Koka kaffe i skogen
Text och foto: Gösta Laestander 1976

  För många nordbor är kaffepannan oumbärlig.

  Många skulle aldrig kunna tänka sig att ge sig ut i skogen för att vandra, plocka lingon, jaga älg eller fiska utan att ha med kaffepannan. Kaffepannan har sin givna plats i ryggsäcken, vinter som sommar.

  Ju sotigare och buckligare kaffepannan blir - utanpå - desto bättre anses den vara. En riktig lappmarkare skäms om han plockar fram en blänkande ny kaffepanna ur säcken och det är någon som ser honom. Då kan han bli misstänkt för att inte höra hemma på orten.

  Ett tips till dig som bor söder om Jämtland och tänker åka norrut i sommar och ha med dig kaffepannan; köp gärna en ny, men försök att sota ner den lite innan du kommer hit med den. Sen smälter både du och kaffepannan in lite bättre i omgivningen. Och köper du pannan i någon affär här, där man har de rätta modellerna, så kan du säkert hitta någon avskild plats i de stora, tysta ödemarkerna där du kan göra upp eld och sota till pannan innan du tar med den till någon fiskeplats där det finns risk att du stöter ihop med någon infödd kaffekokare eller kokerska.

  Det om detta. Inom parentes sagt finns det olika sorters kaffepannor. Jag minns en modell som tekniskt begåvade framhöll som överlägsen därför att den var väldigt platt och alltså fortare skulle bli varm. Ett varningens ord - inte den pannan! Allt för många har spillt ut det nykokade kaffet med den.

  Det finns pannor med ihåligt skaft där man kan sätta in en käpp och ställa dem på elden. Det finns andra som skall hängas på en käpp över elden. Själv föredrar jag den förra modellen. Den är liksom trevligare på något sätt och dessutom lättare att hantera.

  Vi har en världsunik allemansrätt här i landet som ger oss rätt att koka kaffe ute i terrängen, i varje fall har vi tolkat lagen så här uppe i norr. Vi kan tåla mycket och får göra det också, men skulle inte finna oss i att någon försökte ta ifrån oss rätten att göra upp eld och koka kaffe vid älven, tjärnen eller sjön när vi är ute och fiskar.

  Att göra upp eld i skogen får vi lära oss när vi blivit stora nog att ta oss fram gående. Torra kvistar är en tillgång som finns nästan överallt, små fina torrkvistar av gran är allra bäst att starta kaffebrasan med. Ja, allra bäst är förstås vår berömda "törgadd" - stubbar av gamla furor som innehåller mycket tjära och brinner enormt bra. Fast som regel krävs det yxa för att få loss en bit.

  Lagen tillåter inte att man ens bryter torra grenar från levande träd, så det där med vedanskaffning för kaffebrasan får ske med urskillning. Att skära näver av björk för att elda med är ett otyg, men att ta torra grenar på marken ute i storskogen är en annan sak. Vid älvar och bäckar ligger det ofta ved på stränderna; kvarblivet gods sedan vårfloden.

  Vid livligt frekventerade fiskeplatser finns numera på många ställen särskilda kaffekokarplatser - ofta timrade "gapskjul" med murad eldpall - för att marken i övrigt inte skall skadas av alltför många och spridda kaffeeldar.

  "Vit man göra stor eld, sitta långt ifrån. Indian göra liten eld, sitta nära". Tänk på de visdomsorden när du gör upp din kaffeeld.

  En vårvinterdag var jag tillsammans med en äldre lapp uppe i fjällen. Det var ännu mycket snö kvar men här och där lyste marken fram. Det var varmt i luften, vi hade fyra timmars åkning bakom oss och ett par sega mil kvar att färdas. Det var dags för kaffe.

  Lappen stannade vid en torr barfläck på fjället och krängde av sig ryggsäcken. - Nu kok' vi kaffe, sa han. - Jaha, sa jag, men här finns ju ingen ved!

  - Skaffa' du vatt'n, så skaffa' jag ved, sa lappen.

  Nedanför oss i dalen hade en fjälljokk brutit sig igenom snö och is. Jag åkte ner dit och fyllde kaffepannan med vatten. Undrade lite över hur lappen skulle klara det där med elden. Fanns inte en vedpinne inom närmaste mil. Inte en buske, inte ens blåbärsris.

  När jag kom tillbaka satt lappen och stekte renkött över elden.

  Det var alldeles otroligt; av småris och gammal ljung som han skrapat ihop på den där ynkliga lilla barfläcken hade han gjort en eld som brann ofattbart bra. Han hade format den ungefär som en pytteliten miniatyr-mila, som inte brann öppet som en vanlig eld, vilken ju som bekant snart brinner ut. Nej, den här fenomenala elden brann inifrån och ut genom en öppning längst upp och med endast ett par små hål längst ner vid basen för syreintag. Jag hade aldrig sett maken och var djupt imponerad.

  - Ja' ha' allri' misstyckes' vä' å' göra upp eld, sa lappen, när han mätt och belåten lutade sig tillbaka mot ryggsäcken, medan kaffepannan puttrade upphängd på en skidstav över hans brasa.

  Lappens eld brann hela den timme vi var kvar. När vi skulle vidare sparkade han in dess kanter med kängskorna - det sa "flosch" och så brann resten ner på någon minut när syret fick fritt spelrum. Kvar blev bara en liten svart fläck som innan hösten skulle vara överväxt och försvunnen.

  Det var en underbar lektion i konsten att göra upp eld i naturen, utan att samtidigt göra skada. Fast när jag går i fjällen har jag allt rödsprit och stormkök med för säkerhets skull.

  Gör inte större eld än du absolut behöver, välj en plats där marken inte tar skada, ta inte "ved" av levande träd och buskar och glöm inte att släcka noga. Ett par omgångar vatten över glöden - så sköljer man samtidigt kaffepannan inför nästa gång, för en skogskaffe-panna ska inte diskas.

Text och foto: Gösta Laestander 1976