Tillfälliga laxar hugger

Huggchans! Bara lite av laxens fena sticker upp över ytan.

Laxfiske innebär vanligen mycket sökande och när det lyckas ett slags trevande efter förklaringar. För egen del blev förra säsongen lärorik med några intressanta iakttagelser.

Text och foto: Pelle Klippinge

  När laxstegen äntrar en älv blir de som regel stående i de lite större och djupare poolerna efter någon vecka eller så. Vandringen lugnar upp sig och laxarna sprids. Några individer kanske till och med stannar i samma pool resten av säsongen. I de älvar jag fiskar regelbundet så visar sig laxen gärna i vissa pooler emellanåt. Vakbilderna är olika och vissa uppsamlingspooler fungerar som en slags beståndsindikator. När det väl är fisk på sträckan och lite trängsel uppstår ser man dom visa sig »överst i Sæter« eller »intill djupkanten vid Malt Steep«.

  Intressant, javisst, det är alltid fint att se lax – men vilka är det då som emellanåt biter? Är det rentav dessa »indikatorer«?

Störda individer markerar genom
att visa halva ryggen.

  Ärligt talat vet jag inte men tror bestämt att det inte är så. De flesta laxar som visar sig i nämnda pooler är vanligen »gammal« fisk i olika stadier. Några har till och med slutat vandra och är inte värst bitvilliga. En och annan lär man sig till och med känna igen efter bara någon vecka och i några fall vet jag att man även namngivit denna bekanskap! I en pool jag fiskat en hel del finns det vanligen, faktiskt ända från säsongsöppningen, åtminstone ett dylikt exemplar. Inte sällan i supertungvikt. När denne »Moby Dick« väl går upp och visar sig uppstår rena bogsvallet och jag har faktiskt sett fiskare nära nog rygga tillbaka ett stycke.

  Att försöka få en liten inblick i laxens vakbeteende är i sig ett synnerligen intressant ämne. I vissa älvar visar sig laxen mer än i andra och visst är det alltid lika skojigt att se lax på den sträcka man fiskar. Liv och rörelse i poolerna innebär huggchanser. I en större pool ryms många laxar och börjar en av dessa rulla i ytvattnet har beteendet en förmåga att smitta av sig. Poolen sätts regelbundet i gungning, inte minst morgon och kväll, men också vid de tillfällen laxen blir störd. Ett vanligt exempel på det är när man vadar för nära ståndplatsen. Ett återkommande beteende är då att laxen går upp ganska långsamt, visar halva kroppen och som avslutning slår till med stjärten. Smålax brukar nöja sig med att bara snärta till med stjärten. Visst känner ni igen det! En väl synlig »markering« som höjer spänningen men ett dåligt tecken vad beträffar fångstchansen. På just den individen är bitviljan minimal även om det alltid är lika intressant att låta flugan glida över några gånger. Man kan ju aldrig vara riktigt säker …

  Fritt hoppande lax är ett vackert skådespel, men inget att bli alltför upphetsad över. Här är det lax på vandring, varför det sällan lönar sig att kasta över samma fläck någon längre stund. En bättre strategi, om inget händer, är istället att försöka räkna ut var nästa tänkbara stopplats kan vara. Visst kan det vara svårt att bara lämna arenan i detta skede men finns det exempelvis en grund fors eller tvär sving några hundra meter uppströms som kan tänkas bromsa laxen – så ta den platsen i besittning! Låt sedan flugan svepa fram över första djuptröskeln nedanför forsen och med lite tur kommer nappet. Även om inte alla laxar i steget stannar finns alltid chansen att någon gör det vilket ger helt andra odds.

Artikelförfattaren med grilse från poolen »Nef«

  Tecken på bitvillighet

  Betydligt intressantare vakbild är det klassiska »head and tail« då laxen bryter ytan i nämnd ordning. En rörelse som utförs med värdighet och ackuratess, särskilt av en bred storlax. Ett vak direkt i min smak, som innebär helt andra fångstchanser än de tidigare beskrivna. Speciellt om vaket upprepas ivrigt flera gånger inom samma område. Detta vak är betydligt diskretare än då laxen markerar och avslutas inte med något plask. Här är det istället lax på gång, vanligen nykommen och på högst tillfällig paus, varför det plötsligt finns en utmärkt huggchans. Kommer inte laxen på de första kasten så chansa med flugbyte. Tänk också på att inte fiska för djupt i detta läge då laxen står strax under ytan.

  Ett annat riktigt spännande vak den uppmärksamme kan skåda är ofta inte större än vad en halvkilosöring åstadkommer. En eller några små ringar på ytan är allt man ser, vilka avslöjar spetsen på laxens rygg- eller stjärtfena. Detta oavsett om det gäller små- eller storlax! Inget vak man springer på varje laxvecka precis, men desto mer upphetsande när det händer. Denna försynta vakbild, som man gott kan klassa in som ett »head and tail«, är nämligen det allra starkaste tecknet på bitvillighet jag känner till och får pulsen att dunka rejält. Lägger man flugan bara metern ovanför är fångstchansen så optimal som den någonsin kan bli. Snabbhet är nyckelordet i detta läge. Servera flugan utan minsta fördröjning!

  Men vilka laxar är det då som biter, frågar man sig och går de att definiera närmare? Näppeligen i vetenskaplig mening, men det är ju alltid intressant att spekulera lite grand.

  Är det lax som kommer och är på vandring? Dessa nystigna raketer som emellanåt så retfullt snabbt susar förbi. – Knappast, de har för brått och hinner aldrig ta ordentligt. Det är dessa som först måste bromsas upp lite av forsar eller liknande. Känner ni förresten igen den frustrerande situation då man plötsligt har en eller ett par snabba dragningar i flugan? Ibland blixtrar det bara till då laxen tar men sedan är den borta lika snabbt. Emellanåt undrar man faktiskt hur de kan undgå såväl kemvässat som den slugaste krokningsteknik. Det är ju på gränsen till fräckt! I lilla Laugardalsá, som ligger långt upp på nordvästra Island, fick jag i alla fall en indikation hur det kan gå till och kanske kan det kasta lite ljus över spörsmålet.

Mellanlax från »Berghylur«, i den
 lilla isländska älven Laugardalsá.

  Längst ner mot havet kom laxen in med tidvattnet. Parkerade en stund och fortsatte sedan nervöst under bron och vidare uppströms, där de så småningom belägrade tre mindre pooler. Alla inskurna djupt nere i en kanjon. De nykomna laxarna gick ganska ytligt. Ett par gamla laxar som tagit stånd sedan tidigare, och som stod på djupet, började genast visa sig i ytrullningar. Kanske blev de störda och ville markera sina ståndplatser. Jag kastade under tiden på allt som rörde sig och ur alla vinklar, utan att något hände. Kom flugan i vägen för några av de nykomna, som var på vandring, hände det dock att de snabbt som ögat bet till i flugan. Det bara fräste till och vad jag hann uppfatta tog de flugan bara halvhjärtat längst ut i »näbben«. Naturligtvis utan att fastna. När merparten av laxarna passerat, för övrigt ivrigt påpassade av den större och lätt igenkännliga »Goliat « uppe vid »Nef«, lugnade det ner sig i poolerna.

  Gyllene tillfälle

  En kvart förflöt, kanske en halvtimme. Svanas lunch lockade men var bara att glömma. Jag kikade efter laxarna, så det sved i ögonen, vilket i sig var mycket intressant. Det var i detta läge man började ana vad som komma skulle. Tre nykomna laxar hade tagit stånd i »Berghylur« och stod väl synliga. Ibland lade sig någon snabbt på sidan och slog med stjärten så det blänkte till. Var det havslöss som kliade måhända? Ibland tycktes strömmen pressa upp någon av laxarna mot ytan så fenans spets blev synlig som ett diskret »head and tail«.

  När så en spretig Red Francis kom svepande förbi i detta läge small det bestämt! Fighten gick upp och ner genom kanjonen och det var fascinerande att följa laxen i det grunda klara vattnet, att se hur den på alla sätt och vis försökte komma undan och ibland även gömma sig. Allt i formel 1 speed men utan minsta tendens att frontalkrocka mot all vass lavasten. Väl på land och efter en kort paus kunde sedan nästa lax frestas.

  Efter kanske en timme var poolen tom så när som på de gamla »bekanta« och plötsligt verkade allt snudd på logiskt. Så fort de nykomna individerna stannat upp och fått roa till sig lite grand och hittat om än bara tillfällig ståndplats, fanns bitviljan. En av laxarna steg till och med och tuggade i sig en rifflad liten tub ända ner i svalget. Situationen jag fick uppleva tror jag inte var unik på något sätt utan istället något som vi väl känner igen när allt stämmer. Detta gyllene tillfälle då laxen biter.

  Självklart vore det i sammanhanget enkelt att klassa lax som »vandrare« och som »hemmastadda«. Även om denna grova klassificering naturligtvis vore att förenkla allt för mycket. Det är inte heller någon av dessa typer som platsar in bland de bitvilliga, tror jag. Nej, det är där vi har mellanvarianten som jag mötte i Laugardalsá. Alltså de laxar som, för en timme, en dag eller ett veckoslut, tar ett kortare stopp på sin resa. För att klassa även dessa så kanske benämningen »tillfälliga« kan passa.

Isländska älven Laugardalsá med en laxtrappa
utsprängd i berget.

  Man kan nu inte dra några sluga slutsatser av detta men de hemmastadda laxarna stod djupt och långt ner i poolen och visade sig först när ny fisk kom. De laxar som vandrade gick mer ytligt. Tillfälligt pausande individer parkerade mer i älvens mellanskikt och mot poolens övre del. Det är dessa sistnämnda laxar som vi utan att veta enklast fångar, tror jag. Det i sin tur visar att man under laxfiske alltid måste förlita sig till en rejäl dos tur för att lyckas. Är man inte på plats rätta timmen kan det bli tufft eftersom det är så avgörande att bara lyckas tajma. Ett par bra ess i rockärmen är förutom turen således gott om tålamod och tid. Att då offra en aldrig så lockande lunch är ju en baggis i sammanhanget.

Text och foto: Pelle Klippinge © 2006

Besök gärna Pelle Klippinge/Spey Cast.