"Kolmörkt"

Sittande på en sten i Granboforsen,
helt utan hjälp med tårar i ögonvrån.

  När jag var lillgrabb, 6-7 år hade jag förmånen av att vägen ner till indalsälven här, gick rakt över gården där jag bor. Det här gjorde också att jag kunde hålla järn-koll på, när någon av fiskegubbarna, som jag brukade hänga efter, anlände för en ny fiske kväll. Så fort jag hörde en bil, rusade jag fram till fönstret, för att kolla vem som var på väg ner till ån.

  Det här var i slutet av 50 början på 60-talet, så ni förstår vilken tid det handlar om.

  I närmaste fiskegubb-kretsen var namn som: Lennart Walinder, Nappe (sotarn), Arne Jonsson, Rune Lundqvist (Lunkan) , John Jonsson (Målarn) , Lindgren, Rune Jansson med fru Marianne mm. mm.

  Alla hade de sina egna favoritflugor, åsikter och egenheter. Och alla tyckte de olika bra om att jag hängde på dem, upp efter älven, vilket gjorde att jag förståeligt nog, fick olika favoriter att hänga med.

  Jonsson (Målarn), bodde med sin kompis Lindgren, i en före detta liten tvättstuga, nere vid ån hela somrarna, och åkte bara ner till samhället på lördagarna, för lite proviantering. I tvättstugan stod pannan på för jämnan, för den som var sugen.

  De övriga bilade hit vid varje tillfälle. Alla utom Walinder, som åkte en Ajs-motorcykel med sidovagn.

  Alla var dock väldigt välvilliga mot mej, men en del åkte bara igenom gården ner till ån, en del stannade, för att köpa dunkrokar av farfar, medans vissa stannade, tutade, och undrade om jag skulle hänga med (ler).

  Dit hörde såklart Arne, en ordentligt kraftig herre, som alltid stannade med sin gamla Peugot, och undrade om jag skulle hänga med.

  Arne var helt klart min fiskeidol. Han kastade särklassigt längst av alla, och detta helt utan större ansträngning dessutom.

  Han hade extralindat och extralackat sitt träspö, så det både vägde mer, och var betydligt strävare än vad som var vanligt.

  Tillika hade han förlängt fluglinan, en hel del, så den blev acceptabelt lång för hans tycke.

  Indalsälven var väldigt strid, och bred på den tiden, och fisken stod långt långt ut på dagarna. Endast på kvällen var den mera åtkomlig för oss vanliga dödliga, med normala redskap.

  Till stora delar av älven, växte tre-fyra meter högt sly, hängande ut över vattenytan från stranden, vilket gjorde att endast vid några gamla vältplaner (fd.timmerupplägg) kunde man få lite svängrum för linans bakkast. Och, så förstås uppe vid forsen. Där fick vi bra svängutrymme för fluglinan.

  Forsen var ett riktigt dragplåster för alla. Där togs otroligt mycket stor fisk, däribland flera världsrekords-öringar. Därför var det också helt naturligt, att det var till forsen Arne och jag styrde stegen den här Söndagen för många år sedan.

  Att Arne åkte de tre milen från stan, och hit trotts att det var Söndagseftermiddag, och trotts att han skulle jobba påföljande dag, var ingen ovanlighet. Jag var t.om. beredd på det när han kom.

  Hopp i stövlarna, slita åt mej flugspöet, och på med flughatten. Flughatt hade alla på den tiden. Sedan bar det iväg.

  När jag kom ner till älven, hade Arne precis fått på sej utrustningen, monterat spöet, så det var bara att traska iväg. Vi tittade lite här och där på om det vakade någonstans efter älven, men icke, så vi fortsatte upp till forsen utan att prova någon annan stans.

  Uppe vid forsen kikade vi lite efter vak, resonerade lite, vi såg, att bara på blankan ovanför holmen (som låg mitt i ån) vakade några harrar ihärdigt.

  Arne vadade så småningom ut i överkanten av forsen, så långt vadarna räckte, sopade ut lina i fina tajta långa linbågar. Otroligt vad långt han kastade. Har aldrig sett i närheten av något liknande. Och pang...så satt den första harren på.

  Den var stor, bråkade ett bra tag i strömmen, men hamnade till slut resolut i fiskekorgen. Arne kom, efter några harrar till och en mindre Öring på sitt samvete, in till land och satte sig på en sten bredvid mej och diskuterade en bra stund.

  Han hade nu fått korn på en betydligt större öring, som lite då och då vältrade sig där ute i strömkanten. Och som nu var det enda som betydde nått för honom. Själv hade jag bara lyckats med en mindre öring, och en liten harr. Avundsjukan var stor. Mycket stor.

  Jag undrade vad han fått sina på, .....och egentligen visste jag svaret på förhand. Peter-ross så klart var alltid svaret. Han hade alltid Peter Ross på, både som ändfluga och som upphängare.

  Nu upptäckte jag till min förskräckelse att jag missat att ta med mina flugaskar. Helv... eländes elände. I den ena av mina flugaskar därhemma, hade jag ju en hel rad med Peter Ross.

  På kastet som hängde på, satt av farfar bundna flugor, för det var på dem jag brukade få absolut mest med fisk. Men inte i dag. .....Karamba. .....Nu gällde tydligen bara Peter Ross, trodde jag.

  Inget att göra åt. Arne var redan på väg ut i strömmen igen, på jakt efter den där Stor-öringen. Jag fortsatte oförtrutet mitt fiskande. Så sakteligen började det dessutom att skymma.

  Ju mörkare det blev, ju mer började det vaka, runt omkring mej. Men ingen fiskelycka. Jag var nu fast i tron att fisken bara tog på Peter Ross idag.

  Till slut började det bli riktigt mörkt nu. Arne kom iland. Måste börja tänka på hemfärd nu sa han, några fina harrar rikare. Ska jobba i morgon, men jag kommer upp efter jobbet i morgon. Ska ru me sa han. ..... Självklart blev svaret.

  Han hade tagit bra med fisk utanför strömmen, på blankan. När han plockat ihop sina grejer, och vi var på väg därifrån, kom det ett enormt plaskande, bara 6-7 meter ut i ån, en bit från oss. Den du,sa han flinande. Precis utanför en liten djupvik, med stora klippblock, liggande spridda över hela viken, med hopp-avstånd mellan vissa av klipporna.

  Där var så tvärdjupt att ingen kunde vada där. det stupade rätt ner. Jag hade vid något tillfälle, hoppat mellan klippblocken där, men var alltid livrädd att missa, eller att inte nå riktigt enda fram till nästa. Klipporna var av riktigt vass skrovelsten.

  Missade man helt, så försvann man nog i djupet. Halvmissade man, skulle man med säkerhet, riva sönder sig totalt.

  Arne kommenterade det hela med: .......Ja aru nu jäklar börjar dom närma sig land. Nu har du chansen grabben. Du som inte har några vadarbrallor.

  Det gulpade till igen, strax utanför djupviken. Du kan ju prova en stund, men jag måste iväg nu. Det tar en stund innan jag är i stan också.

  Jag frågade om jag kunde få en Peter Ross av honom så länge, men han skrattande bara, och sa att det nog inte berodde på det. Dom kommer närmare nu, när det mörknar, så nu når du dom. Jag var emellertid obevekligt övertygad om det, varför han tillslut gav med sig, och lindade av sitt eget flugkast från hatten, och gav det till mej.

  Här, ta det här då, det är i alla fall för mörkt för dej att knyta på nån ny fluga nu, så byt hela kastet då om du tror det beror på det, sa han leende.

  Sedan traskade han iväg nedför stigen i mörkret. Gulp,......gulp.....lät det nu med jämna mellanrum bortifrån djupviken. Helsike......det måste vara storöringar, flög det genom huvudet på mej. Å, håv....jag tog inte med nån håv.

  I det svaga månskenet lyckades jag byta flugkast, och ta mej de få stegen fram till kanten av djupviken. Hjärtat bultade nu hårt inuti kroppen. Jäklar anåda, det där var riktigt grov fisk det handlade om. Nu jäklar........... Nuru Arne....nuuruuu.....ska du få se...tänkte jag för mej själv.

  Jag stod där en stund, nedböjd för att kunna se nån antydan till var det gulpande ljuden kom ifrån. Det kom från olika ställen......... Efter en stund fick jag klart för mej ungefär var det var. Jag kunde ju inte kasta över flera klippor för att nå dit........hum.....

  Jag försökte nu se var klipporna var. När månen en stund, gled fram ur molnen lite mer, såg jag lite bättre, och hoppade iväg ut över vattnet, ut på första klippan.

Puuuuh, det gick bra. Men inte ens där kom jag riktigt åt. Jäv... också!

  Det var ju, så jäkla mörkt nu, så man knappt såg nått. Var, var nästa klippa ....man kanske skulle kunna nå.....? Såg inte ett skit nu.....

  Och så var månen snäll igen, och gled fram lite.......Hm hm. skulle bli tufft. försökte räcka över flugspöet i förväg, men det var för långt avstånd. Det böjde sig bara innan jag nådde fram. Jag stod och gruvade.... åsså gulpade det igen. ......Jädrans också...... Ingen tid att förlora....... Jag tog i för kung och fosterland, och hoppade, och det gick..... nästan bra. Blötte höger ben, slog i knäet, som gjorde förbaskat ont, och händerna sved efter kontakt med den vassa skrovelstenen och smaskade dessutom i rullen i klippan. Helv....helv...djävl..... Ajajajaj.. knät blödde rejält kände jag.......hellskotta va ont det gjorde.......å hur gick det med rullen.... rullen.

  Jag stod på alla fyra, och kände direkt att sargen vikit sig enda in i linan på ena sidan. Jag böjde och slet, för att få till den så pass att den kunde snurra fritt igen.

  Allt med hjälp av bara känseln, ena foten, och viljan. Kol svart nu. Ingen hjälp av månen längre.......... Såg inte ett smack! Det gick efter en stunds brytande, och bändande, och till slut fick jag till rullen, medans det med jämna mellanrum gulpade i det kolsvarta vattnet invid.

  Men nu. Nu du. -Jag kasade ut, nu handlade det bara om att komma ut några meter. Kanske 3 meter. Linan han bara landa på ytan, så smack.

  Ojojojoj, Herregud . Herre..........jäv.... Den var stor...... det slet bara till....spöspetsen åkte ner i vattnet och upp igen, ner i vattnet, upp igen, det plaskade till, som om vore det en bäver, sedan sa det tugg tugg tugg i rullen, (som blivit skev tidigare, i fallet), så kom alltihop i linväg tillbaks rakt över ansiktet på mej med en snärt.

  Hjärtat höll på att stanna, jag skakade så jag knappt kunde hålla i spöet. Herregud.....ingen kommer att tro mej tänkte jag. Herregud......ingen kommer att tro mej, surrade det i huvudet, om och om igen. Tiden stod nu helt stilla. När jag lugnat mej ett tag, upptäckte jag att det fortfarande plaskade på flera ställen omkring mej. Va f...n håller jag på med, ut med grejorna igen, känn efter...sitter det kvar någon fluga på linan, japp... upphängaren.... men endflugan var borta.

  Jag funderar en sekund om jag skulle prova att knyta på en fluga på det som var kvar av änden...., nä för mörkt, ut med resten bara, upphängaren finns ju kvar. ut med det bara....... ut.... ut.... ut

  Slänger ut igen, skakande som ett asplöv, väntar en stund, händer ingenting, men jag hör plumsar från olika håll omkring mej. Jag tar om tag på linan, för att kasta om. STUMT. Jäklar...... Har jag fastnat i nån av stenarna nu. Jag ser absolut ingenting. Tänk att det bara ska jäklas....svordomar i långa ramsor............

  Plötsligt börjar det dra iväg tungt tungt mellan klippblocken, ut mot forsen....Herregud.....va ska jag göra nu, har inte en chans att hålla emot, tugg tugg tugg i rullen,spöet är böjt ända ner i handtaget...... tugg tugg tugg tugg tugg, .... sedan hörs och känns det plötsligt bara en liten liten snärt och sedan är allt bara tomt.......... tyst...... tomt....

  Skakningarna i mej är nu så grymma att jag inte kan stå. Ställer mej ner på knä, svårt att andas. Herredjäv.... lngen kommer att tro mej.........

  Nu rök nog sista flugan. och jag har inga flugaskar med mej.....Men jag har ju mitt eget flugkast i hatten.

  Herregud, det tar tid innan jag hämtat mej. Men så småningom........kvicknade jag till Linan hade nu följt med strömmen en bit och fastnat i de skrovliga klippblocken när jag väl till slut, började andas och vevade in.

  Men det går till sist, efter några slängar med spöet, hit och dit lossnade det. Nää , ,jag kan inte vara kvar här längre. Jag var helt slut. Kunde knappt stå. Spagettiben. Jag skakade, så det är knappt begripligt.

  Jag måste in till stranden, så jag får sätta mej ner och lugna ner mej, och kanske sätta på flugkastet där.

  När jag vänder mej om för att hoppa tillbaka, finns där ingen sten........... Svart svart svart svart svart. ......... Vaa..... va gör jag nu då? Tittar upp mot månen, som inte alls syns till nu. ...... efter en lång, lång stund, ropar jag lite försiktigt

  Hallå........ hallå...... finns någon där....? men så klart finns ingen där i natten.

  Vet inte hur länge jag stod kvar där, omväxlande på än det ena benet, än på det andra. Den uppstickande spetsen, av klippblocket jag stod på, var alldeles för litet, för att jag skulle kunna sätta mej, så jag fick ömsom stå på det ena benet, ömsom på det andra.

  Böjde mej ner, och försökte se klippan,jag måste hoppa till,..... men icke.

Till slut kände jag att jag inte skulle klara mycket länge till. Orkade inte.....

  Konstigt nog fortsatte plumsandet, hela tiden tiden runt omkring mej. Men jag ville bara komma i land.

  Hoppa utan att se vart, var att betrakta som självmord. För där var ruggigt djupt. Ingen skulle heller veta vart jag tagit vägen. Ett bra tag, hade jag nu känt skräcken ta tag i mej.

  Jag funderade på hur jag hoppade när jag hoppade ut. Men den klippspetsen jag måste hoppa till först, innan jag hoppade till nästa, var inte stor där den stack upp ur vattnet, det mindes jag.

  Panik-känslorna höll så sakta på ta överhanden, benen bar, nästan inte längre. Tiden tog aldrig slut.

  Jag kände mej nu riktigt förbannad på det eviga plumsandet om kring mej. Det hade pågått i timmar. Hade jag haft dynamit skulle jag ha sprängt all jäv... fisk åt helv...

  Till slut kom dock gryningsljuset eller om det var månljuset, så sakta fram, så pass att jag kunde se stenen igen.

När jag trodde mej kunna se den hoppade jag. Det gick bra. Och så över till nästa, och så småningom nådde jag land.

  Jag la mej ner i gräset en stund, låg där ett bra tag. Lättad....nått så otroligt lättad. Nästan överlycklig. Efter ett tag upptäckte jag att det blev allt ljusare, jag kunde snart se alla klipporna ute i djupviken. Nu upptäckte jag även att plasken och glurpen inne i viken så gott som upphört.

  Jag gick in på insidan av viken och tittade ut över klipporna som stack upp på olika ställen ur vattnet. Jag insåg nu vilken jubelidiot jag varit, när jag insåg hur långt det var mellan dem.

  Jag traskade så smått hemåt. Hemkommen la jag mina fiskar i tvättbaljan, och satte den på diskbänken. Farfar hade sagt att om jag kom hem sent nån natt, behövde jag inte göra upp fisken i mörkret, utan kunde bara lägga dem i baljan, spola i lite vatten, så kunde han göra upp dem.

  Gå å lägg dej du bara, så fixar jag det. Farfar var underbart snäll. Snabbt kröp jag ner och somnade. Ont i både knä och händer, och även uppe på låret, kände jag nu.

  När jag vaknade, nånstans mitt på dagen, kunde jag knappt gå. Knäet hade blodat ner jeansen alldeles förskräckligt, men de var inte alls så trasiga som man kan tro. Farfar blev lite storögd en stund. Undrade vad jag gjort. Men fick inte veta sanningen. Bara att jag ramlat på en skrovelsten. Han baddade med nått som sved som eld, och lindade om Handflatorna var alldeles stela, men brände som eld vid mista rörelse,....... men rullen.....hur var det med rullen?

  Herregud, rullen!! Jag rusade ut på bron. Nåja...staplade kanske man ska säja. Men efter ett tag i skruvstädet, funkade även den hjälpligt, krokig och vinnd, men användes under lång tid därefter, men hänger nuförtiden bara som ett minne på ladugårdsväggen.

  På kvällen kom Arne precis som han hade sagt. Ska ru me? Nu upptäckte jag också att hatten var borta. Helv..... Han hade med sig några Peter Ross som jag kunde få, sa han. Och så bar det iväg till forsen igen. Han frågade hur det gick kvällen innan, och jag svarade bara att det inte blitt nått. ....... (Skämdes oerhört). Funderade hela tiden på hatten. Den låg väll inte kvar på nån av stenarna där ute...... Duuuu, sa han. Hatten..... glömde du hatten hemma?.... Vaaa, jooo, ....men det gör inget...sa jag och tittade intensivt ner på stigen. Nu skämdes jag nått alldeles hemskt.

  När vi kom upp till viken kände jag paniken, över att den kunde ligga kvar på nån sten därute. Oerhört lättad kunde jag snart konstatera att så inte var fallet. Och nu mindes jag: Jag kastade den ju iland, när jag skulle hoppa tillbaks. Och där låg den och flöt i strandkanten, brevid där jag själv legat på stranden under natten. Arne märkte inget. Tror jag... Kvällen blev som den förra, och Peter Ross hjälpte mej inte ett dugg. Hatten slog jag av det mesta av vattnet, och satte på huvudet, medans Arne vadade ut.

  Arne hade fått både många flera och större harrar än jag, när vi till slut tillsammans gick stigen tillbaks hem. Jaså, du hade hatten med dej i alla fall, sa han över axeln på mej, skrattande. Fanken, varför skrattar han?...hade han sett den i allafall?? Den ser lite blöt ut...sa han, och skrattade igen. Jag kände att jag rodnade för mej själv, tittade ner i marken,medans jag bara svarade....jo.....

  Efter den dagen har alltid Peter Ross funnits med i flugasken. Den har aldrig gett mig nån fisk, så till slut slutade jag med att använda den. Arne fortsatte dock alltid att köra med Peter Ross, både som endfluga och upphängare. Och fick alltid fisk.

  Åtskilliga gånger har jag sedan kastat i den fördömda klippviken, men bara fått någon enstaka liten harr där, det är allt. Då i dagsljus förstås. (ler) Men minnet efter skräcknatten lever kvar, tydligt, även nu, 50-år senare.

  Granboforsen och älven, har präglat en stor del av mitt liv. Otaliga är de händelser jag upplevt efter denna älv. Mycket av att lära för livet, kommer från alla dessa händelser och fiske gubbar och deras erfarenheter.

  När älven reglerades, försvann en stor del av min själ. Kanske något som ytterst få kan förstå. Kanske speglar även det här skrivandet, en del av saknaden, den djupa saknad, som aldrig går ur min kropp.

  En fors, en strid ström som hela tiden syresätter det vatten,som slutligen flyter ner till havet, och som gör att all fisk kan andas, föröka sig och trivas, den strömmen ligger nu död.

  Slänger du ut linan där, ligger den kvar där, död, stilla, tills någon annan hittar den, eller solen torkat ut den till en oigenkännlig sytråd som vinden för i land.

Granboforsen idag. (Foto av A. Selander)

  Att man bygger kraftverk, begriper jag, för alla behöver vi ström. Men att man tillåts, stänga av hela älvars vattenflöden, och helt döda livgivande syresättande forsar, och fall, det kommer jag aldrig att kunna förstå.

  Att lämna 10-25 % kringflöde, skulle förändra allt. Att lämna bara 5% kringflöde, skulle vara skillnad som natt och dag.

  Att man än i dag, med nutidens kunskap, tillåter totalstängning, är för mej Obegripligt.

  Om kraftbolaget tjänar 25% - eller 50 % mindre. Vem bryr sig. Dom bryr sig ju inte varken om fisken, oss eller våra barn. Det bevisar dagens elpris. Bara vinsterna räknas. Kraftbolagen säger kontinuerligt att släpper de förbi lite vatten, skulle det ge si och så många procent i förlust etc.. Förlust...... Var och en med lite sinne och kunskap i ekonomi, kan säkert räkna ut, att de orden är en tungvrickning helt utan sanningshalt. Sanningen är att det skulle ge si och så många procent mindre vinst. Det är allt.

  Men en annan ytterligt stor vinst vore då istället att fisken skulle kunna få föröka sig, vandra och överleva, helt av egen kraft, nu och i framtiden, och trasiga själar som jag, inte skulle skriva om minnen, med djup sorg i själen och hjärtat.

  Men den vinsten säger inte klirr i kassan hos kraftbolagen, utan bara hos oss andra, oss och våra barn, vi som inte räknas, som vinst, att vi fins. Bara våra pengar är intressanta och har ett värde.

  Vad har vi på landsbygden kvar att erbjuda vår barn? Åka till stan och spela flipperspel. Vill de ens höra om mina minnen, eller måste dom upplevas för att kunna förstås.

  När jag säger att förr gick stor och grov fisk här ute i ån. Blir då kanske svaret.......pappa jag vet vad dom heter.....Fiskpinnar.......

  I alla fall trodde min nu 3-åriga dotter det, när hon var i 2- års åldern. Nu vet hon redan bättre. Efter redan otaliga resor där hon följt med till Långan och Hårkan. Men hur länge blir dom åarna kvar?? Kraftbolagen har trots alla avslag, inte gett upp. Och snart sitter någon idiot i en ny regering som inte vet bättre, att säja Jaaa, Klart vi behöver el.

 Så, därför skriver jag av mig lite här, och det kommer mera.

  På återhör så länge med varma fiskehälsningar.

the gardener © 2011