Klassiska flugfiskeartiklar

Lyftet
Av Anders Forsling

Leisenrings lift kallas det, lyftet för flugfiskaren. Ett litet knep som i sin enkelhet är lika genialt som effektivt. Så här går det till.

  Är du flugfiskare och dessutom själv binder dina flugor, är det självfallet så att fluga när en viktig del av fisket. Ett flugmönster du tror på, fiskar alltid bäst. Inte minst om du skapat flugan vid ditt eget bindstäd.

  Att det förhåller sig på det viset beror framför allt på att den fluga du tror på har du oftast på tafsen, och följdaktligen fångar du mest fisk med den. Vissa mönster är dock bevisligen mer effektiva än andra. Att så är fallet har, enligt min mening, mer att göra med den minsta gemensamma nämnare som finns inbyggd i mönstret, än en exakt imitation även viss typ av slända.

  En annan faktor som är viktig är att flugan har liv. Alltså att flugan har hackel och kroppsmaterial som lever och pulserar i vattnet. Jag pratar nu om olika typer av våtflugor. Men också torrflugorkan bindas med liv, även om de i huvudsak har till uppgift att visa upp ett "fotavtryck" och en siluett av en speciell typ av slända.

  Den välkända Rackelhanenär en kombination av båda flugtyperna. Den har en siluett som är den rätta, och dessutom en förförisk rörelse då den dyker och stiger tillbaka mot ytan vid intagning.

  Två Stadier

  Att den nått sådan framgång är ju inte så konstigt då den i ett och samma mönster imiterar två stadier i en nattsländas liv. Dels den i kläckningsögonblicket stigande rörelsen, och därefter den fullt utvecklade nattsländans hasande på ytfilmen.

  Personligen tror jag att det är just den stigande rörelsen som gjort att den fungerar så fint både i strömmande och stilla vatten. Den korta tid då sländan stiger mot ytan är en mycket kritisk stund av dess liv, något som till exempelöringen och harren utnyttjar.

  Eftersom det är en så kritisk stund i en sländas liv, är nu naturen uppbyggd på ett så genialt sätt att sländor av samma art kläcker någerlunda samtidigt i enorma mängder. Att de överhuvudtaget vet att kläcka samtidigt är en gåta. Men på detta vis överlever merparten, eller så pass många att arten kan fortleva. Samtidigt som sländorna på detta vis överlever, kan fisken frossa på ett överflöd utan att behöva anstränga sig nämnvärt.

  Vad fisken då reagerar på är den stigande rörelsen när nymfen kämpar sig upp mot ytan för att kläckas. Det är just denna stigande rörelse jag tänkte uppehålla mig vid lite mera ingående. Det är här som Leisenrings lift kommer in i bilden.

  Big Jim

  Namnet kommer efter den amerikanske flugfiskaren och flugbindaren James E. Leisenring, eller Big Jim som han också kallades. Han var en mycket skicklig fiskare och flugbindare, och känd som det amerikanska våtflugefiskets fader. Tillsammans med sin lärjunge Vernon S. Hidy fortsatte han att utveckla traditionen från Stewart och Skues.

  Leisenring och Skues brevväxlade med varandra och utbytte erfarenheter, framförallt om nymffisket. Tillsammans med Hidy skrev Leisenring boken ”The Art of Tying The Wet Fly” and ”Fishing The Flymph”, där man kan läsa om deras erfarenheter av fisket med våtflugor och flymfer. (En flymf är en våtfluga bunden för att likna en nymf på väg mot ytan för att kläckas som en vingad slända. Flugan binds med mjuka hönshackel).

  De poängterar ofta hur viktigt det är att ge en fluga liv och rörelse genom att binda den av material som lever och pulserar i vattnet. Men det är lika viktigt att fiska flugan så att den uppfattas som en kläckande slända på väg mot ytan i en stigande rörelse. Just denna stigande rörelse är det som givit upphov till namnet Leisenrings lift.

  Leisenring hade själv inga förutfattade meningar om hur ett flugkast skulle utföras, till skillnad från vad som gällde i England under samma tid. Han anpassade alltid sitt kast efter den situation han befann sig i. Det kunde vara allt från ett rakt uppströms kast till det motsatta, kast rakt nedströms. Helt och hållet beroende på vilken position han kunde nå i förhållande till den fisk han skulle kasta på. I stora drag kan vi beskriva Leisenrings lift på följande vis:

  Uppströms

  När du hittat en position som för tillfället lämpar sig bäst för att kasta utan att störa fisken, lägger du ut din våtfluga snett uppströms och följer sedan tafsens rörelse med både spöt och blicken.

  Flugan sjunker nu sakta mot bottnen och följer denna ner mot fiskens ståndplats. Våtflugan måste få driva ostört utan påverkan från linan, annars kan den pressas upp mot ytan för tidigt. Det är därför viktigt att följa den med blicken så att du i god tid kan menda linan upp- eller nedströms beroende på strömförhållandena.

  När flugan är i höjd med fisken så stannar du upp spöts rörelse och håller det helt stilla. Flugan ökar nu farten och stiger mot ytan i en draggande bågrörelse. För att den skall svänga in mot fisken i detta slutskede måste du i kastets början lägga det något bortom fisken.

  Det finns många omständigheter som gör att denna generella beskrivning inte alltid fungerar. Det kan vara strömhastigheten eller möjligheten att vada sig till en lämplig kastplats. Du får då använda din fantasi och erfarenhet för att lösa problemet.

  När du måste göra ett uppströmskast är det bra att hålla spöt högt i utgångsläget och därefter sänka det vartefter linan sveper förbi i jämnhöjd med den plats där du står. Det är också en bra metod när du fiskar på väldigt kort avstånd till fisken. Helt enkelt för att få flugan att hinna tillräckligt djupt innan den når fiskens ståndplats.

  Hjälp till

  l lite lugnare strömvatten kan du försiktigt gunga lite på spöt för att ge flugan extra liv, så att fisken uppmärksammar den i god tid innan själva stigningen. Här kan du också hjälpa till lite genom att höja spöt vid själva stoppet.

  Skulle fisken visa sig omöjlig, även om du vet att du presenterat din fluga någorlunda rätt kan du istället för att lägga om kastet sänka spöt så att flugan sjunker tillbaka ner i vattnet. Därefter höjer du återigen toppen och sänker ännu en gång.

  Du låter helt enkelt flugan stå och pumpa i ytskiktet några gånger. Väldigt ofta händer det att fisken tar flugan i detta skede. Det kanske beror på att den varje gång har följt med upp till ytan men ångrat sig i sista stund. Denna extra retning då hacklet på flugan pulserar när du höjer och sänker spöt kan vara den retning som utlöser hugget.

  Även när du fiskar i stillavatten kan du använda dig av Leisenrings lift. Metoden är dock lite annorlunda än vid strömfiske. En ganska lång tafs fettas in på den grövre delen närmast spetsen på fluglinan. Spetsen på tafsen prepareras med ett sjunkmedel så att fluga och tafsspets lättare sjunker efter utkastet.

  Upprepa

  Därefter väntar du till tafsen hänger rakt ner. Då börjar du sakta lyfta spöt ända tills flugan når upp till ytan. l detta läge sänker du återigen spötoppen och tar in den löslina som förbrukats. Du upprepar sedan proceduren tills hela linan är intagen.

  Här gäller det verkligen att vara uppmärksam på den flytande delen av tafsen. Hugget kan komma när du minst anar. Både när flugan är på väg uppåt och nedåt. Kommer hugget på nervägen kan det vara svårare att kroka genom att mer löslina finns mellan flugan och rullen.

Flymfer

  När jag fiskar med Leisenrings lift använder jag alltid flugor med mycket liv i. Det är i första hand flymfer av olika slag eftersom det är den flugtyp som verkligen skall efterlikna just det skede då en nymf stiger och övergår till att kläckas till en vingad slända.

Wolly Worm

  Men även andra flugor lämpar sig fint för detta kast; till exempel en fluga som Wolly Worm i mindre storlekar. Själv har jag alltid förknippat den flugan med fiske i stilla vatten, tills jag provade den i strömmande vatten.

  Den har mycket liv i sig och fungerar alldeles utmärkt i starka strömmar eftersom den har ett palmér bundet hackel som lutar mot krokens huvud. På så vis står hacklet emot de allra starkaste strömmar, och pulserar motsträvigt utan att lägga sig ner utefter kroppen.

Matuka

  En annan flugtyp som jag brukar ta till för lite större harr och öring som gått över till fiskdiet, är Matukaflugan. Du binder den med antingen en hackelvinge eller en hårvinge. Själv föredrar jag hårvingen eftersom den ger en tätare och mera livfull vinge. Vid Leisenrings lift efterliknar den inte en slända, utan en liten fisk som flyr undan sin jägare.

  Om tillfälle ges så prova på Leisenrings lift nästa gång duger dig ut på fiske. Kanske du till och med har använt dig av samma teknik utan att veta om det. Slutet av varje kast med våtfluga är ju egentligen en typ av detta kast. Skillnaden blir att du nu istället kan rikta in dig på att presentera den stigande rörelsen exakt där fisken har sin ståndplats.

Bildtext: Leisenrings lyft: kasta uppströms, låt flugan sjunka på vägen mot fiskens ståndplats. När flugan är i höjd med fisken stannar du upp spöts rörelse och håller det helt stilla. Flugan ökar nu farten och stiger mot ytan i en draggande bågrörelse. För att den skall svänga in mot fisken i detta slutskede måste du i kastets början lägga det något bortom fisken.

Jag fiskar oftast med så kallade flymfer då jag använder Leisenrings lift. Men även flugor som Matuka och Wolly Worm passar utmärkt för den här fisketekniken

Text och illustrationer: Anders Forsling © 1991