Flugor för det "nya" fisket
Text & foto: Niclas Andersson 1999
Flugfoto: Mats Christensén

Vår fokusering på fiskar med fettfena har tyvärr i praktiken blivit den största "bromsklossen "för utvecklingen av flugfiskesporten...

  Flugfiske är en hobby med gamla anor och traditioner. Vi söker med lätta dagsländeimitationer efter vakande öring eller med vackra flugor dressade med exotiska material i jakt på laxen. Flugfiske är dessutom en rogivande sport som oftast bedrivs i några av de vackraste omgivningar Moder Natur kan erbjuda. Salmoniderna, även kallade laxartade fiskar, har alltid stått högst i rang hos flugfiskare världen över. De har ansetts så dyrbara, att vi för deras skull totalt utrotat andra, mindre "värdefulla" fiskarter från vissa vattendrag. Jag tänker då inte minst på våra put and take vatten, där det tidigare oftast funnits vilda bestånd av gädda, mört och abborre, som totalt utplånats med hjälp av giftet rotenon. Missförstå mig inte, jag tycker regnbågen är en underbar och underskattad fisk, men tanken på att utplåna ett vilt fiskbestånd för att plantera in en fiskart, som inte hör hemma i den nordiska faunan, känns lite märklig och skrämmande.

  Put and take vattnen är bra exempel på flugfiskarens inställning till fiskarterna. Vi tar bort mindre önskvärda arter för att plantera in mer "värdefulla" - och alltid är det just salmonider som planteras ut. Salmonider har inte allt för sällan refererats till som "ädelfiskar". Men är verkligen en fisk klädd i prickigt och försedd med fettfena mer "ädel än någon annan? För även om jag, precis som alla andra flugfiskare, anser att fisket efter lax, öring, regnbåge, harr och alla andra salmonider är något av det trevligaste livet har att erbjuda, så har tyvärr flugfiskets djupa förankring i dessa fettfeneförsedda fiskarter även varit en av de största "bromsklossarna" i utvecklingen av vår sport.

  I många andra länder, oftast varmare sådana, har flugfiskare sedan länge vidgat sina vyer och utvecklat sina kunskaper genom att fiska också efter "nya" fiskarter, som inte klär sig prickigt eller bär fettfena. Men det faktum att vi här i Norden inte har sommar året runt hindrar oss inte att från att få uppleva nya äventyr i jakten på annorlunda fiskar och fiskeupplevelser. I våra sötvatten och längs Ostkustens bräckta vatten finner vi gös och gädda som är två mycket intressanta arter för flugfiskaren. I det artrikare saltvattnet är det i huvudsak makrill, torsk, berggylta, sej och vitling som är lätta att komma åt med fluga och flugspö. Gemensamt för såväl de nämnda sötvattenlevande som de saltvattenlevande arterna är att de flesta kan nå höga vikter. De är dessutom stridbara rovfiskar och återfinns, åtminstone tidvis, på för flugfiskaren mycket intressanta platser. Av alla fiskar jag fångat och alla de fiskesätt jag prövat på, så står flugfiske efter gädda, när den uppehåller sig inne i grunda, översvämmade vikar under våren, allra högst upp på min önskelista. Tätt därefter kommer nog flugfiske efter sej, som kan erbjuda några av de hårdaste hugg och roligaste fighter man kan få uppleva inom Nordens gränser...

Vår inhemska gädda är en nog så "ädel” flugfisk

  Stora men lätta flugor

  Det faktum att alla dessa för flugfiskaren "nya" arter är rovfiskar som kan nå höga vikter, ställer speciella krav på flugorna som skall användas. Regeln om att stora flugor ger stora fiskar stämmer, som de flesta vet, kanske inte alltid. Men att använda en fluga bunden på streamerkrok nummer 4 känns, trots att det är en stor fluga, något smått i dessa sammanhang. För att bibehålla en god kastförmåga, men samtidigt binda en fluga som är 10 till 20 centimeter lång (upp till 30 centimeter vid gäddfiske) måste vi ställa vissa krav på flugans utformning och de material som skall användas. Flugan måste vara bunden på ett sådant sätt att den ger ett minimalt luftmotstånd när man kastar, den skall i så stor utsträckning som möjligt vara bunden av material som inte suger åt sig vatten, det vill säga den måste vara lätt, och sist men inte minst skall den vara stor och ha en attraktiv rörelse i vattnet.

  Att uppfylla alla dessa kriterier kan vid en första anblick se ut att vara ett omöjligt uppdrag, och för att lösa problemet blir vi tvungna att vända våra blickar mot de typer av flugor som under många år använts vid fiske efter tarpoon i Florida. Dessa flugor binds nämligen med samma krax, och på ett väl genomtänkt sätt. De måste vara både stora och lätta. Istället för att bindas som en traditionell streamer, där ju de flesta materialen fästs in vid huvudet, så binds de in med vingen längst bak, därefter kommer hacklet och sist kroppen. På det viset får man en mycket lättkastad fluga med litet luftmotstånd i förhållande till dess storlek. Flugan får dessutom en mycket rörlig och mjuk vinge, vilket ger en attraktiv illusion av liv för fisken.

  När det gäller materialen använder jag i princip endast tre olika till vingen: Hairibou (även kallad Big Fly Fiber), Marabou och slutligen även Flashabou, vilket ofta används tillsammans med något av de båda andra materialen, men ibland görs också en hel vinge enbart av Flashabou. Då Marabou är ett av de mest livfulla material som finns, men suger åt sig vatten och då blir tungt, så lämpar det sig bäst för mindre flugor i storlek 5-10 centimeter. Hairibou är att föredra till större flugor, det vill säga över 10 centimeter långa, då även det materialet har fin rörelse men till skillnad mot Marabou inte tar åt sig vatten.

  De flugor som jag haft störst framgång med har varit bundna med Hairibou-vinge och haft en längd runt 15 centimeter. Men faktum är att den största fisk jag sett någon ta med en fluga av "tarpoonmodell" var en gädda på drygt 130 centimeter som fångades och återutsattes av Per-Ola Nilo från Göteborg. Denna gädda tycktes märkligt nog föredra en mycket liten fluga på knappt 10 centimeter och bunden med Marabou i mörka färger.

  För att återgå till flugbindningen, så blir nästa steg hacklet. Jag använder mig av tupphackel av modell större, eller en maraboufjäder som binds in och hacklas på traditionellt sätt. Ett enkelt riktmärke är att alltid använda ett tupphackel vars fibrer är 1-2 centimeter längre än krokgapets storlek.

  Slutligen har vi kroppen, som skall vara lätt konformad med den tjockare delen vänd mot hacklet och därifrån avsmalnande framåt. Kroppen gör jag av flossilke, som sedan lackas två till tre gånger för att ge flugan hållbarhet och lite tyngd. När det gäller färger, så föredrar jag vitt, rött, gult och chartreuse, det vill säga ljusare färger. Men som tidigare nämnts kan även mörka färger ge rekordfångster; med andra ord är det här som med så mycket annat inom flugfisket en individuell tro på att de färger man använder är de bästa. Enda sättet att ta reda på vad som fungerar bäst är att själv experimentera.

  Variera hemtagningen

  Fisketekniken med dessa flugor är enkel. Generellt sett fiskar jag hem flugorna i rask takt med cirka 10 centimeter långa drag i linan. Men som inom allt flugfiske gäller det även här att med jämna mellanrum variera hemtagningen, det vill säga öka respektive sänka hastigheten på infiskningen av flugan.

  Jag fiskar för det mesta dessa flugor med en flytande lina, men vid till exempel fiske i havet har en sjunkande lina fungerat mycket bra, och vid många tillfällen till och med bäst. Kom dessutom ihåg att alltid använda någon form av skyddstafs när du fiskar efter gädda och gös, eftersom deras tandgarnityr lätt trasar sönder en vanlig nylontafs (se artikel www.rackelhanen.se\swe\1121.htm).

  Se till att vidga dina vyer inom flugfisket genom att experimentera med såväl nya flugor, fisketekniker som med nya fiskarter. Men ett varningsord kan vara på plats; efter att du tagit dig an de fettfenelösa fiskarna kommer deras prickiga kusiner aldrig mer att vara sig helt lika. Även om de inte blir tråkiga, så kommer de garanterat inte att vara lika "ädla" längre!

  Grundmönster, en stor men lätt fluga

  Här följer en mönsterbeskrivning, som du kan uppfatta som ett grundmönster, och som du sedan kan variera både vad gäller material, färger och krokstorlekar.

Krok: Eagle Claw 049 SSF eller liknande limerick krok i storlek 1/0 – 4/0.
Bindtråd: Monocord B eller tjock sytråd.
Vinge: Marabou eller Hairibou (även kallat Big Fly Fiber) tillsammans med cirka 10 strån Flashabou. Pröva även att göra en hel vinge av enbart Flashabou, vilket kan fungera bra vid fiske i mörkare vatten.
Hackel: Ett stort tupphackel eller en maraboufjäder.
Kropp: Flossilke som lindas konformat bakifrån och smalnar av fram mot huvudet och därefter lackas 2-3 gånger.

Flugor av den här typen har vingen inbunden vid stjärten och omedelbart framför denna ett hackel samt en framåt avsmalnande kropp. Denna konstruktion tillåter oss att binda stora men ändå lätta flugor. Kroppen lackas flera gånger och flugorna kan om så önskas förses med ögon.

Text & foto: Niclas Andersson 1999 ©
Flugfoto: Mats Christensén ©

Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/