|
Klassiska flugfiskeartiklar Fyra hösttips för
regnbågen Om hösten finns chansen att ta rekordfisken i regnbågssjön - den fisk som sommartid gömt sig i djupen kommer in grunt. En geting kan locka den, eller en bärfis - men de största fiskarna är ofta de som lärt sig att jaga de minsta insekterna: fjädermyggpuppor och torra "små svarta saker" i storlek 18... I september 1975 upplevde jag, i Skysjön i Fyrväpplingen norr om Stockholm, något jag varit med om flera gånger förut: en kort, intensiv vakperiod med ett fåtal, stora fiskar i farten, spridda över hela sjön. Den är värd att nämna som ett av flera råd inför höstens regnbågsfiske. Inte bara för att den är typisk för många regnbågsvatten, och för fiskens beteende, utan framför allt för att jag denna gång fick förklaringen. Den korta vakperioden började några minuter efter ett häftigt åskregn. Solen lyste på nytt, det började åter kännas sensommargassigt och sjön krusades bara här och där av svaga vindstötar. En kraftig virvel, och så ännu en, fyrtio meter längre bort. Ytterligare en, hundra meter från båten. Det fortsatte på samma sätt: spridda vak av ' kraftiga, snabbsimmande fiskar. De jagade någonting och de jagade det febrilt.
Men vad det nu var tydde fiskens beteende på att det inte var gott om varan. På min tafs satt, som så ofta, en Sedge torrfluga, men jag brydde mig inte om att lägga ut den - nattsländor syns ju när de är i farten, och det var inte sådana fisken jagade. Jag tog ett par kraftiga årtag, lät båten glida över det blanka vattnet, reste mig och spanade. När fisken jagar något, och detta något är svårt att se, brukar en inspektion av maginnehållet på en fångad fisk avslöja vad det är fråga om. Det var på det sättet jag en gång för många år sedan fick klart för mig hur passionerat förtjust regnbågen - och öringen med, för den delen - är i bärfisar. Men förutsättningen är ju att man verkligen fångar en fisk -med något annat bete ... Det hade nog inte gått denna gång; fiskarna var få och uppenbart "specialiserade". Men att de godsaker de så febrilt jagade var något i bärfis-väg räknade jag med, alltså någon insekt som av misstag ramlat i vattnet och låg så djupt i ytan, att den var svår att se förrän jag befann mig mer eller mindre rakt ovanför den. Åskregnets hemlighet När jag fick syn på den första, för det räckte med en, reagerade jag med både skamsenhet och iver. Det var en geting, en stor en - jag blev skamsen för att jag kände att jag borde ha kunnat räkna ut det: åskskuren hade naturligtvis slagit ned de om förhösten kringirrande och en smula hösttröga insekterna. Ivrig för att jag anade att jag inte hade många minuter på mig, fisken skulle snart ha hittat samtliga getingar, och vakperioden var över. Det stämde. Några minuter bara, sen var det slut. Men innan dess hade jag lyckats lägga en getingimitation, framför två av snabbsimmarna. Vid det första tillfället fick jag bara ett ryck i tafsen, men vid det andra - då jag just beslutat lyfta linan för att flugan förvandlats från torr- till våtfluga, for tafsen iväg, och sedan resterande delen av fluglinan. Den snabbsimmaren krokade sig själv. Råd nummer ett är alltså detta: ha alltid en geting i flugasken. Och en bärfis - ivriga vak sensommar och förhöst, mitt på dagen, brukar gälla en av de två. Och spana nedåt mot vattenytan, så stora och tunga insekter hänger djupt i ytspänningen. För bägge dessa insekter är sensommaren och tidiga hösten den tid, då de riskerar att hamna i vattnet och locka upp fisken. Men fisken kommer inte sällan upp dem förutan, för det mesta för att nymfa alldeles under eller i ytan. De tar då, för det mesta, gärna en torr Sedge - nattsländorna finns ju kvar hela hösten, även långt efter de första frostnätterna. Men nymffiske är en säkrare metod, och fisken brukar inte vara speciellt selektiv - en Sawyer-nymf av typ Pheasant Tail är ett pålitligt mönster, eller den tandläkargummi-klädda Tirtjam-nymf, som Preben Torp Jacobsen gett beskrivning på i sin bok "Fiske med nymf". Men vid samma tillfällen brukar en Corixa-imitation vara ypperlig, t.ex. White Chomper eller Tellico.
Höstens vakformer De vakformer som ger ett bra nymffiske är lätta att känna igen: en virvel här, en virvel där, men sällan något plask. Men det finns en annan vakform, minst lika vanlig, som kräver en helt annan fiskemetod: fisken går sakta i ytan, "masar" sig fram, sticker ofta upp ryggfenan eller rentav hela ryggen - och är retfullt ointresserad av både Pheasant Tails, Chompers och Tellico-nymfer. Den vakformen är f.ö inte ovanlig någon tid under säsongen. I vissa vatten är den vanligast av alla - och förklaringen är i regel den, att fisken "silar" fjädermyggepuppor. Fjädermyggorna finns i miljarder och åter miljarder, och deras puppor är, var och en för sig, till synes inte mycket mat för en vuxen fisk. Men det är mängden som gör det - flertalet av sådana "silande" fiskar jag fångat har haft knytnävsstora klumpar av fjädermygg-puppor i magen, tiotusentals av dem. Och medelvikten på den fisken har varit hög; det är de allra största fiskarna som bäst kan konsten att livnära sig på de allra minsta insekterna. Råd nummer två är alltså: ladda upp med fjädermyggepuppor. Ett ypperligt mönster är Geoffrey Bucknall's Footballer - bakkroppen är gjort av svart och vitt hästtagel, varvat, och framkroppen, thorax, av dubbad svart ull och huvudet, slutligen, av två-tre varv med ett påfågelherl. Det finns fler mönster som duger lika bra - svart silke och tunn silvertråd som ribbing är en utmärkt ersättning för hästtaglet - men även den som prövat det spännande fisket med fjädermyggepuppor bör hålla en sak i minnet: de mönster som gick så fint på våren och försommaren är de rätta även på hösten - men med ett eller två nummer mindre krok. Nr 14 är en bra höststorlek, inte större, men gärna mindre. Fisket med fjädermygg-imitationer är, av någon anledning, ännu "oupptäckt" av det stora flertalet svenska flugfiskare. Ändå är det, inte sällan, det enda gångbara knepet. Kanske tycker många att fiskemetoden är alltför sävlig, alltför lik lättjefullt maskmete -nymfen skall nämligen tas in mycket sakta, "som en lus på en tjärad sticka" brukar det heta; en brittisk fiskeboksförfattare rekommenderar en hemtagningstid på 30 minuter per kast... Att kasta prick... Men fullt så sävlig behöver man faktiskt inte vara, och det finns dessutom en annan metod: att kasta prick. Lyckas man lägga en sådan nymf med ett litet "plopp" framför nosen på en "silande" fisk, går den nämligen i regel rakt på imitationen och tar den utan att man överhuvud taget rört linan. Bärfisar, getingar och fjädermyggor ... De bägge första brukar, som sagt, sätta fart på fisken, och så länge det är förhöst finns det en tredje landinsektstyp som har samma magiska egenskap: myrorna. Jag har, en bra bit in i september, varit med om att sådana plötsligt börjat dråsa ned på vattnet. Det är högtidsstunder - men i regel inte ett särskilt lätt fiske. Myrorna brukar nämligen vara så mycket talrikare än både bärfisar och getingar, särskilt de röda. Råd nummer tre är alltså: behåll sommarens myrimitationer - svarta på nr 12-14, röda på nr 14-16, i asken även för höstfisket. Om ni inte har några, bind sådana. De kan göras mycket enkla: två "knoppar" av svart resp. brunröd dubbad ull på krokskaftet, några varv svart resp. brunt hackel emellan. Ju längre hösten lider, desto mer sällan visar sig fisken. Det blir alltmer ont om ytföda, och regnbågsfiskarens oundvikliga i-stället-för-fiske med sjunklina blir allt oftare alternativet om man vill fiska alls. Stora nymfer av typ Montana eller en "mullig" Black & Peacock Spider -en hel del framgångsrika fiskare, har jag noterat, gör den på långskaftad streamerkrok och fiskar den som streamer - ger fisk på djupt vatten. Och skall det nu vara streamers föredrar jag de mörka, t ex Rolf Smedmans Jungle-Cock Streamer, som är en "strippad" version av Thunder & Lightning, helt enkelt.
"Små svarta saker" Men vanan att söka ytföda sitter i, då och då kommer fisken upp för att jaga i ytan. Där finns inte mycket, men det som finns brukar fisken ivrigt jaga - "små svarta saker", brukar det heta, som understundom uppträder så ymnigt att vattnet är "luddigt" av småkryp. Och det är ingalunda för sent för torrflugefiske. Långt in på hösten brukar regnbågen ofta stå i kanten mellan vindvattrat vatten och lä och lapa i sig "små svarta". En konventionell torrfluga av sommarmodell ger sällan hugg - det skall vara smått och svart. Hur smått? Ja - och detta är mitt fjärde tips för höstens regnbågsfiske - nr 16 är en lämplig storlek, men "finfiskaren" kan gott pröva en nr 18. "Små svarta" kan bindas på många sätt, men jag vill föreslå tre versioner. För det första en egen modell, som nu gett åtskilliga fina fiskar vid olika tider på året, en Black Gnat Special (stjärt: tre-fyra svarta fjäderfibrer, centimeterlånga, kropp: fyllig, av påfågelherl, vingar: två grå bröstfjädrar, klippta i skedform och lagda, överlappande, som "tak" baköver kroppen, hackel: två små Svarta tuppnackefjädrar) på krok nr 16. Denna Black Gnat tycks av fisken tas för allsköns småflugor. Nummer två, däremot, även den på krok nr 16, är en imitation av den svarta fjädermyggan, Black Duck Fly (kropp: två-tre tvinnade fjäderstrålar från mörk fjäder av t ex kalkon, ribbad med tunn silvertråd, kroppshackel: svart tuppfjäder, vingar: två små vita eller grå hackelspetsar, lagda bakåt över kroppen i 30-45 graders vinkel, hackel: ytterligare en svart tuppnackefjäder). Nummer tre är en "liten svart" - närmast knott - bunden spent på krok nr 18 (sjärt: två eller fyra fjäderfibrer från svart eller grå tupphackelfjäder, bundna i vinkel, kropp: två tvinnade mörka kalkonfjäder-strålar, vingar: två små vita, badger-färgade eller grå hackelspetsar, bundna spent, alltså utbredda, i det närmaste mitt på kroppen). Denna lilla torrfluga är speciellt bra, när fisken "sörplar" i sig det "ludd" av småinsekter som samlas i lä för höstvinden. Regnbågen brukar vilja ha "rejäla bitar", framför allt tidigt om våren. Men på hösten är det tvärtom - flera av mina regnbågsfiskande vänner har tagit sina rekordfiskar på miniatyrflygor sent om hösten. För just sent om hösten ges en ny chans att ta den verkligt stora fisken, den som aldrig visar sig sommartid ... Text: Bengt Öste
1976 ©
|
För
att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar. Här är mina rekommenderade inställningar |
||
Var vänlig
och respektera lagen om upphovsmannarätten. Kopiering eller annan mångfaldigande av
innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet
Rackelhanen" är ej tillåtet. © Mats Sjöstrand 2010 |
Om du har
några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig. Hälsningar |