Klassiska flugfiskeartiklar

En rolig öring
Av Wille Utter (från 1975)

  Jag låg på repmöte på Åstön norr om Sundsvall och hade det allmänt långtråkigt. Hade jag inte haft fiskedonen med hade jag nog deserterat. Nu gjorde tipset om att man kunde fiska östersjöharr från stranden intill vårt läger att jag utnyttjade varje femminuters-rast-vila till att stå där och vifta med spöet. Dock med mycket klent resultat.

  Skadeglädjen är som bekant den enda sanna och mitt fåfänga spöslit hade åtminstone den nyttan med sig att det höll mina repkamrater på humör. Men deras ständiga: när f-n ska vi få äta nyfångad harr?, började så småningom gå mej på nerverna. Helst som jag inte försummat att berätta om några av mina mer lyckade fisken. Här gällde det att rädda fiskaräran.

  En weekend reste jag inte hem utan stannade kvar för att undersöka sötvattensfisket i regionen. I sällskap med en kamrat som nätt och jämt visste i vilken ända man håller ett spö fiskade jag under lördagen i Indalsälven vid Bergeforsen utan ett napp. På söndags morron studerade vi Fritidsfiskarnas årsbok och hittade ett kort-fiskeområde ungefär tre mil nordväst om Sundsvall. Vi beslöt att fara dit. Fiskekortet kostade blygsamma fem kronor och berättigade till fiske i tre åar och tolv sjöar. Någon information om lämpliga fiskeplatser gick dock inte att få. Vi gav oss därför iväg på måfå till en av åarna och började kasta. När tre timmar gått utan att vi sett eller känt ett liv resignerade vi och gick upp på vägen som följde ån. Där kom en karl som såg ut som om han visste en del om fiske. Och det visste han också, men särskilt talför var han inte. Hursomhelst rådde han oss att åka till Rösjön och beskrev vägen.

  Färden gick över knaggliga timmervägar i ett kuperat landskap klätt i granna höstfärger. Det var den 20 oktober och solsken och brittsommarvärme. Då och då stötte vi upp orrtuppar och där vägen slutade och vi kunde skymta sjön gick ett klingande hardrev kulle upp och kulle ner.

  Vi tacklade spöna och gav oss ner till sjön, som visade sig vara rätt stor. Nu låg den spegelblank. Men vad var det där? En ring på vattnet och en till och en till. Kunde det vara sant? Jo, inom kasthåll vakade fisk, tydligen rätt stor, nymfande fisk.

  Med något av kommandoton tillhöll jag kamraten att hålla sig borta medan jag smög mig fram till stranden. Här fanns luckor i skogen så att man fick plats för bakkastet.

  Nu hade jag en uppenbarligen fin fisk helt inom kasthåll och började blindkasta med en våt Wickhams Fancy på tafsen. Men fiskeskälvan hade satt in och ingenting ville sig. Linan hamnade med ett plask alldeles framför fötterna på mej, flera gånger. Men fisken reagerade inte utan gick kvar. När upphetsningen lagt sig lyckades jag få ut ett kast i närheten av öringen och suget kom omedelbart. En lång rusning som fick rullen att tjuta o s v. Linan löpte över dränkta träd och där fanns också en del vasstuvor som inte gjorde saken bättre. Gudskelov hade jag vadare och kunde ta mej ut till tämligen fritt vatten. Och efter en kvarts drillning, som var rätt dramatisk genom min alltför klena tafs, håvade jag en grann öring på nära halvannat kilo.

  Nu hade jag en fisk som skulle få mina repkompisar att tiga. Vi fiskade inte mer utan anträdde hemresan. När vi kommit till Sundsvall tyckte vi att vi gjort oss förtjänta av en söndagsmiddag på Knausts bakficka. Under färden dit hade vi beslutat att bjuda tältlagsvännerna på öring och funderat över hur vi på tältkaminen och med hjälp av kokkärlen skulle kunna laga till den så som det anstod en sådan fin fisk.

  När hovmästaren på Knaust kom och tog upp vår beställning fick jag en ide och frågade om han kunde laga till en öring. Han hänvisade till kocken. Denna hade sin vänliga dag och när vi efter en god middag återvände till köksregionerna låg öringen och svalnade i sitt spad. Den skulle serveras kall inkokt, garnerad med paprika och sparris. Dessa tillbehör liksom en stor burk potatis och dillmajonäs samt några citroner fick vi med oss, och för allt ville man ha bara tio kronor.

  Med en logdörr som matbord, huggkubbar som stolar och frostnupna prästkragar i tomma ölburkar som dekoration avåt vi nästa dag den vällagade öringen, sedan en man som avdelats att fara och inhandla öl hade återvänt.

  Min fiskarära var härmed räddad och jag kunde utan alla kommentarer fortsätta med mina fruktlösa försök att fånga östersjöharr nedanför tältlägret.

Av Wille Utter 1975 ©
Teckning av Rolf Smedman©