Känner fiskar smärta?
Text: Josef Davidsson

  Idag är vi sportfiskare, och i synnerhet flugfiskare, fler än någonsin. Detta är naturligtvis en styrka men innebär också att det vi tar för självklart: fisket, hamnar under samhällets granskning. Jag anser det direkt nödvändigt, och inte minst en skyldighet som fiskare, att man har en klar bild av vad det är man sysslar med. För sportfiske som företeelse kommer att få uppleva ett flertal ifrågasättanden i framtiden. Det är bra. Vi behöver ständigt utvärdera oss själva för att kunna utvecklas.

  Knäckfrågan för de lagstiftare som reglerar vårt nyttjande av djur, är om organismen i fråga har kapacitet att känna smärta. Det är därför vitalt att vi sätter oss in i problematiken eftersom den har stor betydelse för oss.

  Sportfiske kan aldrig legitimeras utifrån en nyttoaspekt, då vi inte är beroende av sportfiskefångad fisk som födokälla, utan fiskar endast för nöjes skull. Frågan spetsas dessutom till av att vi idag långt ifrån alltid dödar våra fångster. Många fiskar återutsätts genom fångstregleringar, men också genom »catch and release«. Reduceras fisket då till en meningslös lek med levande varelser? Är det etiskt rätt att återutsätta födotjänlig fisk? Borde vi alltid döda vår fångst? Frågorna hopar sig och inte minst den aktuella debatten inom våra egna led visar ämnets hetta.

  Avsikten med den här artikeln är inte att försöka besvara och inte heller att vara ett debattinlägg, utan främst att skapa ett faktaunderlag för fortsatt diskussion.

  Jag har valt att fokusera på grundfrågan om fiskar och smärta, och går här igenom tre uppmärksammade forskningsrapporter i ämnet: en experimentell studie och två mer resonerande texter. Detta för att försöka skapa en liten kunskapsbas som jag hoppas alla sportfiskare kan ta till sig av.

  Vad är smärta?

  Smärta ansågs tidigare vara ett enhetligt begrepp, men tack vare ökad kunskap om underliggande mekanismer delas begreppet idag in i olika grupper.

  Om den vävnadsskada som ursprungligen leder till smärtan befinner sig utanför centrala nervsystemet, talar man om en nociceptiv nervsignal. Med en nociceptor menas en nervände/receptor som har en så hög tröskel att den svarar med aktivitet först när retningen blir så hög att det skadar vävnaden som den sitter i. En sådan retning eller stimulering benämns som noxisk. Nociception har visats förekomma relativt frekvent i djurvärlden, speciellt i olika ryggradsdjur såsom däggdjur och fåglar, men även i väldigt primitiva djur såsom snäckor och sniglar. Tills nyligen har frågan getts liten uppmärksamhet i fiskar. Smärta definieras dock som »en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse associerad med pågående eller potentiell vävnadskada«.

  Det är således viktigt att skilja på nociception och smärta, då det första bara är ett delmoment i begreppet smärta som utöver ren nociception också kräver någon form av bearbetning i hjärnan.

Jämförelse mellan en människas och en regnbåges hjärna. Den schematiska bilden ovan visar dels storleksskillnaden de båda hjärnorna emellan, men också proportionell storleksskillnad mellan hjärnbark, mellanhjärna och hjärnstam hos de båda organismerna. Notera att hjärnbarken är dominerande i människohjärnan medan hjärnstammen är det i fiskhjärnan.

  Roslininstitutets studie

  Författarna till denna artikel utgår från att den definition för smärta som används för människor inte kan tillämpas på djur, då man inte kan mäta deras känslor. Istället bör man titta på fysiologiska och beteendemässiga responser hos djur som utsätt för noxisk stimulering för att kunna avgöra om de känner smärta. Syftet med deras studie var att mäta om nociceptorer förekommer i nervsystemet hos regnbåge och också undersöka fiskens reaktioner på upprepad noxisk stimulering, såsom mekaniskt tryck, hög temperatur, ättiksyra- och bigiftsinjektion.

  Elektrofysiologiska mätningar visade tydligt att regnbågen innehar 58 stycken nociceptorer i huvudregionen. Forskargruppen menar också att fiskens beteende och fysiologi blir så påverkat av de noxiska retningarna att det inte är enkla reflexmässiga svar. Stimulerade fiskar återupptar ätande senare än icke-noxiskt stimulerade fiskar och uppvisar också en högre hjärtfrekvens än de senare. Gungande beteende i akvariet och också gnuggande av syrainjicerade läppregioner ses som bevis för att högre hjärnprocesser är involverade. Likheter mellan dessa reaktioner och när människor gnuggar skadade regioner, och att stereotypt gungande förekommer vid utsatta situationer hos primater, framförs.

  Intressant är att majoriteten av nociceptorerna uppmättes grena ut i A-delta nervfibrer, jämfört med C-fibrer. Studier på däggdjur har visat C-fibrer främst används för långvarig nociception och A-delta-fibrer har mest betydelse för akuta kortsiktiga responser. Detta motsäger i någon mån de långvariga responser som rapporteras för regnbågarna som blivit utsatta för skadliga retningar. En annan sak som är konfunderande är att »associativ inlärning« – förmåga att undvika upprepat skadligt stimuli såsom en elchock eller fiskekrok, är väldokumenterat för fiskar. Ändå väljer inte regnbågarna som blivit injicerade med bigift eller ättiksyra mjukare föda före hårdare dito, när de blir erbjudna båda alternativen i ett av försökens delmoment. Är inte detta ett beteende som i någon mån motsäger en långvarig fysiologisk respons?

  Sneddon visade även i en annan studie, som kom ut samma år, att fiskar vid noxisk stimulering uppvisar minskad påverkan om de injiceras med morfin, Denna studie fick inte lika mycket uppmärksamhet som den nämnda, men kan vara minst lika viktig i sammanhanget, vilket vi skall se nedan.

  James Roses artikel

  Denna text är ingen experimentell studie, utan mer en utvärdering av aktuell litteratur där författaren resonerar sig fram till en uppfattning om fiskar och smärta. Rose menar att det är essentiellt att undvika perspektiv där människor ger djur mänskliga känslor och medvetandenivåer, utan att man måste behandla ämnet ur ett rent biologiskt och evolutionärt perspektiv.

  Grundtesen i Roses text baseras på teorin om att fiskar har ett nervsystem som i grunden är väldigt olikt från däggdjur, genom skillnader i evolutionär utveckling. Därför saknar de också de strukturer som är nödvändiga för att generera ett självmedvetande som krävs för att uppfatta smärta.

  Han hävdar att kapaciteten för att ha denna medvetandenivå är beroende av förekomsten av en specialiserad region i hjärnbarken kallad neocortex. Denna region består av flera komplexa lager, rika på relästationer mellan olika hjärnregioner. Rose hänvisar också till kliniska försök där patienter som saknar den hjärnregionen, och lever i vegetativa stadier, inte reagerar på noxisk stimulering. Cortex-liknande regioner återfinns i hjärnor hos andra djur men endast i en sådan omfattning att den kan vara smärtcentrum hos däggdjur, menar han.

  Författaren understryker också vikten av att skilja mellan nociception och smärta. Smärta är både en sensorisk och känslomässig upplevelse, och nociception resulterar inte i smärta förrän den neurologiska aktiviteten associerat med det når medvetandet.

  Författaren menar att fiskar saknar både kvantitativa och kvalitativa strukturella egenskaper i hjärnan för att generera ett medvetande som krävs för att producera smärta. Hos fiskar är det hjärnstammen, och inte hjärnans främre del, som hos däggdjur, som är den dominanta regionen i nervsystemets kontroll och bearbetning.

  Rose hävdar bestämt att det inte finns någon annan hjärnregion som är så komplex att den kan generera ett medvetande, och ta neocortex plats, hos fiskar. Fiskars reaktioner på nociceptiv stimulering är liknande till de flyktbeteenden de har vid förekomst av predatorer och andra icke-nociceptiva stimuleringar.

  Rose framför att broskfiskar (till exempel hajar och rockor) uppvisar samma flyktbeteende vid krokning som benfiskar (till exempel öring, lax, abborre) trots att de har ett mycket mer primitivt nervsystem med bland annat oisolerade nervfiber. Flyktbeteendet är ett beteendeprogram som kopplas på vid en rad hot och har inget med smärta och medvetande att göra, är slutsatsen.

  Kristopher Chandroos artikel

  Denna text är också en litteraturstudie och en rejäl kritik på förgående text. Artikeln motsäger de flesta av teser som läggs fram av Rose.

  Chandroo inleder med att generellt kritisera att Rose inte presenterar tillräckligt med fakta för att kunna utesluta att en fiskhjärna skulle kunna generera något som liknar ett medvetande, preliminära forskningsresultat på fiskar visar på en osäkerhet i frågan och gör det långt ifrån det faktum som Rose presenterar det som.

  Chandroo ifrågasätter neocortex betydelse för smärta och hävdar att hjärnans funktion inte är lika välutredd som Rose påstår. Andra delar kan vara minst lika viktiga. De patienter i vegetativa stadier som Rose hänvisar till har skador på stora delar av inre hjärnstrukturer och kan således inte användas som bevis för att det är neocortex som är viktig, menar han.

  Författaren kritiserar också att Rose förnekar att det kan finnas funktionella likheter mellan fisk- och däggdjurshjärnor. I en egen utförd studie så menar han det visat sig att många hjärnstrukturer hos däggdjur har motsvarigheter hos fiskar. Därför kan byggstenar för en psykologisk kapacitet och ett primärt medvetande möjligen förekomma hos fiskar. Chandroo hänvisar dessutom till en välkänd teori inom ekologin; den om konvergent evolution. Med detta menas att olika djurarter, som markant skiljer sig åt i kroppsform och fysiologi och som har anpassat sig i väldigt skilda miljöer, kan inneha förmågor som är förvånande lika. Som exempel nämns att delfiner uppvisar intellektuella förmågor som endast återfinns hos människor och de stora aporna, trots att de anpassat sig till ett liv i havet.

  Chandroo ifrågasätter också att smärta endast skulle vara en funktion som förekommer hos människor utan menar att den borde ha ett större evolutionärt värde än så, och då rimligen förekomma i övriga djurvärlden. Han pekar på Sneddons studie som ett steg i rätt riktning att angripa problemet, och hävdar att fiskars respons på noxisk stimulering och att de reagerar positivt på morfin vid denna, visar på en komplex process mellan olika delar av hjärnan. Istället för förekomst av neocortex så föreslår Chandroo att man bör titta på vilka olika delar av fiskhjärnan som används vid noxiskt stimulering, och om strukturer liknande dessa används av däggdjur när de utsätts för samma behandling, för att kunna utröna om fiskar känner smärta. Var står vi idag? Efter att ha läst de här tre rapporterna så är min, och kanske Flugfiske i Nordens läsares, känsla att man inte har blivit så mycket klokare. Sneddon och hennes forskarlag bidrog visserligen med ovärderliga insikter att fiskar har nociceptorer, men de två andra artiklarna uppvisar fundamentalt olika syner på problematiken.

  Vem skall man tro på?

  Med den kunskapsbas vi har idag så blir frågan om fiskar och smärta i stort ett filosofiskt och moraliskt spörsmål. Vilken syn man än har så tycker jag att det är viktig att debatten förs på rätt sätt där man låter sina åsikter vila på stabil faktagrund och inte hänfaller åt rena känsloargument. Framför vi, som sportfiskare, sådana argument så kommer vi inte att bli tagna på allvar i de sammanhang där vår hobbys framtid avgörs. Det är vitalt att vi har bra på fötterna och är väl pålästa i vårt möte med omvärlden.

  Min egen uppfattning om fiskar och smärta då?

  Jag väljer att gå den enkla vägen och räkna mig till de okunnigas skara. Det finns i dagsläget helt enkelt för lite att gå på. Men det hindrar mig inte från att fiska på ett etiskt sätt – för att kroka en fisk innebär ett moraliskt ansvar att behandla den så väl det bara går, oavsett om den känner smärta eller inte. Dock, om den dagen kommer då forskare visar att fiskar har ett medvetande och känner smärta, kommer jag att knyta ihop spöfodralet för gott. Men fram tills dess så kommer jag utöva mitt flugfiske och med spänning följa den aktuella forskningen och debatten.

  Läsning:

  Sneddon, L.U., Braithwaite, V.A. & Gentle, M.J. (2003) Do fish have nociceptors: Evidence for the evolution of a vertebrate sensory system. Proceedings of the Royal Society of London, Series B, 270, 1115-1121.

  Rose, J.D. (2002) The neurobehavorial nature of fishes and the question of awareness and pain. Reviews in Fisheries Science, 10, 1-38.

  Chandroo, K. P., Yue, S. & Moccia, R.D. (2004) An evaluation of current perspectives on consciousness and pain in fishes. Fish and Fisheries, 5, 281-295.

Av Josef Davidsson 2006 ©
Teckning av Thommy Gustavsson