Classic Munro Killer

Munro Killer…
Text och foto: Lennart Bergqvist

  Lite motvilligt reste jag mig och lämnade brasans värme och gemenskap, varvid jag genast anfölls av blodtörstiga myggor, som väntat utanför den för myggor så besvärliga röken från brasan. Vi var på Raipas-zonen, närmare bestämt Ellilaholmen i Alta och klockan började dra mot fyra på morgonen.

  Ett par timmar tidigare hade Ivar fiskat av den nedre hölen och fått en lax på 9,5 kg på en Spey Ghillie-tub. Därefter hade det varit lugnt på den platsen, men nu började det visa sig lax igen där nere. Det var inget annat än att gnugga tröttheten ur ögonen, knyta på en Spey Ghillie på 0,43-tafsen och knalla iväg ner dit Ivar tidigare varit så lyckosam. Jag frågade Arne och Gunnar om de hade lust att följa med ner som sällskap vilket de accepterade. Under tiden som jag vadade i position, satte sig min publik på en strandad stock vid älvkanten. Jag gick igenom sträckan utan att känna den minsta dragning i flugan, men jag såg att det fortfarande var liv och rörelse ute vid ståndplatsen, så jag vadade iland och undrade om Arne hade något emot att jag fiskade över platsen ytterligare en gång med en annan fluga.

  Jag hade redan, när jag fiskat, känt att just då var nog den annars så förträffliga Spey Ghillie inte den rätta flugan. När man får sådana aningar bör man byta fluga direkt, för då har man slutat tro på den och då är det nästan omöjligt att få fisk. Hur fisken kan känna fiskarens sinnesstämning vet inte jag, men så verkar det vara.

Artikelförfattaren och Arne Jørgensen med Alta-lax 11 kilo, tagen på Munro Killer Variant storlek 4.

  Då grep Gunnar in i diskussionen och undrade om han fick välja fluga åt mig. Ur min Wheatley-ask valde han en annan skotsk fluga: Munro Killer Variant storlek 4, bunden på dubbel low-waterkrok. Under tiden jag bytte fluga fortsatte laxarna att rulla ute i älven. Något darrig på handen band jag på den på tafsen och vadade ut igen. Bara några få kast med den nya flugan behövdes för att hugget skulle komma och jag förmodar att jag reagerade något för kraftigt och flugan släppte taget direkt. Jag backade upp några steg innan nästa kast. Men efter jag passerade den tidigare huggplatsen skrek jag till Arne och Gunnar att den inte ville ta om. Det står fler där ute, sa Arne, så fortsätt du bara. Fyra kast senare drog det till igen och den här gången behövdes inga mothugg. Det vara bara att lyfta spöt och vada mot land, där mina kamrater rest på sig.

  Alla laxar jag fått i Alta har tagit på samma våldsamma sätt och det känns nästan som man fått en blackout för några sekunder innan man fattar vad det är som händer.

Glen Percival har fångat en »Spey Springer«, Castle Grant Beat nr 1.

  Landning med assistans

  Till att börja med gjorde laxen korta rusningar och det verkade som fighten skulle bli ganska odramatisk, men så plötsligt fick den fart och drog 75 meter ner mot forsen. Arne skrek på Ivar som hade båten uppe vid lägret, men han hade lagt sig och somnat, så där fanns ingen hjälp att få. »Nå må du löpe fort« skrek Arne, men han var inte nöjd med det tempo som den något till åren komne och tjugo kilo för tunge svensken åstadkom, så han fick ta spöt och springa.

  Arne, altaväringen, som är lång och i mycket god kondition, sparkade av sig sina slippers och sprang i bästa Carl Lewis-fart nedströms efter laxen. Efter femtio meter övergick strandremsan i ett bakvatten, som dessutom var alldeles för djupt för att vada över, till och med för den reslige Arne Jörgensen, men det stoppade inte en sådan viking utan det bar iväg rakt ut i älven, trots att han gick i ett par skinnbyxor och bara ullsockor som fotbeklädnad. När han kommit ut till väl midjedjupt vatten, fick han stopp på laxen och jag kunde börja närma mig händelsernas centrum, högröd i ansiktet av ansträngning efter den för mig ovanligt snabba promenaden. Jag kunde överta mitt spö igen och börja köra laxen som ganska snart gick fast i en stor stubbe som låg i bakvattnet. Stående till bröstet i vattnet lyckades Arne lossa laxen, som genast gick längre in i bakvattnet och började till min stora förskräckelse närma sig ett stort träd, som spolats med vårfloden. Jag lyckades vända laxen igen men inte styra den bättre än att den gick in och fastnade i tidigare nämnda stubbe. Nu hade någon kommit ner från lägret med en klepp tillräckligt lång för att Arne skulle kunna dra in den i gällocket på laxen och lyfta upp den på land. Sällan har jag väl varit så glad att se en 11 kilo tung lax ligga på strandstenarna.

  Jag var dock lite skamsen, när jag såg hur vattnet rann om Arne. När vi kom upp till lägerplatsen fick han strippa och vrida ur sina kläder och sitta vid brasan och torka upp. Bredvid honom satt en lycklig svensk, lycklig över att allt gick väl och utan att behöva göra fler insatser i älven kunde jag sitta och njuta resten av morgonen och brasfiska igenom äventyret igen. Det blev några gånger, eftersom den ene ledige fiskaren efter den andra tittade in och undrade hur det gått för oss.

Håkan Perhans fiskar River Spey, Castle Grant Beat nr 1.

Just det att man besöker varandra, dricker kaffe och äter någon grillad korv under nätterna hör till det sociala livet i Alta och bidrar starkt till tjusningen med det fisket. Jag har efter att ha fiskat där några gånger, lärt känna en hel del av Jörgensen-grabbarnas kompisar, alla passionerade laxfiskare, och skulle det vara att de något dygn inte har något fiske, är dom ändå vid älven, dricker kaffe och pratar fiske. Nere på Raipas-zonen kommer man lätt åt varandra via de smala grusvägarna som slingrar sig bland buskagen, så där är alltid folk väl underrättade om vad som händer på zonen.

  Munro Killer

  Man skulle gärna vilja stava flugans namn med ett e efter Munro, men det är rätt stavat som det står i rubriken. Flugan är komponerad av J.A.J. Munro, en fiskeredskapshandlare från Aberlour, vid River Spey i Skottland, avliden sedan många år. Det är en fluga som har fått många olika skepnader här uppe i Skandinavien. De första jag såg hade Jan Idar Løndal, möringen som numera är bosatt i Trondheim gjort.

  Jan Idar, som är en mycket skicklig flugbindare och flugfiskare, hade många Munro Killer i sin ask men jag tror inte att någon var lik den andra. Han hade varierat mönstret och i synnerhet vingen på flera sätt. Jag kommer inte ihåg vad det var allt men originalmönstret ska i alla fall enligt några mönsterbeskrivningar ha grå amerikansk ekorre färgad gul. I övrigt stämmer den variant som jag oftast binder med ursprunget.

  John Buckland och Arthur Oglesby föreskriver i sin bok, »A Guide to Salmon Flies«, Crowood förlag, svart hår över gult. Den variant som jag fiskar med har jag tagit ur eget huvud, men när vi besökte J.A.J. Munros butik i Aberlour; Skottland, fanns där flugor med samma färgkombination i vingen, under namnet Spring Munro Killer. Uttrycket »under solen intet nytt« stämmer i de flesta fall och det visar att vi flugbindare och flugfiskare tänker i samma banor allt som oftast.

Munro Killer Variant

  Här följer mönstret på min variant av Munro Killer i den ordning som komponenterna binds in:

Bindtråd: svart Unithread 8/0
Tag: tunn oval guldtinsel
Rib: oval guldtinsel
Kropp: svart flossilke
Fronthackel: orange tupp och blå pärlhöna
Vinge: gult, orange och svart ekorre eller annat valfritt hår
Huvud: svart

  De flesta hårvingade flugmönster härstammar från de gamla fjädervingade och fulldressade flugorna som bands och fiskades med mest förr i tiden. I de fallen har man konverterat olika sorters fjäder till hår som man byggt vingen av. Däremot har jag aldrig hört talas om att någon annan fjäderkonstnär har gjort som jag och Håkan »Kulin« Perhans gjorde här om året under en av våra numera allt för sällsynta flugbindarhelger.

  Klassiker utifrån Variant

  Vi fick för oss att göra tvärt om; att göra ett klassiskt mönster av en som inte kommer från de antika flugorna. Vi tyckte att Munro Killer Variant skulle förtjäna det, så bra som den fiskar. På något ställe har Munro Killer kallats »fattig mans Thunder & Lightning«, men T&L fanns ju redan, dessutom saknar den några av färgerna som vi använder på vår MK. Vi resonerade oss fram och tagen tyckte vi skulle se bättre ut om vi lade till orange silke, den skulle naturligtvis ha en stjärt och för att följa flugans färgton, tyckte vi att en orangefärgad topping passade bättre. En så stor fluga skulle nog behöva dubbla fjädrar för att det skulle bli tillräckligt mycket. Dessutom måste så stora flugor ha ett kroppshackel från andra tinselvarvet. När vi byggde vingen kom färgerna igen från vingen, gult först, därefter orange sedan svart och för att bli en ”riktig klassiker” behöver vingen ha speckled bustard, det har alla de gamla flugorna med självaktning. Fjädersektionerna skulle varvas tre gånger och sedan toppas av guldfasan som vanligt är bland klassikerna. Det slutliga mönstret blev som följer nedan och vi hoppas, att alla som numera håller på och binder klassiska flugor får något nytt att bita i. Vi tycker själva att vi har lyckats få till ytterligare en variant på Munro Killer som inte går av för hackor. Mycket nöje önskar vi alla flugbindare.

Classic Munro Killer (Perhans/Bergqvist)

Bindtråd: svart monocord 3/0.
Tag: tunn oval guld och orange floss.
Stjärt: två orange toppingfjädrar.
Butt: svart strutsherl.
Rib: kraftigt ovalt guldtinsel Kropp: svart flossilke.
Hackel: orange tupp, från andra tinselvarvet.
Fronthackel: blå pärlhöna.
Vinge: två orangefärgade tippetfjädrar, rygg mot rygg.
Sammansatt vinge: gul, orange och svart kalkon, speckled bustard, varvas tre gånger, överst; guldfasan stjärt.
Yttervinge: brun mallard och woodduck.
Topping: guldfasan färgad orange.
Huvud: svart.

Text och foto: Lennart Bergqvist 2004 ©