Nya flugbindningsmaterial är ofta per definition nästan alltid syntetiska – men så behöver det inte vara. Nya material kan också vara "nygamla" och ett sådant ska vi se på i denna artikel. Ålskinn har en transparens och en färg som gör det lämpligt som vingmaterial då man binder imitationer av nattsländor.

  Fiskskinn har i gången tid garvats och använts till både kläder och andra vardagsföremål. Jag vet till exempel att möbelsnickare ibland använde ålskinn som "gångjärn" mellan lock och låda på olika skrin, eftersom det genom sin hållbarhet och styrka tålde många upprepade böjningar. Även andra fiskskinn användes till skor och kläder — och även inom hushållsarbetet användes fiskskinn som så kallade "klarskinn". Det var äggviteämnet i fiskskinnet man utnyttjade för att fälla ut småpartiklar, till exempel då man kokade kaffe, för att detta skulle bli klart och fint på de bättre kalasen. Ända sedan vikingatid — och förmodligen ännu tidigare — har fiskskinn också använts för att utvinna fisklim. Så nog är det vi idag betraktar som "fiskrens" värt att ses med andra ögon...

  Även inom sportfisket har fiskskinn använts vid betestillverkning. Enklaste sättet är kanske att sätta en bit ålskinn eller annat fiskskinn på en enkelkrok under draget eller pilken. Mindre känt är kanske att ålskinn också använts som flugbindningsmaterial. Till och med den berömde engelske torrflugefiskaren Frederic M Halford lär ha haft vissa funderingar kring att använda fiskskinn till vingar på torrflugor och i sin bok "Floating Flies and How to Dress Them", som kom ut 1886, skriver han i en kort passage att fjällen från en gädda ger fina transparenta vingar till black gnats.

  Under en tid bodde jag på Irland och då berättade man för mig att irländska flugfiskare använde ålskinn som flugbindningsmaterial under 1940- och 50-talen. Men eftersom jag vet att irländska flugfiskare är tämligen traditionsbundna, så kan vi utgå från att flugor med detta material använts och utvecklats under lång tid, även om det årtionde när det först användes.

  Trots att det var ganska många år sedan jag första gången hörde talas om och såg en fluga bunden av ålskinn, skulle det dröja ytterligare tio år innan jag verkligen förstod materialets möjligheter. Det var under en flugbindningsmässa i Holland när den duktige flugbindaren Martin Westbeek visade mig ett par av sina vackert bundna nattsländeimitationer som mitt intresse för ålskinn som flugbindningsmaterial tändes på allvar.

  Martin använde sina nattsländeimitationer med framgång vid regnbågfiske i den stora holländska bräckvattenreservoaren Oostvoorne. Det var särskilt vingens struktur och utseende som väckte mitt intresse. Den var mörkt grå med tydliga vener som tillsammans med bakgrundstonen skapade ett mycket realistiskt intryck.

Det gråbruna ålskinnet imiterar vingarna på många nattsländearter

  Visserligen finns det redan en del intressanta syntetmaterial på marknaden som mycket väl imiterar nattsländevingar. Men ålskinnet har en egenskap som de syntetiska materialen saknar; i blött tillstånd försvinner dess styva och pappersliknade form och det återtar sin "sladdrighet" och blir extremt rörligt. Martin Westbeek menar att det attraherar den ytätande regnbågen. Vill man däremot att skinnet ska behålla sin styvhet, så går det bra att impregnera vingen med torrflugemedel.

  Impregneringen sitter i ett tag, men efter en stunds fiske bör flugan impregneras på nytt för att vingarna inte ska ta till sig väta.

  Ålskinn har flera goda egenskaper som gör det lämpligt som flugbindningsmaterial; det är extremt slitstarkt samtidigt som det är mycket lättbearbetat och smidigt att binda med. Enklast tar man en lämpligt stor bit, viker den och klipper ut den önskade vingformen, till exempel till en nattsländevinge.

  Även om jag i denna artikel endast visar hur man använder ålskinn till vingade nattsländeimitationer, så fungerar naturligtvis materialet också till andra vingade flugor – både torra och våta –samt till att linda som kropp på exempelvis en nattsländepuppa. Materialet ger nämligen ett mycket transparent intryck när det blir blött, vilket på ett utmärkt sätt imiterar en nattsländepuppas många gånger halvgenomskinliga bakkropp.

  Ett annat användningsområde kan vara som stjärt på en fiskyngelimitation eller som bakkropp på en flicksländenymf. Listan kan göras lång –det är endast den egna fantasin som sätter stopp.

  Tidigare fick man ordna ålskinn genom eget ålfiske eller genom att tala väl med någon ålfiskare i bekantskapskretsen, men numera finns färdigberett ålskinn att köpa i välsorterade butiker som säljer flugbindningsmaterial.

  Av bilderna på föregående sida framgår hur mina nattsländor med vingar av ålskinn ser ut och på teckningarna till höger är bindmomenten uppdelade i olika steg. Naturligtvis är mitt förslag endast en allmän vägledning vad gäller själva flugmönstret. Flugans storlek anpassas efter de nattsländor som finns på vattnet och materialet till kroppen kan varieras; kanske väljer du till exempel att förse dina nattsländeimitationer med haröredubbing för att få en fetare, gråbrun kropp.

  Det viktiga är inte att till varje pris vara mönstertrogen utan att välja material till sin fluga efter de egenskaper man önskar ge den – och här kan man med gott samvete blanda gammalt och nytt i egna experiment för att nå det eftersträvade målet.

1. Fäst bindtråden bakom krokögat och linda den till krokböjen.

2. Bind in en 5-7 cm lång remsa Unigloo i krokböjen. För att få en jämn och fin infästning är det lämpligt att snedklippa spetsen på remsan.

3. Linda remsan framåt i täta och överlappande varv, men stanna en bit från krokögat för att ge plats till vinge och hackel.

4. Vik en liten bit ålskinn på mitten, klipp ut en dubbel vingprofil enligt figuren.

5. Bind in det i takform klippta ålskinnet på kroken. Bind därefter in en gråbrun CdC-fjäder och linda som hackel i 3-4 varv.

Text & foto: Johan Klingberg ©
Besök gärna Johans hemsida och Blogg