Jämtländska Jougdadalen
Av Johan Hemmingsson

  Öring nummer 27, tänker jag när jag greppar fisken. Jag plockar ut kroken och sätter tillbaka den i strömmen. Den försvinner i en mindre kaskad av vatten. Länsstyrelsen i Jämtland vill ha hjälp med att inventera fiskevattnen, så de ber fiskarna att räkna sin fångst. Och i Jougdadalen i norra Jämtland gäller det att inte tappa räkningen. Redan första kvällen får jag dryga 30 öringar, och då har jag ändå bara fiskat i områdets nedre del, strax nedanför Flyberg, det gamla nybygget.

  Det som slår mig när jag dagen därpå vandrar uppåt i dalen är hur orört området är. Jag har alltid drömt om att hitta en plats som ingen utom jag besöker, en sådan där hemligjokk som ingen vet om. Jag ser inte ett enda spår från människofötter; däremot älg, ren och björn. Den stora ramens avtryck är inte mer än några dagar gammalt, så det är med en något darrig stämma jag sjunger på min väg genom dalen. För att annonsera min ankomst.

  Leden genom dalen är kombinerad sommar- och vinterled till största delen, så trots avsaknaden av spår är det lätt att hitta. Ibland tar leden visserligen vägen över en sjö eller en alltför sank myr. Då gör sommarleden en lov och tar vandraren via ypperliga bärmarker vidare.

  Bären, ja. Blåbär och hjortron växer tätt, och de fungerar som alldeles prima energitillskott på vägen. Men bärmarker är heliga, ibland heligare än fiskevatten, så ni behöver ju inte berätta det för någon.

  Jag slår läger halvvägs upp i dalen. Vattensystemet pendlar hela tiden mellan att vara små snabba forsar, till bredare lugna sel för att plötsligt bli sjöar. Där Jougdån kastar sig ned i sjön Klingervattnet slår jag läger. Det är kvavt, och på avstånd hör jag åskan mullra. Det är ändå inte värre än att jag vågar mig ned till mynningen, och med en Brown sedge på tafsen gör jag ett kast ut i strömmen. Nästan genast biter en ilsken öring över flugan. Jag drillar den försiktigt, och när den kommer närmare land får jag se en underlig syn. En öring i samma storlek som den jag krokat följer efter sin kamrat, och försöker gång på gång slita flugan ur munnen på den krokade.

  Sedan är åskan för nära, och jag vågar inte vifta med spöet. Istället söker jag skydd i tältet när de första regndropparna faller. Sedan lyses tältet upp och marken skakar till. Mellan de barrskogsklädda bergen ekar åskan, och som människa känner man sig väldigt liten vädrets makter rasar.

  Jag måste ha slumrat till, för plötsligt skiner solen igen. Yrvaken kryper jag ut i kvällen och ser sländor dansa på vattenytan. Myggen tycks ha ilsknat till av regnet och precis som jag blivit hungriga. Och jag är sugen på fisk till kvällsmat.

  Utifrån sjön hörs tunga plums när dalens större invånare börjar äta. Då och då kan jag se en bamse stiga till väders. En flytring hade kunnat ta mig till himlen ikväll, eller åtminstone ut på sjön.

  En annan sak som slår mig där jag står och kastar är hur rent och snyggt det är. Om man bortser från de obligatoriska tomma och hopknycklade ölburkarna som ligger i ett och annat vindskydd längs vinterleden så ser jag inget skräp. Inga konservburkar, inga påsar som en gång innehållit frystorkad mat ligger instoppade under stenarna vid eldstäderna. Kanske är Jougdadalens besökare måna om att städa upp efter sig, eller kanske finns där inga besökare att tala om. Jag har hört mig för, och vet att under vårvintern kan borrhålen på sjöarna ligga täta. Men sommartid finns inga uppgifter. Kanske har ingen kommit hit för att se efter.

  Då störs jag i mina funderingar av ett större vak en bit ut. En välvning i ytan med det karaktäristiska sugande ljudet. Jag ler åt mig själv. Jag vet att gamla öringar är svåra att lura, kanske kommer jag bara skrämma den med min fluga.

  Min Brown sedge landar precis där strömmen i sjön avtar, och genast sugs den ned i ett hungrigt gap. Jag lyfter spöet och lina rusar ut. Det gungar härligt och adrenalinet får hjärtat att banka hårdare. Jag vinner tillbaka några meter lina, förlorar ytterligare några, och proceduren upprepas. Plötsligt dyker fisken, och snart blir det stumt. När jag sänker spöet slakar linan för att åter blir stum när jag lyfter. Öringen har kört det gamla tricket: vira tafsen runt en rot. Besviken inser jag att jag gick förlorande ur striden.

  Längre ut vakar det på nytt. Fisken vågar sig inte nära land något mer ikväll.

  Sydväst om Jougdån finns ett område som heter Årjel Goabpe, eller Klumpvattenfjäll. Här är marken perforerad av tjärnar och bäckar. Överallt finns det fisk. Somliga tjärnar ligger dessutom en bit från skoterleden, och den som med skidor och lite beslutsamhet vill ta sig vattnen vid Fiskåfjället kan få riktiga högtidsstunder. Glöm dock inte förlängaren, för här blir isen tjock om vintern.

  När jag en kväll vandrar i området ser jag mig gång på gång om över axeln. Det är kuperat, stenblock överväxta av mossa välver sig om varandra och jag väntar mig att stöta på björn när som helst. Så medan jag klättrar bland blocken och trampar över myrar tar jag åter upp min sång. Kanske är det den enda sång dalen hört på länge.

  Men de små inbjudande tjärnarna ligger blanka, och här bjuder öringen upp till dans. När jag lösgör en halvkilos dynamitgubbe och släpper tillbaka den försöker jag räkna i huvudet. Jag har tappat räkningen och slår ut med armarna. När jag sedan i skymningen letar mig tillbaka till lägret i dalen får jag försöka komma i håg mina riktmärken. Utanför leden finns inga stigar; vildmarken är total och när jag drar igen blixtlåset hör jag bara plumsen utifrån sjön.

  Hitta hit:

  Tyvärr får man säga, är det bara möjligt att ta sig Jougdadalen med bil. När man kommer till Strömsund i norra Jämtland tar man väg 342 mot Gäddede. En kilometer efter Lidsjöberg svänger man höger upp mot Risede. Vintertid kan man ta sig upp i dalen från Risede, men sommartid gör man bäst i att fortsätta upp till Hovde. Härifrån är det 9 km till Flyberg. Här finns en bro som leder över ån och du kan välja om du vill följa systemet upp i dalen eller leta dig ut på Årjel Goabpe. Du kan även fortsätta vidare upp till Blomhöjden och komma in i dalen västerifrån. Här är utsikten fantastisk vid fint väder.

  Tre nybyggen, i varierande skick, ligger i dalen och påminner om hur människor en gång levat och bott i dalen. Nybyggena är i privat ägo, och den enda övernattningsmöjligheten är tält.

  Redan 1815 finns skrifter om hur nybyggarna prisade fisket i sjön. Så det är trots allt fler som varit till detta paradis, ett sådant där som man vill ha för sig själv. Så, berätta inte för någon, är ni snälla.

Text och foto Johan Hemmingsson 2011 ©