en framträdande roll vid ån under september, är nattsländorna. Visserligen kläcker inte heller dessa med samma intensitet som tidigare under säsongen, men helt klart i tillräcklig mängd för att intressera öringen.

  Jag är, liksom de flesta andra flugfiskare, inte särskilt begåvad vad gäller "insektslatin" och vill därför inte gå in på namnen på de olika nattsländearterna. Dessa är ju också betydligt svårare att särskilja än dagsländorna, och jag har förstått att inte heller yrkesentomologer gärna artbestämmer vingade nattsländorna utan att studera deras mundelar eller könsorgan under mikroskop. Som flugfiskare nöjer jag och mina fiskekompisar oss med att ge de olika nattsländorna vi finner vid våra vatten namn som "den stora bruna" eller "pinnasländan" och så vidare.

  En av nattsländorna vid våra vatten utmärker sig genom sin talrikedom mer än de övriga under hösten. Den är cirka centimeterlång och något orange till färgen. Naturligtvis går den under benämningen "den röe". Förklaringen till varför orange flugor som Partridge & Orange eller Muha Reka fungerar så väl under denna tid kan vara att fisken i sitt födosök präglats just på dessa insekters rödbeige färg.

Muha Reka

  En sista insektsgrupp, som ofta förbises av oss strömvattenfiskare, är mygg och knott. Dessa är som bekant tillgängliga för fisken under hela flugfiskeåret.

  Jag har många gånger mött fisk som helt ignorerat allt annat än kläckande fjädermygg. En del av mina vänner föredrar att presentera sina imitationer av dessa på en väldigt lång och tunn tafs, ända upp till 15 fot. Här är vi dock oense. En 9 fots tafs med 0,14 spets tycker jag är fullt tillräcklig vid de flesta tillfällen och därtill betydligt mer lätthanterlig.

  Imitationer av insekter ur sistnämnda grupp är kanske de som anses mest klassiska för höstfisket. En sparsamt dressad CdC-kläckare eller en liten Partridge & Orange i rätt storlek imiterar de stigande eller infettad de kläckande myggpupporna.

Partridge & Orange

  Tidanöring

  I högvatten kan fisket var annorlunda, men ändå givande, om man anpassar sig till situationen. I min fiskedagbok från den regnrika septembermånaden förra året läser jag...

  Senaste veckans regntunga skyar har mer än väl fyllt Tidans strömmar till sina breddar. Vadstället nedanför ruinen är omöjligt att besegra. Fisket måste därför bedrivas från "fel" sida. Nedströms vadstället finns en stor sten, vilken utgör en ypperlig ståndplats. Första kastet rollas försiktigt ut, men med ett ploppande ljud då det förtyngda harörat slår genom vattenytan. Flugan fiskar gång efter annan av området, men det väntade hugget uteblir.

  Ytterligare några hundra meter nedanför vadstället ligger kvarnhöljan. Under den tid då kvarnen fortfarande var i bruk fanns här en stor damm, säkert ett par meter djup. Numera är kvarnhjulens gnisslande ett minne blott. Dammfästet är sedan länge brustet, kvar finns endast höljan.

  Jag står utvadad några meter ovanför inloppströmmen med pressen från det kylslagna vattnet mot vaderna. Harörat har bytts ut mot en Black & Peacock, som för övrigt är en mycket bra höstfluga. Fluglinan driver i slingor in i höljan med strömmens hjälp och rätas till slut ut nedströms. I tredje kastet, något okoncentrerad på grund av de dåliga fiskeförhållandena, upptäcker jag för sent en försiktig dragning just innan linan sträcks upp. Irriterad över missen kastar jag på nytt den mjukhacklade våtflugan på samma ställe. När linan liksom vid föregående kast stramas upp, känns det försiktiga nypet igen.

  Fisken visar bevisligen intresse för min Black & Peacock, men avböjer erbjudandet i det avgörande ögonblicket. Inför nästa kast får därför en Partridge & Orange fresta öringen. Denna gång går det bättre. Det tidigare så försiktiga nypet blir nu istället till ett resolut hugg. Den krokade öringen tar strömmen till hjälp, stångas en stund för att sedan rusa ut i höljans trygghet.

  Efter några minuter kan jag försiktigt lyfta upp en trind och blank höstöring i håvgarnets maskor.

  Nya ståndplatser

  Nedströms kvarnhöljan delar en ö strömmen i två tarmar. Jag har aldrig tidigare sett någon fisk här. Därför brukar jag snabbt passera denna sträcka utan att ta notis om den. Men nu råkar jag få se hur en fisk försiktigt bryter ytan över mot andra stranden. Här är ån normalt för grund för att hysa någon fisk, men eftersom vattenflödet ökat vattennivån även på platser som annars kan vara torrlagda, väljer öringen ibland nya och i det höga vattenståndet bättre ståndplatser än de gamla.

  Jag intar spejarposition, väld dold och liggande på alla fyra, för att inte synas för öringen. Snart bryts vattenytan igen, lika försiktigt som tidigare.

  Tack och lov fastnar inte flugan i gräset på andra sidan utan hamnar en bit uppströms fisken och får drifta fritt mot ståndplatsen för att sedan bromsas upp till en stigande rörelse. Öringen tar tveklöst, försiktigt men ändå bestämt, och efter en odramatisk drillning kan öring nummer två också läggas i korgen.

  Att öringen ibland under höga vattenflöden väljer platser, som annars är helt fisktomma, är något jag anammat först under senare år. Normalt väljer nog många att fiska de platser man av tidigare erfarenhet vet håller fisk. Men ger man den väl använda frasen "så stor vinst för så liten ansträngning som möjligt" lite eftertanke, så förstår man att det också gäller för extra högt vattenflöde.

  Vid dessa tillfällen föredrar fisken naturligtvis lugna, annars kanske till och med torrlagda platser framför de vanliga ståndplatserna, som nu är hårt strömsatta i det höga och hårda vattnet. Ute i strömfåran är det allt för strömt och insekterna passerar i racerfart. Då är det betydligt lugnare vid de nybildade "bakfickorna" närmare strandkanten. Här har fisken också mycket tid på sig att i lugn och ro ta de insekter som kommer driftande.

  Högvatten behöver därför inte betyda att strömmen är ofiskbar. Men vi måste kanske söka öringen på nya platser för att få den att över huvud taget se och ta vår fluga.

  Här följer bindmönster för några av mina favoritflugor för höstöringen.

Några lättbundna flugmönster för höstfisket

Partridge & Orange, Purple eller Yellow

Krok:10-16.
Bindtråd: Danville i samma färg som kroppen.
Kropp: Gossamersilke, orange, purple eller gult.
Thorax: En liten dubbingkula av harull.
Hackel: Rapphöna.

Muha Reka

Krok: 10-12.
Bindtråd: Uni Thread, orange.
Kropp: Mixad kaninull, 50% orange, 25% gul och 25% beige.
Kroppshackel: Naturligt grå CdC som fästs med roten vid krokböjen och lindas mot ögat, där spetsen viks bak som en vinge och trimmas.

Text & foto: Johan Klingberg ©
Besök gärna Johans hemsida och Blogg