Med tuck-kastet når du botten

Visst är det spännande att kasta på vak, men faktum är att de största öringarna i huvudsak tar sin föda nere vid botten. Genom att fiska uppströms och använda dig av tuck-kastet når du ner till dem.

Av Niclas Andersson
Foto: Niclas Andersson & Henrik Larsson

  Som flugfiskare känner jag främst en stark dragning till öringen, och även om jag gillar alla former av flugfiske också efter andra fiskarter, så är det klart och tydligt så att fisket i strömmande vatten ger mig den mest totala upplevelsen i form av vacker natur och variationsrikt fiske. Att en sen sommarkväll få komma ner till en fin strömsträcka och se det makalösa skådespel som pågår mellan olika livsformer i våra vatten ger mig just den ro jag söker. Surr från mygg förvandlas genast från plåga till harmoniska melodier vid strandkanten. Här och där bryts den blanka strömmen av öringvak. Just torrflugefisket får nog anses vara "själen" inom flugfisket. Att få en grann öring att stiga till en ytligt fiskad fluga är något vi aldrig tycks bli mätta på. Vi upplever det om och om igen med lika stor glädje och lycka varje gång.

  Men tyvärr är det inte alla fiskedagar som bjuder upp till "ytliga" aktiviteter, utan fisken föredrar att frossa på det som finns under vattenytan. Det har sagts förr, men kan alltid upprepas: Fisken äter till 90 procent under vattenytan!

  Detta innebär att vi flugfiskare oftare borde använda oss av förtyngda nymfer, puppor, husmaskar och liknande flugor vid fiske i strömmande vatten. Men de flesta artiklar i tidskrifter och böcker tycks handla om torrflugefiske. En god vän till mig, och tillika en skicklig torrflugefiskare, äger till exempel inga förtyngda flugor.

  Sedan första gången vi fiskade tillsammans vid en liten västsvensk öringå har han alltid bara fiskat med torrflugor eller kläckare, trots att det vid flera tillfällen inte vakat på en hel fiskedag. Så en dag för något år sedan, efter att jag själv lyckats fånga ett par öringar på en djupt fiskad nymf medan han gick lottlös kunde jag inte låta bli att fråga honom varför han aldrig använder en förtyngd fluga, trots att den oftast är överlägsen torrflugan.

  Svaret var mycket kort och enkelt:

  "Jag tycker det är svårt. Det har aldrig blivit av att jag tränat på att fiska med nymf, det verkar så komplicerat."

  För mig var svaret lika svårförståeligt som logiskt. För även om vi i allt från videofilmer till tidningsartiklar får lära oss de mest komplicerade manövrar för att kasta och fiska vår torrfluga uppe på vattenytan, så är nymffisket än mer avancerat. Ett vak avslöjar ju till exempel direkt fiskens födoplats, medan det är betydligt svårare att lära sig läsa ett vatten och finna de troliga platser, där det logiskt sett bör stå en fisk som äter vid botten. Att finna en trolig ståndplats är bara en del av problemet, att sedan få ner flugan till fisken på ett naturligt sätt blir nästa problem.

  Stora fiskar föredrar födoplatser där vattnet är djupare. De klarar också att stå där strömhastigheten är snabbare och de äter nästan uteslutande av den föda som finns närmast botten, vilket ju faktiskt är en av anledningarna till att de blir större än genomsnittsfisken i ett vattendrag.

  Samtidigt som deras val av ståndplats blir till ett problem vid vårt fiske, så ger det oss även en del fördelar. I de snabbare strömpartierna har fisken svårare för att upptäcka faror och vi kan därför ofta komma fisken mycket nära utan att själva bli upptäckta. Ett grundvillkor är dock att vi alltid fiskar vår förtyngda fluga uppströms, detta av flera anledningar. Vill vi komma fisken nära, så måste vi smyga oss på den bakifrån, eftersom fisken har ett mycket litet synfält bakåt. Men uppströms fiske ger oss dessutom en större möjlighet att få ner flugan snabbare, djupare och utan att den draggar eller på annat sätt uppför sig onaturligt, något som är omöjligt vid fiske nerströms.

Den större öringen står oftast vid botten.

  Flugan först

  Skall vi kunna uppfylla alla dessa kriterier, så gäller det att få flugan i vattnet före tafsen och fluglinan. Annars kommer ytströmmen att ta tag i linan och tafsen och dra flugan nerströms, innan den får möjlighet att ens sjunka någon enda centimeter.

  Det finns flera sätt att lösa detta problem. De två vanligaste är att man antingen använder en rejält förtyngd fluga eller att man fäster några kulor av blyfri sjunkpasta på tafsen. Bägge dessa lösningar ger emellertid ett svårkastat och svårhanterligt ekipage, och det kan ändå vara så att dessa anordningar inte är tillräckliga om strömmen är riktigt hård eller fisken står riktigt djupt.

  Det finns ytterligare metoder för att råda bot på problemet i fråga, men den metod jag själv oftast använder mig av är mycket enkel att lära och dessutom effektiv. Tuck-kastet, som det ursprungligen heter, är en kombination av presentationskast och presentationsteknik. Enkelt beskrivet går det till på samma sätt som då man utför ett vanligt överhandskast, men där man stoppar kastet samtidigt som man tillför extra kraft.

  Se till att du har ett mål framför dig, där du vill att flugan skall landa. När linlängden stämmer överens med målet, så ökar du på linans längd i luften med 2-3 meter. När det slutliga framkastet görs, så ökar du kraften något över det normala och stannar spötoppen högt och tvärt. Det som då händer är att du överladdar kraften i klingan och därmed även hela vägen fram till flugan. På det sättet får du en "rekyl" i fluglinan och tafsen, vilket i sin tur medför att flugan slår över med mer kraft än normalt och tar vatten tidigare än såväl tafs som lina.

  Det höga stoppläget för spötoppen i framkastet är även det läge som spöt skall befinna sig i under hela hemfiskningen av flugan. Se till att du tar hem linan i samma takt som strömmen för den mot dig, så att du hela tiden bibehåller kontakten med flugan. Den höga spöföringen under hemfiskningen gör att du får lättare att upptäcka hugg utan att behöva använda någon nappindikator. Ett hugg syns genom att den del av linan som hänger ner från spötoppen och befinner sig närmast vattenytan, det vill säga där linan möter vattenytan och bryter av i 90 grader mot tafs och fluga, vid minsta hugg kommer att röra på sig.

  För att kunna utföra ett bra tuck-kast är det viktigt att tänka på följande:

* Den eller de flugor som används måste alltid vara förtyngda, annars slår inte flugan över tillräckligt kraftfullt. Använder du flera flugor, så se till att den tyngsta flugan sitter längst ner på tafsen.

* Skjut aldrig lina i det slutliga framkastet, eftersom det hindrar linan från att fjädra tillbaka. Det är alltid bättre att försöka vada så nära fisken som möjligt och lägga korta, kontrollerade kast, än att stå så långt ifrån att du inte kan hålla önskad linlängd i luften.

* Använd så lång tafs som möjligt (endast taperade nylontafsar), gärna 9-16 fot långa. Ju längre och tunnare tafsspets du använder, desto djupare sjunker flugan.

  Som alltid när man skall lära in ett nytt presentationskast, så bör man börja hemma på gräsmattan. Använd en förtyngd fluga som du klippt av kroken på och lägg därefter ut ett mål där flugan skall landa.

  Följ instruktionen i denna artikel och öva mycket, så att du då kan vända dig uppströms och servera din fluga med ett tuck-kast. Det garanterar att du snabbt når ner till fisk som står djupt. Men se till att du då håller hårt i spöt, för det är sannolikt att du kommer i kontakt med fisk av betydligt högre medelvikt än de du tidigare fått på torrfluga vid ytan.

 
Klicka på bilden för större bild

1. Jag har sett ut ett mål på gräsmattan. Vid ett strömvatten skulle det istället kunna vara en ”ficka" bakom en sten eller någon annan trolig ståndplats. Linan har förlängts med cirka 3 meter utöver den linlängd som normalt skulle behövas för att placera flugan vid målet. På bilden befinner jag mig i det sista bakkastetoch skall precis påbörja framkastet, som skall bli ett tuck-kast.

Klicka på bilden för större bild

2. I framkastet tar jag i mer än normalt för att överladda spöt. Det är mycket viktigt att man i detta framkast tänker på att göra ett mycket distinkt och tidigt stopp. För att använda en något "omodern" formel, så skall spöt stanna mellan klockan tio och elva på en tänkt urtavla. Se till att handleden är helt stilla. En slapp handled dämpar och tar upp energin som skall överföras till fluglinan.

Klicka på bilden för större bild

3. Om du gjort rätt, så har spöt laddats korrekt och stoppet varit distinkt och kommit i rätt läge. Fluglinan kommer då att fjädra tillbaka mot dig och tafsen med flugan slår över och flugan kommer att träffa vattenytan först, före tafs och fluglina. Kastet är inte särskilt svårt att lära sig, men det kan ändå kräva en viss övning, eftersom det delvis är rakt motsatt hur du normalt kastar för att få en mjuk presentation.

Klicka på bilden för större bild

4. Under hemfiskningen skall spöt befinna sig i samma höga läge som vid det främre stoppet. Det ger dig bästa kontroll och gör att du lättare upptäcker om en fisk tar din fluga. Använd gärna en extra lång tafs med tunn spets. En tunn tafsspets ger genom sin mindre diameter betydligt mindre yta mot vattenströmmen och riskerar inte lika lätt att pressas upp mot ytan som om man fiskar med en tjockare tafsspets.

Av Niclas Andersson 2000 ©
Foto: Niclas Andersson & Henrik Larsson ©

Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/